Ett med naturen.....fast inte på tv.

Vårtecken.
Svarttrost/trasten.
Sett genom köksfönstret idag på morgon.

Men han var inte ensam....

Han hade tagit med sig ett gäng
skönsjungande starar...

Bofinkarna, ja ialla fall den
som var tuffast av dom stämde in i kören.
Tillsammans med grönfinkarna.
De andra bofinkarna höll sig i bakgrunden.
Maten hade en strykande åtgång.
Jag var ute och fyllde på både
frön, nötter och talgbollar.

På eftermiddagen gav vi oss ut på en
skön promenad tillsammans med Erri.
Solen visste inte om hon skulle vara med
eller hålla sig kvar bland molnen.
Men vi gick ialla fall.
Som ni ser så ligger snön kvar...
Det kom lite på morgonen med.
Precis som om vi behövde fylla på lagren då....

Ute på åkern såg vi två prickar
som rörde på sig...
Man undrade vad det vara....

Man märker att det har varit mildväder nu
några dagar. Grusvägen var så mjuk att gå
gå på, men attans vad blöt den var.
Man ser spår efter traktorn, stövlar och hundtassar.
Vattnet rann fort från den ena pölen till den andra.
På vissa ställen bubblade på gruset.
Kanske tjälen är på väg att släppa taget....

De två svarta rörliga prickarna vi såg,
det var de här två små fåglarna.
Tofsvipan...
Nu var de två, igår såg vi bara en.
Den stackarn har klarat sig här sen
den 12 mars. I snöväder, kyla och vind.
Undrar vad den har levt av?
Men nu var det ett par ialla fall.
Så det kommer nog flera snart....

Till och med vattenpölarna leker i vårtider.
Här tycker jag att jag ser Karl Alfred som blir
kramad av ett spöke...
Läckert var det ialla fall.

Myrorna har vaknat....
Huva, nu kan man inte gå hit längre.
För de bits så in i granskogen de där myrorna.
Det gör ont kan jag förtälja..
Så nu får de ha bedehuset för sig själva....

Här är snön borta på vägen med.
Nu kan jag säga att det kommer många
med sina hästar här. De kör på de här vägarna
för det är mjukt underlag.
Så nu får man se upp...
Plötsligt så kommer det en Järvsöfax bakom ryggen....
Eller en Ego Boy...
Det är roligt att se, för det går fort kan jag lova.

Här såg maken något som hoppade fram
och tillbaka och lite hit och dit.
Visst är det en tofsmes?

Så vände vi hem igen.
Den asfalterade vägen var ganska våt
av all snö som smält.
Det var så mysigt att kunna gå utan att halka.

Maken tog några bilder upp på Rafjellet.

Så fort snøn försvinner ska vi ta oss upp hit igen.
Det är en helt fabelaktig utsikt däruppifrån.
Men upp i tornet, dit går jag aldrig....

När vi kommit hem efter promenaden så
stretchade Erri. det borde man kanske gjort
själv med efter en tur.
Men vem tänker på det...
Hon ser ialla fall ut att njuta...

Nu är det mörkt ute.
Man sitter och är lite urken.
En förkylning som jag fått i present,
troligtvis från mina småtroll i huset bredvid, har flyttat in.
Men strunt samma. En vårförkylning hör med.
Näsan rinner och jag nyser...
Men vad sjutton, det finns de som har det värre...
Atchjo på er.