onsdag 8 april 2020

Engsö slott.

I dessa koronatider så passar jag på att blogga om gamla saker som vi sett och besökt.
En varm sommardag for vi iväg på äventyr hit.
En trägrind, en vacker allè med stora, gamla träd ledde oss in dit.
Du rasslade lite i grenarna när vi gick in.
Jag hörde nästan hovar och vagnshjul och såg ståtliga vagnar dragna av vackra hästar här. 
En vackert krattad gång förde oss vidare.
Här stod säkert någon för många hundra år sen och krattade dessa gånger lika fina då. Undrar vem....
Några träd var ganska ihåliga. Undrar varför?
Någon som vet? 
Ser ut som det bott några småväsen där. 
Det var avspärrat så man fick inte gå fram 
till trädet för att se. Undrar hur gamla dessa är. 
Så såg vi slottet. En ganska fyrkantig sak. Nästan kubisk och byggd av sten och tegel i fyra våningar.  Byggdes till och om på 1630 talet.  under 1740-1741 byggdes den översta våningen samt mansardtaket som kröntes av en kupol med fönster i. 
Ängsö slott och gods ägdes av släkten Piper från 1710 och fram till 1971. Den siste fidelikommissarien Eric Piper avled 1968.
Familjen Piper arrenderar och bebor ännu idag Ängsö,
Slottet används numera som museum och ingen har bott där sen 1959.
1965 blev slottet byggnadsminne och visas sommartid för allmänheten. 
Gården omnäms först som Engsev, i ett kungligt brev från
Knut Eriksson, utfärdat mellan 1167-1196. I brevet nämner Knut Eriksson att han ärvt Ängsö efter sin far Erik Jedvardsson. 
Innan dess ägdes slottet av Riseberga kloster före år 1272.
 Det var riksrådet Bengt Fadersson som byggde slottet på 1480 talet. Det byggdes i syfte att vara ett befäst slott. Bengt Fadersson och sonen Knut Bengtsson var riksråd hos kung Kristian II.  Knut Bengtsson blev skjuten i Västerås år 1521, när han försvarade staden mot Gustav Vasas män. 1522 föll även slottet efter en tids belägring, i Gustav Vasas ägo.
Ett och ett halv decenium senare fick Knut Bengtssons dotter Hillevi tillbaka slottet av kungen. 
 Hon gifte sig sen med Arvid Trolle som var riksråd,  och genom Elsa Trolle blev Arvid Posse, som då var hovjunkare hos Johan III, ny ägare av Ängsö. Han skänkte ägorna i morgongåva till sin maka Brita Bååt på Follnäs. 
 Även på Ängsö så finns det spökhistorier.  Men man ska nog ta dem med en nya salt.
Kung Karl XII:s puckelryggige hovnarr Anders Luxemburg sägs vandra på slottet än idag. Han var med i belägringen av Frediksstens fästning och vid kungens likfärd därifrån stannade man till vid Målhammar intill Sagån. Anders tog med sig kungens häst Brandklipparen och tog tjänst vid Ängsö slott. En natt år 1740 stod hästen i stallet och blev skrämd, varvid så den slet sig loss och sprang rakt in i muren och dog.  Anders Luxemburg dog vid Ängsö 1744 och sägs vandra runt  på ägorna än idag, iklädd en grå kappa. 
En kvinnlig skepnad, som sägs vara ägarinnan Brita Bååt, sägs vandra genom Kungarummen och in i stora balsalen klockan 8 på kvällen. Det sägs att hon var en väldigt elak person och ska ha överlevt två makar. En julaftonskväll bad Brita sin kammarpiga att väcka henne tidigt så hon skulle hinna till julottan dagen därpå.
När hon vaknade såg hon ut genom fönstret och märkte att det lyste i Ängsö kyrka.
Hon trodde att pigan glömt väcka henne så skyndade hon sig till kyrkan på egen hand.  När hon öppnade kyrkporten så mötte hon många benrangel som höll  mässa i kyrkan.
Två vålnader, som antas vara hennes döda män, anföll henne. Den ene högg med värjan som träffade hennes slöja och den andra slängde en stor sten, som missade henne.  Chockad svimmade hon och tre dagar senare var hon död.
Värjan hänger i kyrkan med ett stort tygstycke, och stenen är inmurad i kyrkogårdsmuren.  Stenen kallas blodstenen.
Nutida forskning visar dock att fru Bååt bara var gift en gång och troligen har spökhistorien fått en viss överlappning från tidigare frun Elsa Trolles liv. Hon var gift tre gånger och överlevde alla tre makarna. 
Det finns ett tredje spöke på Ängsö. Det är ett hundspöke. Det ger sig tillkänna genom ett raspande ljud i stora matsalens golv. Det är hunspöket Cottillion som går igen.
Den tillhörde Sophie Piper. Hon var änka efter Adolf Ludvig Piper och bodde på Löfstad slott, utanför Norrköping.  När hon en gång var på Ängsö så dog Cottillion. På gravstenen till hunden står det på franska "att den dog vid sin härskarinnas fötter".
Det berättas att slottes ägare Johan Sigismund Sparre en gång var ensam i slottet, men ville spela tärning.  När han ropat ut i mörkret efter en motspelare dök det upp en mörk skepnad.
När de spelat en stund fick Sparre en guldkedja av den främmande skepnaden, och blev förmanade honom att ta kedjan lämna slottet, för då skulle slottet brinna.
Kedjan förvaras i en monter i trapphuset på slottet.
Det är vackra byggnader på egendommen. Tyvärr var det stängt för allmänheten när vi var där. 
Vackra stora fönster på kyrkan. Jag kan nästan se för mig 
när fru Bååt far in genom porten i tron att det var julotta här. Måste ha varit ett bra ljus i fönstren. 
Tornspiran och korset stack hål på molnen när jag såg efter på bilden. 
Den öppna och ljusa slottsparken var så skön att vandra runt i. Det var några besökare här. Kafeèt var öppet, men vi hade druckit 
kaffe innan så det blev inte någon fika den här gången.
Känslan jag hade när vi gick härifrån var lite blandad.
Nästan så jag kände blickarna från de som en gång bott och verkat här på slottet. De stod i några av de många fönstrena och tittade ner på oss och de andra som vandrade runt här.
Undrar vad de skulle ha tyckt om dagens situation.
Det var dagens blogg. Hoppas ni orkade läsa hela vägen hit ner.
Sänder er alla en goklem och ber er vara rädda om er i dagens koronatider.
Stor kram.....










Bakgrund.

Related Posts with Thumbnails