Translate

söndag 16 februari 2014

Sala Silvergruva. Sala Silvermine.

 En dag i höstas for vi ut på äventyr.Första stopp var i Arvika.De vackra lamporna lyste så fint på torget
denna höstmorgon.
Efter några småstopp på vägen så var vi framme vid slutmålet. Fjärdhundra och besök hos goa vänner. 
Vi tog en sväng till Sala.En liten stad som jag gärna besöker igen.
Var inne i en tobaksaffär och köpte te!
Heta stunder heter det.
Vad ni gör, stick INTE ner näsan i teburken
för att känna doften av den.
Ni kommer nysa i flera timmar efteråt.
Talar av egen erfarenhet ska jag säga.

Hittade ett mysigt fik.Här mumsade vi i oss kaffe och en helt underbart god köttbullemacka.
Strosade runt lite och tittade på den gamla staden.
Sala grundlades i samband med att man började bryta silver i Sala silvergruva.
På kullerstenstorget finnes en fonatin meden riktigt vacker lyktstolpe.
Det är inget litet torg kan jag säga.
Blundade och kunde nästan höra alla
torgmadammer och bönder som var där för 
att sälja sina grödor. Hästar som frustade, 
hästhovar som klapprade mot kullerstenarna 
och ja, det var nästan så jag kunde känna doften 
av alla blommor, alla grönsaker och hästar, folk och
allt annat som såldes på torget i Sala.
Som jag saknar en en riktigt gammal torghandel....
Jag är ingen torgmadamma då....Och nu ska vi vidare på nya äventyr!
Djupt under backen!Häng med.......
SALA SILVERGRUVA.
Här står brandmästaren själv...
Nej då, stämmer inte alls.
Det är jag som står framför den gamla 
brandsprutan de hade i gruvan. Kan lova
att den var tung att försöka pumpa med.
Att jag har hjälp på mig beror på att vi
ska ner 155 meter under backen....
Han som berättar om hur livet var som
gruvarbetare här, sitter och väntar på oss.
Han heter Anders kan vi säga.
Han sitter iklädd de kläder och skor
en gruvarbetare hade när det begav sig.
Titta på hans skor! Iklädd dessa skodon
skulle han klättra på stegar som var rangliga och hala.
Inga skyddskläder att prata om och heller
ingen fin hjälm som jag hade på mig
när vi gick nere i gruvan.
Vi kom ner till 155 meters djup med hiss.
Det tog oss 4-5 minuter.
Anders och hans kollegor måste stå i tunnor
som hissades upp och ner i rep.
Vi hade ljus och alarmknapp i hissen.
Anders blev firad ner i kolmörker 
och ofta stående på kanten av tunnan, 
där han krampaktigt höll sig fast i repet!
Tappade man taget här på väg ner 
så var det den säkra död som väntade!
Han kunde ju inte berätta själv, så han hade gett
vår MYCKET duktiga guide
Dorothea jobbet! Att lyssna på den här damen
var en ren glädje. Att vandra runt i tunnlarna 
nere i gruvan med henne före oss 
hållande i fakla och höra henne berätta 
var en upplevelse jag verkligen kan rekomendera!
Här nere var luften mycket behaglig ska jag säga.
Den gjorde gott för min hosta. Astmatiker har
märkt en stor skillnad när de kommer ner här.
Nu var det upplyst och det var många lysen i tunnlarna. Men när Anders och hans jobbarkompisar 
var här så var det endast faklor som lös 
upp det kompakta mörkret!
Här sitter några av hans kompisar och har rast.
De åt sin matsäck och drack vattnet som kom
ner i tunnor.

En större plats nere i gruvan, där 
de tog ut en ort för att se om 
den innehöll något silver.
Ljuset tränger inte så djupt in i dessa
 gruvgångar. Var glad vi hade både ficklampor och faklor.
Tänk hur det var för de som jobbade här.....
En viktig man på den här tiden
i gruvan var fältskärarn.
1729 hette han Cohlborn.
Han tillträdde i tjänsten som barberare.
Han betjänade gruvans män vid skador 
och sjukdom, och cheferna och tjänstemännen
med rakning!
Ibland hade han ett tungt jobb nere i gruvan.
På sådana här stegar klättrade Anders och hans 
arbetskamrater upp och ner i sina träskor.
Många olyckor skedde i samband med det.
Skador på underben och fötter av rasande stenar
och därnest fall från stegar var vanligast.
Här var det gruvschakt en gång.
Idag är det 130 meter djupa hålet vattenfyllt.
Ett gäng dykare håller på att utforska gruvhålet
och dess gångar. De fotar och dokumenterar 
allt de hittar här. Inget får tas med upp, då
det här numera är fredat!
Här gör de sig klara att gå i vattnet.
Det är kallt här. Man fryser ganska fort.
Tror inte det är mer än 3-4 grader här.
Här ser man gruvhålet från en annan sida.
Här ser man hur det vattenfyllda hålet ser ut, 
hur gångarna slingrar sig under jord.
Dykarna här har jobbat med att dra linor under
vattnet, för att på så vis få en sorts karta när
de jobbar under vatten. Risken är stor annars att
någon simmar fel och det kan sluta illa.
Tar luften slut i dyktankarna så är det slutet 
för dykaren oftast.
Här får heller inga dyka i okända gångar,
utan besökande dykare får följa de linor
som finns dragna redan.
Det handlar helt enkelt om säkerhet.
Klicka på bilderna så blir de större.
Undrar om vår vän Anders kunde tänka sig 
att det här skulle i gruvan flera hundra år
efter att han var borta?
Jag tror inte det! För honom var det ett jobb, 
ett slitsamt, smutsigt, dåligt betalt,
i mörker och långa arbetsdagar!
Efter varje arbetsskift slut, blev de kontrollerade
så att de inte skulle kunna smuggla med sig
ens en liten gnutta silver med sig upp från gruvan!
Nu finns det ett uppvärmt rum nere i gruvan.
Nästan i direkt anslutning till det här
stora vattenfyllda gruvschaktet.
Här kan du boka övernattning!
I en svit, med sovrum, matsal och frukost. 
Naturligtvis finns ingen telefon eller tv, eller 
andra moderniteter. Men du har en radio, så du
kan komma i kontakt med de ovan jord
som jobbar här.
Utanför det uppvärmda rummet har du även
en toalett. Eller mera som en bajjamajja ska 
kanske säga.
Så känner du dig manad, boka en övernattning 
här. 155 meter nere under backen. 
Kostar en del, men är man 
intresserad så kan det vara värt det.
Allt är i silver förstås....
Här nere i det uppvärmda rummet har du 
en kändis faktiskt. Tror det var i 
Mysteriet på Greveholm den här damen var med.
Men det finns faktiskt spöken här nere.....
Gruvfrun!
"De gamla påstår att de sett henne köra genom 
valven med fyra gloende hästar, men den som tror
på Gud kan intet ont ske".
Rädslan lever kvar än idag.
Inte många vågar sig ner i gruvan utan
att först knacka tre gånger i bergväggen!
Det sägs att om gruvfrun visade sig inför
arbetarna kunde det betyda ett varsel inför 
en förestående olycka!
Någon sa att
"hon var klädd i siden så det frasa omna!
Bergmästare Grissbach skriver i ett brev till
Axel Oxenstierna :
"ett spöke uppenbarade sig inför ett par 
gruvdrängar. Spöket har dem 
intet ont tillfogat, allenast den ene 
mäkta sjuk bleven därefter!"
Så kom ihåg...
Knacka 3 gånger i bergväggen!
Vi fortsatte vår vandring i gångarna.
Anders svävade över oss medans 
Dorothea berättade hur det var att jobba här nere!
Vi har väl alla hört och sett
Snövit och de sju dvärgarna!
De jobbade ju i en gruva. Det var lätt för dom,
de var ju så små!
Men.... Det som sägs är nog fel. Det var inga 
dvärgar! Det var barn! Barn 
var små och smidiga och kom fram överallt 
där det var trångt!
Barnarbetet i gruvan var ganska omfattande.
Jag ryser vid tanken på att många i 6-7 års ålder
blev hissade ner i detta eviga mörker för
att jobba med att få fram silver till kungen!
Här har vi den "moderna" toaletten till gäster som
besöker gruvan.  En bajjamajja 155 meter 
under jord. Nöden har ingen lag!
Ett spökligt foto på vår helt underbara guide,
Dorothea. När hon pratade så lyssnade man.
Hon är så duktig och inkluderar även
de barn som är med på turen. Hon frågar och får
barnen att fråga och känna sig delaktiga i 
allt som försigår.
Såg henne bara bli irriterad två gånger!
Det var när en gäst från Tyskland inte hade stängt av 
sin telefon, först ringde när vi stod i huset och 
hon som fick telefon stod och tjattrade så vi
inte hörde nått!
Andra gången var när vi skulle ta hissen ner. Eftersom
den tar 4-5 minuter var väg så går det liksom inte
att komma släntrande efter.
Men gästen här gjorde det!
Hon fick en telefon, som naturligtvis kom precis 
när vi skulle åka ner!
Vår guide som för övrigt talade utmärkt
tyska, sa till henne att hon fick lägga på, för 
samtalet skulle brytas när vi började åka ner!
Finns ingen täckning i underjorden liksom.
Gästen blev irriterad och fräste 
nått tillbaka och så bröts samtalet.....
Nere i gruvan hade de hästar till hjälp med 
att dra vagnar med sten som brutitis loss.
Här är en plats där man åt sin och hästarna
fick rast med vatten och mat.
Det var små hästar som kom från Öland och Gotland.
De var småväxta och sega, vilket var bra
då det inte var så högt i tak här i djupet!
Onsdagen den 24 februari 1675 firades den första 
hästen ner i gruvan.
I en snabbt ihopknåpad sele som lades runt
hästens kropp, sänktes den skräckslagna hästen 
ner i schaktet! Selen finns på museet 
i anslutning till gruvan.
Som mest var det 12 hästar där nere.
Livet gestaltade sig ganska bra för dessa gruvhästar.
Till skillnad från de hästar som skulle dra timmar 
och ved miltals ifrån, så hade gruvponnyerna
det gott!
De fick god omvårdnad och gott med mat och vatten.
Men glöm inte att på den här tiden hade varken 
folk eller fä det så väldigt gott, jämfört med idag!
Anders som följt i gruvan nickar säker instämmande,
när jag ser vad jag skriver. Han levde ett kort liv,
ett tungt liv, med att bryta silver så kungen
kunde kriga och leva rövare!
Ty så gjorde konungen den tiden!
Ett mycket spännande och intressant besökt går
mot sitt slut.
Jag kan rekomendera ett besök i gruvan om
ni är i trakten av Sala.
Nu ska jag sätta på en kopp te, försöka
slappna av inför morgondagen
då jag ska till tandläkaren igen.
Så håll till godo nu då.
Och akta er för gruvfrun!
Kram....



Related Posts with Thumbnails