söndag 25 april 2021

Glomma, det vackra och blå bandet som rinner från Tydalsfjellene til Fredrikstad.

Den vackra Glomma.

Den startar uppe i Tydalsflenne vid 
Glåmavuggetjönn. 
Har sitt utlöp i Fredrikstad.
623 km lång!
Jag har bott i dess närhet nu sen slutet på 2003.
Slutar aldrig att bli 
fascinerad av detta blå band.

I veckan var jag en tur på Vinger medans maken

var upptagen på annat håll. 
Jag ville bli avsläppt vid Hov. 
Skulle ut i älven! 
Sandbankarna har legat under is och snö hela vintern, men nu ville jag ut.

Kom ut på en av bankarn och började se mig runt.
Snösmältningen har ju börjat i fjällen så det kan
fort bli full fart på vattnet. Men det var lugnt. 
Man känner sig liten där man står mitt ute i älven!
Men det är mäktigt! Här är det inte så djupt. 
Biltrafiken på riksväg 2, susade förbi mig där jag stod. Säkert många som undrade vad det
var för en gök som stod mitt ute älva. 
Här är det en riktig badpärla på sommaren. 
Det vill säga när vattenivån är liten.
Play de Kongsvinger.
Den här morgonen var det helt vindstilla.
Solen värmde mig gott och det var spegelblankt
på vattnet. En och annan sjöfågel gav
ljud i från sig. 
Högt däruppe tronar Kongsvinger Festning. 
In mot stans centrum såg man Lia.
På andra sidan går strandpromenaden. 
Där har vi gått många gånger. 
Sanden var lagom mjuk. Ute på bankarna låg det
trädgrenar som säkert följt med älven en bra bit. 
Såg fotspår efter andra fötter
som gått i sanden. Till och med spår efter en cykel. 
Här förstår jag att man kan ha en skön dag vid stranden en varm sommardag.  Perfekt för barn och hundar. 
Där uppe ligger den, Fästningen.
Dit måste jag snart en tur med. 
Någon har ritat ett löv.  Ett förgängligt löv.
När vattnet kommer suddas bilden bort. 

Fina färger i solen på andra sidan.

Timmerterminal är full med virke från stora delar av Østlandet. 
Vår vackra träbro över järnvägen. 
Bakom där, går vägen. Man hör nästan inte suset från trafiken där jag står. 

Holtbergmasten på toppen där är en av landets 44 stora huvudsändare för ljud och bild på Holtberget. 
Det byggdes 1967 samtidigt med att radio och tv sambandet byggdes i Norge. 
I maj 2007 kom det upp en ny antenn på toppen av Holtbergmasten. I februari 2009 blev det gamla analoga tv signalerna släckt! Det är monterat både FM och digital radiosändare på stationen. 
Masten är 163 meter hög.
Har aldrig varit där uppe, men man skulle kanske.....
Bakom träden ligger det en anläggning för tennis.
Kongsvinger nya ungdomskola KUSK, ligger där bakom med. 
Mycket fint att se på är det. Men man måste ta sig tid. Har saknat mina vandringar inne i stan. 
Kongsvinger...
Festning. 
Det gröna tältet med den blå dörren är
tennisbanor. 

Nu ser man Lia bättre. 
Där uppe var det gårdar förr. Nu är
det villor, radhus och dagis. 
Det är så otroligt vackert där jag står nu. 
När det spegelblankt och solen värmer... 
Då inser jag att jag bor faktiskt på en vacker del
i vårt långsmala land, Norge. 
En vacker del, med massor av historia. 
Får ni en möjlighet att komma hit, så är ni hjärtligt välkomna. 
Önskar er nu en fabelaktigt fin söndag. 
Jag ska ta hand om min deg som väntar på mig i köket.
Kram......









fredag 23 april 2021

Min morfar.

 Ivar Olaus Severinsen Kjerstad. 
Min morfar.
Olyckan i Hellevikhornet.
Historien om Støls-Iver.
Skriven av Magne Kjerstad. 
översatt av mig. 

Ivar Olaus Severinsen Kjerstad, var fødd
på Stølen på Kjerstad. 
30 november 1895.
Han var näst äldst i en syskonflock på nio. 
I folkräkningen för Haram från 1910 står han 
uppförd som tillfälligt arbetsoför på grund av en bruten fot. 
Det är historien som startade med detta benbrott jag vill skriva om här.

*****

I majdagarna 1910 var Ivar med sin familj på årliga torvgrävningen på Hønnjmyra vid Hellevika på Lepsøya. 
Det var vanligt att ta en timmes matpause mitt på dagen. Iver och Elias Kjerstad från Styrkågarden ville använda matpausen till att se efter måsägg nere vid Hellevikhornet. På den tiden var måsägg ett kärkommet tillskott på menyen. 
De två pojkarna var överense om att leta på varsit område av fågelfjället och mötas 
när matpausen var slut. 

*****

Elias blev stående där och väntade på kamraten på den
avtalade platsen.
Men Ivar dök inte upp.
Efter en stund gick Elas upp till arbetskarlarna och förklarade att Ivar inte kommit tillbaka
som avtalat.
Familjen fruktade det värsta!.
Andra som arbetade på torvtegen blev kontaktade  för att följa med och leta efter den unge mannen. 
Efter en stund blev Ivar hittad vid foten av det
stupbranta fjället. Han hade halkat på det hala gräset och slagit i sten efter sten för att slutligen stanna upp vid en gräsplätt nere vid vattnet. Han levde, men var svårt skadad. 

*****

Ivar hade flera benbrott, den ena lårbenet hade gått rakt av så han kunde inte flytta sig.
För de som kom först på plats så var nog
huvudskadorna värst. 
Han hade fått huden avskavd tvärs över pannan så det hängde ner över ögonen på honom. Bestefar min Johan M. Kjerstad  (Magnes bestefar) hade med bandage. Han tog sin halsduk med blommigt mönster som han alltid hade på sig, vek upp huden och surrade halsduken runt så blödningen stannade, och Ivar kunde se igen. 
Stor mera var inte att göra än att trösta och hålla honom varm.
De fruktansvärda smärtorna var det inget att göra med. 

*****

Ivar måste till sjukhus. Som tur var så var det inte så långt till Keila, den enda landningsplatsen på den sidan av ön. Det var bara att hämta en båt!
Någon som var snabbfotad fick springa till Gurogarden på Kjerstad för att få tag i fiskebåten till Terje Viken för uppdraget. 
Ägarna till båten sig ombord och fick starta maskinen och satte kurs till Keila utanför Hellevika. 
Efter några timmar hade de fått den unge mannen ombord och kunde ta fatt på den långa vägen till Molde med fyra mil dit, eller om det är 4 knop. (Där är jag osäker.)

*****

Folk hörde dunket från den ensylindriga motorn då Terje Viken i kvällningen rundade Setsholmen och gick in i Haramsfjorden. Men det är inte motorljudet folk kommer ihåg efteråt. Folk både på Seth och Kjerstad har pratat om smärtskriken de hörde från båten. När sjuktransporten kom fram till Molde har vi inte fått reda på, men det gick många, långa timmar innan Ivar kom i kontakt med en läkare. 
*****
På Reknes sjukhus i Molde fick de sytt ihop de värsta såren. De flesta benbrott grodde ihop när de fick ro.  
Men med lårbenet var det värre. Bendelarna ville inte gro ihop. Kuren var då att bryta upp det som hade grott fel.
Det blev gjort utan bedövning!
Så var det bara att hoppas på att det grodde rätt nästa gång.
Det här blev gjort  tre eller fyra gånger, men lårbenet grodde inte ordentligt trots det. 
Medan Ivar väntade på nästa operation var han hemma på Stølen. 
Ivar blev utskriven från sjukhuset i Molde efter fyra smärtsamma år.
Problemet blev till slut löst med att man skråskar benändarna och surra ihop dem med ståltråd! 
Den var den ståltråden Ivar måtte sätta sin tillit till. Benhinnan som skulle sörja för att det grodde var troligtvis förstörd av skadan och de följande infektionerna.

*****

Olyckan hade tagit ifrån honom fyra år
av ungdomstiden, fyra viktiga år för odelspojken på Stølen. Ivar kunde äntligen gå på bägge fötterna. Men den onda foten var kortare än den andra så han haltade illa.
Han försökte ordna det genom att 
ha en tjockare sula under skon. 

*****

Ivar var tvungen att skaffa sig ett jobb. 
Några sjukförsäkringar fanns inte på den tiden. Så han måste hitta ett arbete där han kunde arbeta med sina händer. 
Gårdsarbetet var för tungt för honom. 
Han måste ge en yngre bror sin odelsrätt. 

*****

Ivar gifte sig med Simona Albertina Leikanger  den 30 maj 1936. 
Han och Mona som hon kallades, fick 6 barn. Fyra pojkar och två flickor. Förstå året bodde de i "midtstova" på Stølen. 
Senare flyttade dem in i ena änden av Johangarden på Farstad. 
1948 flyttade dem från Lepsøya till Søvika där de byggde sig hus. 

*****

Ivar arbetade på fiskebåtar från Lepsøya. Odd Kjerstad berättade att han arbetade med Ivar ombord på fiskebåten Edison.  Han såg att det var ett hårt liv att ha tyngden på godfoten i timmar vid egnerbenken. (tror det är där de agnade garnen.)
Ibland la han en fender under den onda foten för att stå stadigare. Att arbeta ombord på ett halt däck i grov sjö, med ett ben han inte litade på var inte lätt. Det tog hårt på honom.

*****

Livet blev lättare när Ivar flyttade till Søvika och fick arbeta på skeppsvarvet där. Mona arbetade på Mørenot.  
Vart efter åren gick fick större och större problem med den onda foten. Han hade stora smärtor och foten gav till slut efter. 
Det var ståltråden som gav vika. 
1967/1968 var han inlagd på Sofias Minde i Oslo. Den förstörda benskarven blev nu ersatt med en bit från lårbenet till en jägare som skadat sig i en skjutolycka. Jägaren var en ung man från 
inre Aust-Agder.  Han blev tvungen att förkorta foten som var skadad. De två karlarna låg en stund på samma rum.
Ivar kom ut från sjukhuset med lika långa ben och fick försöka gå igen utan att halta.
 
Steinar Kjerstad berättade att Ivar var på besök i Henrikgarden efter sista operationen.  Ivar var på gott humör och frågade Steinar om han ville följa med ner till båtnaustet för att se efter några sillgarn. Han gick lätt både ner och upp stigen från naustet. Han fann de tre eller fyra garnen som hängt där sen han flyttat från ön.   De hänger där fortsatt 2014.

*****

Men Ivar fick inte glädja sig över resultatet av bentransplantationen så  länge. 
Kroppen försökte stöta bort benstumpen. Hälsan svek honom och han avled den 29 augusti 1971.
Ivar blev 76 år. 
Olyckan i Hellevikhornet var något som Ivar inte tyckte om att prata om. Hemma nämnde han bara de smärtfulla stunderna han låg
på operationsbordet på Reknes. 

*****

Det kan hända att Ivar stundom tänkte på den förtvivlade situation familjen kom i efter olyckan. De hade ju behov för Ivars arbetsinsats.  Det var inte ens gratis att bli inlagd på sjukhus och det innan olyckan svårt att skaffa det nödvändiga till familjen på 13 personer som levde på småbruket. 
Men Ivar gav aldrig upp, han ville inte ligga någon till last. Han trotsade smärtor och plågor under ett långt arbetsliv. 

*****

Det mesta av den här historien kommer jag  (Magne Kjerstad) ihåg från barndommen. 
Jag lyssnade intresserat på de vuxna när det berättade om Støls-Ivar, som de kallade honom.
En del har jag fått reda på genom Ivars släktingar och sambygdingar som jag pratat med. 

När jag går förbi den lilla gräsplätten där Ivar låg och väntade på hjälp har jag tänkt på förtvivlan och hjälplösheten de upplevde 
där för 100 år sen.
Har tänkt på smärtorna Ivar hade och att det inte fanns mediciner. Det var det ingen som hade. 

Det här har jag, Synnøve Irene Kjerstad översatt från norska till svenska. Så gott jag kunde. Det är Magne Kjerstad som har skrivit det.

Det här var historian om min morfar. En man jag är stolt över, som gjorde allt han kunde med det som fanns att tillgå på den tiden. Jag kan inte föreställa mig de smärtor han genomgick på sjukhuset.  Att sköta ett jobb, familj och samtidigt detta är imponerande. 
Morfar, jag saknar dig. 

💜

 

 

 












onsdag 7 april 2021

Våren är här.

 

Äntligen!
Nu är våren här. 
Satt ute och njöt med en kopp kaffe
på verandan. Det var 20 varma i solväggen.

Så kom långfredagen. Vi satt ute en stund idag med. Så skulle jag börja med lite mat.
Men den gang ej! Strömmen försvann och borta i över två timmar...
Så vi tog en promenad ner till sjön. 
Isen har släppt i kanterna nu. Men den är fortfarande så tjock att man kan gå på den.
Just här är det så långgrunt så man behöver
inte vara rädd för att gå igenom isen här.

Det är så vackert när man står här och ser ut
över sjön, man hör isen sjunger när man står här. 
Längtar efter att det blir öppet vatten. 
Det är så fint när solen speglar sig i vattnet. 
Men det går fint med det här med. 
Mörka moln över grannens åker. 
Inte så mycket bad den här dagen. Men
vackert är det ju. Man hörde vattnet kluckade lite mot land och under isen. 
Men isen är våt så man ska inte  ut där nu tror jag. 
Tussilago. Det ÄR vår!
Så vaknade vi upp på måndagsmorgon.
VITT! 
Det regnade på kvällen, kom lite hagel och så
avslutades natten med snö....
Suck!
Visst är det väl vackert.... 
Skillan är nog den härdigaste blomman jag vet.
Den stack upp ur backen redan i januari. 
Så blev det kallt, riktigt kallt. Men det hindrar
inte denna vackra blå blomma att envist 
kämpa sig sig upp igen. Nu lyser det lite blått under busken, och snart har alla slagit ut. 
Var ute på en promenad förut med maken.
Så härligt att se åkern som snart ska plöjas och sås. Att se Rafjell under blå himmel med några få
vackra bomullsmoln. 
Jo, jag bor vackert!

Det var dagens betraktelser från mig vid den vackra sjön idag. Vi ska snart på en tur ut. Några mil norrut och då passar vi på att handla lite. 
Ha nu en fabelaktigt fin vårdag vidare. 
Kram....

Bakgrund.

Related Posts with Thumbnails