Besökstid, glasblåsning och bankrån.

En av årets sista smörblommor får
önska er välkommen hit idag.
Den stod så ensam och övergiven vid vägkanten.

Utflykterna blev flera.
Den här dagen bar det av till Magnor.
Magnor Glassverk stod på besökslistan.
Vi hade tur. Det var inte så mycket folk så
man kunde i lugn och ro strosa runt och
titta på allt det vackra som stod
på hyllor och bord i butiken.
Vi hade ännu mera tur den här gången, för
just då höll de på att blåsa glas inne i verkstaden.
Vi gick in för att se.
Här börjar vandringen från sand och värme
till en färdig glasvas.
Värme ja, det är 1100 grader varmt
det som sitter i änden på blåsröret.
Han börjar med att rulla röret och den lilla klumpen
samtidigt som han blåser med luft på den.

När han fått upp rätta storleken på
den lilla varma klumpen går han till
nästa station.
Glasklumpen är gyllene och varm...

Här tar han opp en träskopa som han
rullar den gyllene klumpen i.
Runt, runt och runt.
Den blir större för varje varv.
Jag frågar vad det ska bli.
En genomskinlig vas säger han med blåsröret.

När han format den en stund och den
antagit en något avlång form är
det dax för nästa steg.
Nu kliver han upp på en pall.
Framför pallen står det en balja med vatten.
En träform står där med.
Han doppar träformen i vattnet.
Den är så varmt så det ångar rejält.
Sätter så ner den på golvet.
Så stoppar han i den avlånga glasmassan
och börjar att stöta blåsröret hår ner i formen.
Den är fortfarande varm.
Den är gyllengul ännu.

Efter några kraftiga stötar ner i formen så
blåser han luft ner genom röret.
Glasblåsning hette det ju...
Han upprepar det några gånger.

Så tar han upp glasmassan som nu
faktiskt ser ut som en vas.
Fast utan öppning för blommorna.
Botten på vasen är fortfarande ganska varm.
Den är gul ännu. Jag frågar om den får den färgen.
Nej säger han, den ser ut så nu
för att massan är varm.
Den här vasen blir helt blank och genomskinlig

Han sätter sig vid nästa station.
Där snurrar han på vasen.
Knackar lite på den.
Det ser ut som han filar lite med.
Det är för att den ska släppa lättare från
det långa blåsröret.

När det har knackats och filats så
tas glasmassan till en värmeugn igen.
Där skulle jag inte vilja sticka in näven.
Tror de värmer upp massan här igen.
Men ännu är det inte klart.

Så kommer den blivande vasen till slutstationen.
Här vet jag inte riktigt vad som sker. Men jag
tror det är någon form för nedkylning
som försegår där.
Antar att glasvasen även får
navelsträngen klippt där.
Frågade killarna vad som hände med
glasmassan som blev kvar på blåsröret.
De som knackats loss från den färdig
produkten går vidare i produktionen.
Men den glasmassa som sitter på
blåsröret kastas. För det kommer järn i
massan och det går inte att använda igen.

Här ser ni det färdiga resultatet.
Den står numera hemma hos oss.
Helt genomskinlig och tung.
Väldigt tung.
Men det var spännande att följa vandring
från sand och värme till glasmassa som
man sedan kan forma till precis det man vill.
Glasblåsning det är hantverk det.

På kvällen efter maten blev det en
ny liten utflykt.
Nu var även maken med.
Vi for till Flisa.

Körde vestsiden upp.
Det var många vackra hus att se på
sa min faster.
Min farbror, så trädgårdsmästare han är
kikade mest på det som växte på
åkrar och ängar längst med vägen.
Vi körde över Flisabru och stannade
på en utsiktsplats.
Här är man högt upp.
Glomma slingrar sig fram genom landskapet.

Man ser långt ut över landskapet.

Även den här dagen var vädergudarna med oss.
Det kom några regnskurar på dagen.
Men nu var solen med oss.
Det var vindstilla och Glomma låg
spegelblank under oss.

Gröna hängbjörkar, sol
och vatten. Kan det bli mera sommar
än som så?

På den här platsen har bygdefolket
rest en minnesbauta över de som
gav sig ut i kriget och som
gav sitt liv för att Norge skulle
bli ett fritt land igen.
Några av de blev avrättade av tyskarna, andra
stupade i fält.
Sådana här minnesstenar finns överallt
här i landet.
Det är en påminnelse om det skedde och
som ALDRIG borde få ske igen.

Efter en stund så gick vi mot bilen igen.
Vi styrde kosan hemåt
Vi stannade och såg på en annan minnessten.
Den som kom upp som minne och heder åt de som
hjälpte bygderna här runtomkring
under storflommen 1995.
Men det kan jag berätta om en annan gång.

Väl hemma igen så startades grillen.
Det doftade gott av grillmat och vi
hade en mysig stund vid köksbordet.
Månen visade sig från sin bästa sida även
den här aftonen. Jag var ute lite
tidigare med kameran och så här blev resultatet.

Fredagsmorgon kom smygande.
Vad skulle vi se idag?
Jag började få lite problem med utflyktsmål.
Det fick helt enkelt bli en tur till Kongsvinger.
Vi parkerade bilen och gick ner mot Glomma.
Glomma är som ett blått band genom
stora delar av Hedmark.
Hon är överallt.
Man kan inte låta bli att fascineras av denna
starka, strömmande älv.
Antingen gillar man Glomma, eller så
gillar man henne inte.
Jag gillar henne skarpt.
Längst med promenaden har de varit ute och röjt.
Nu såg man faktiskt denna vackra älv
betydligt mycket mer än sist.
Det var en fröjd att gå där.

Vi gick ett stycke innan vi svängde upp vid
Gjemselund stadion.
Där tror jag KIL hade träning just då.
För några veckor sen fick vi fyra strålkastare
vid fotbollsstadion. Så numera kan man
även spela på mörka höstkvällar utan pannlampa.
Maken ringer mig plötsligt.
Han undrar om jag sett en helikopter som
flugit fram och tillbaka över staden.
Jag såg den precis då.
Vad som hänt?
Jag kommer till det.

Vår lilla skara gick vidare mot
det stora köpcentret här i Kongsvinger.
Det började suga i kaffetarmen...
Vi smet in på Bakeriet och avnjöt en
kopp kaffe med snadder till.
Här sitter faster, farbror och kusin Eriksson.

Så gick vi vidare efter att kaffet runnit ner.
Kusinen ville se Gamlebrua.
Vi gick ner till mölleruinen och tittade.
Här gick vattnet lika högt som i resten av Glomma.
Där kom hon igen *fniss*
Det brukar normalt vara sandstrand där vattnet
stod nu...
Vi gick tillbaka genom köpcentret till
parkeringen och bilen.
Nu skulle vi över på andra sidan.
En tur in på Mega, för att sen ta en kik
inne på Vinmonopolet.

Den här dagen inträffade något i Kongsvinger
som nog kommer sätta sina spår i många människor.
Vi har haft en tuff tid här de senaste 14 dagarna.
Först ett mord på en ung kille. Han blev 18 år.
Ingen gärningsman så långt. Det gör att man
får en obehagskänsla när man går i stan.
Den här dagen kom nästa dråpslag.
BANKRÅN.
Det var det maken ringde om.
En ung kvinna blir fråntvingad sin bil
av en maskerad man.
Som sedan kör den bilen ner till en bank.
Han var beväpnad står det i tidningen.
Larmet om rån går.
Polis är på platsen ganska fort.

Här kan man normalt gå till en bankomat innanför
dörrarna, men nu var de låsta.

När vi står där och tankarna far genom huvudet
så kommer det två tjejer gående.
De pratar och funderar.
När de passerar oss ser vi att de har
skottsäkra västar på sig.
Komradio och annan utrustning hänger
runt midjan på dem.
Vi beslutar att gå därifrån....
Idag, fyra dagar efter rånet så
har polisen inga egentliga spår säger de.
Man funderar på hur en man kan försvinna
så fort och spårlöst.
Mina tankar går till den kvinna som blev tvingad
att lämna ifrån sig bilen.
Så går de till de anställda på banken.
Som fick uppleva att under hot lämna ifrån
sig en summa pengar.
Vad är det som driver en människa till att
begå ett sådant brott?
Ställer mig samma fråga när det gäller mordet på
den unge kille som inte fick leva vidare.
Vart är vi på väg?

Hemma igen försökte vi skaka av oss de dystr
tankarna. Vi körde lite freesbee.
Tänk att både min faster och farbror som
faktiskt är en bit över 70 var med och lekte.

Så kom lördagen.
Dax att ta adjö.
Stora fröken E undrade om min kusin,
en man på snart 50 år vågade gunga i
tarzanhuska/tarzangungan.
Klart det sa han och kastade sig i lianen...
Gissa om grannbarnen gjorde stora ögon.

Vi följde dem en bit på väg.
Stannade till vid butiken. Skulle handla
saker som de skulle ta med till min mamma.
Utanför butiken stod den här pärlan.
Pratade med ägaren.
Han har rustat upp den i tre år.
Nu kör han med den på sommrarna.
Den är från 1923.
Går som en klocka sa han.

Nu är vi helt ensamma igen.
Besökstiden är över för den här gången.
Men man vet ju aldrig.
Plötsligt står det någon utanför dörren igen...
Jag säger bara välkomna ska ni vara.