Leråkervägen ute på landet.

Så här ser det ut nedanför oss idag.
Eller i går rättare sagt.
För det här är bilder från min promenad igår.
Jag tänkte försöka hålla igång nu.
Det är en liten, liten snöfläck kvar på
åkern. Men tror den blir borta idag.
Solen är här.
Äntligen, den gula varma planeten där
högt ute i rymden.
Nu sänder den sina varma strålar ner på
oss här igen.
Blir nog sjutton en fika på verandan sen.
Med nybakade bullar....

Jo, promenaden igår som sagt.
Tänkte jag skulle vara snabb och fota hur
vägen ser ut nu. Men någon hann före mig.
Blev förbikörd av den här traktorn med
skrapan efter sig.
Välbehövligt kan jag säga.
Men om det hjälper....
Inte en aning.

Erri ser lite fundersam ut.
Ska vi verkligen gå här.
Jag säger som Bodil skrev i sin kommentar
till mig nyss.
Muddseason!
Det stämmer så bra så...

Vägen är inte så rolig just nu. Har inte bott här i så
många år ännu, men jag tror inte jag sett den så illa
som just nu.

Några blommor som kommit såg jag inte.
Men bildäcken har redan slagit ut i full blomst.
Vi måste ha nya sommardäck i år.
Undrar om det kommer flera här.
Kanske kan plocka dom....
Näe det blir nog lugnast att fara ner till
Terje tror jag. Då vet vi vad vi får.

Vi fortsatte en bit.
Mötte traktorn med skrapan.
Kille såg helt uppgiven ut.
Det förstår jag.

Jag passade på att smita in i skogen för att
se hur det såg ut med Skasenåa.
Det såg inte helt ok ut.
Den stolpen står normalt på land.
Så vattnet har redan börjat stiga.

Ut på vägen igen.
Traktorn kom tillbaka och passerade oss igen.
Jag undrade om han skulle köra hela dagen
på den här vägstumpen.
Det behövdes då, så inte för det.
Men det är så mjukt i vägen så
första bil jag mötte sen, sjönk ju ner lika långt
som innan han skrapade vägen.

Så kom våra postis.
Hon är ganska less dåliga vägar kan jag säga.
Men vad ska de göra?
De kör på all slag underlag.
I alla tänkbara väder.
Snöstorm som spöregn.
Sommar och vinter.
Posten skall fram heter det ju.
Med de flinka postbud vi har här
i Kongsvinger så gör den det.
Glad ni finns där.

Så smet jag ner mot ån igen.
Måste ju se...
Jodå, den hade stigit ganska bra.
Fortsätter det så här så
blir snart vägen översvämmad.
Snön smälter i höjderna, förs ner med
bäckar och älvar.
Går ut i vår sjö, som rinner ut i Glomma.
Som svämmar över i sin tur...

Vägen ja...
Plötsligt kom
traktorn igen. Nu hade den varit och vänt
och körde ytterligare en vända...
Ett evighetsjobb...

Tror det är bättre underlag ute på åkrarna.
Där vet man ju att det ska vara lerigt...
Det ska bli spännande i september.
Då ska vi visst få vägen fixad...

Här rinner det ut en liten bäck i
Skasenåa. Isen är inte helt borta än.
Men det blev en läcker bild.

Tja...

Vatten, ån är full av vatten...

När vi äntligen kommit til veis ende,
så gick jag ner och satte mig vid ån.
Den här blå bänken stod där
och väntade på mig.
Satt nog där i 10 minuter och bara njöt.
Erri däremot ville fortsätta.
De får snart flytta den här bänken längre upp,
för ån steg faktiskt medans jag satt där.

På vägen tillbaka såg jag den här
lilla livliga bäcken.
Den var så ivrig att komma ner
till ån att den inte visste
hur fort den skulle forsa på.

Snön låg nedanför, men
ju mer vatten det kom på
den desto mindre blev den.

Så rann den under vägen, ner mot
det lilla skovelhjulet.
Fortare och fortare.
Den ville så gärna ut i stora vida världen.
Så ut i ån, vidare ner mot Nuguren.
Som rinner ut i Glomma.
Tänk, man kan få se hela världen bara
genom att rinna ut i en å.
För Glomma rinner ut i Fredrikstad och
så vidare ut i Oslofjorden.
Så innan bäcken vet ordet av, är hon i Danmark.

Efter att jag funderat ut den historien
så gick vi vidare.
Plötsligt försvann min ena fot.
Rakt ner!
Nästan en halvmeter ner...
Drog upp foten och såg ner i hålet.
Där rann det faktiskt vatten med.
Man ser vattnet nere i hålet.
Jag fann en reflexpinne som jag satte ner
i hålet för att varna de som kom med bil.
Om det hjälpte vet jag inte.
För traktorn kom ännu en gång.
Hoppas han såg det där.

Vattnet under vägen rann säkert ut i ån
det med. Men det var inte lika sprudlande
som vattnet i bäcken.
Tänk så olika det kan vara....

Så plötsligt lyste gult emot oss
där vi gick.
Näe det var inte den solen.
Utan det var många solar.
Väldigt små om man tänker på den riktiga solen.
Men så absolut lika viktiga som den
stora solen.
Jag kan inte hjälpa att jag blir glad i
hjärtat när jag ser dessa envisa gula vackra
blommor som envist tittar upp
från de mest otroliga ställen.
Tror jag vill bli en tussilag/hestehov
i mitt nästa liv.
Detta är våren för mig.
Små gula solar som ler emot mig vart jag ser.

Kom väl hem till slut.
Stod och pratade med grannen en stund först.
Vi pratade fölning och väg.
Det kommer ett nytt liv till världen
hos dem i början av juni.
Ska bli spännande att se om
den nya lilla pållen får
sin mors och systers blåa ögon.
Hemma såg jag att jag faktiskt varit ute
och gått i nästan 2,5 timme.
Gått och gått!
Trampat i lervälling.
Sjunkit i lera.
Det såg ut som jag hade fläcktyfus på byxbenen.
Hoppat över stenar som skrapan dragit upp ur leran.
Jag sparkade dom ner i diket.
Lite synd om det kom en bil och traff dem.
Men jag var nöjd efter min dag ute.

I morse såg det ut så här när
klockan var 06.05.
Ingen kanonbild, men jag gillar den ialla fall.

Nu ska jag kosa mig med en kaffe
och nybakade bullar på verandan.
Solen skiner och nu är det inte tid
att vara inne.
Öppna dörren och släpp in våren.
Det är dax för det nu.
Tjing på er.