Den sista dagen i oktober.

Soluppgång den sista dagen i oktober 2008.
Såg nog inte riktigt ut så idag, men för ett år sen
var det så fint på morgonen.
Solen skiner idag med, men det är en kall, sur vind
som biter tag i kinderna.
Höst-vintern har taget om oss.

Vi for på en biltur en dag. Till den lilla orten Flisa.
Det är ca 4 mil från oss upp dit.
Biltema har öppnat butik där och det var en
positiv upplevelse att besöka de där.
Vi for vestsiden upp.
Tog många foton genom fönstret på bilen.

Glomma rinner i snirklar och slår
nästan knut på sig själv i bland.
Vackert är det ialla fall.

Nu ser man hur grått det har blivit ute.
Alla löv har dansat iväg med vinden.
Undrar vart löven tar vägen egentligen.....

Jag satt i baksätet med lilla L.
Vi tog bilder med varsin kamera.
Siktade fram och ut genom frontrutan.
Fick dessverre bara med halva skylten.
Men det ska stå Bjerkely.

Ännu en bild från bilen.
Man ser hur platt det är här nere.
Förstår att det är ett jordbruksdistrikt.
Vi närmade oss orten Flisa till slut.

Vi stannade efter att vi kört över bron.
Det är lite spännande att visa omgivningarna
när det är folk på besök som vill se hur det är här.
Det står en staty där, men vad den ska föreställa
är jag inte säker på.
Tror den kan ha nått med invigning och byggandet
att göra.

Jag trotsade tyngdlagen och gick ner mot
vattenlinjen för att se bättre.
Cattis stog kvar där uppe och fotade ut över Glomma.

Flisa bro kryssar Glomma vid Flisa centrum.
Öppnades i juni 2003.
Den blev världens längsta moderna träbro som är konstruerad
för full trafiklast både med hänsyn till brospannet på 70,5 meter
och brolängden på 196 meter.

Efter att ha handlat på Biltema, så körde
vi och hämtade kaffe.
Det vill säga, vi vuxna tog kaffe och L valde varm chocklad.
Vi köpte en påse ljumma dajmbullor (enligt Fred på Statoil heter det så)
Så satt vi i bilen och myste med fika och bullor.

Så fortsatte vi söderut, hemåt.
Stannade till vid Flomstenen som restes på Namnå
som minne efter den sista stora flommen i 1995.
Här står Cattis och L och ser ut över den
spegelblanka Glomma.
Maken står bakom och han vill inte vara med på bild.

Glomma var helt blank. Man såg dubbelt nästan när man
såg ut över vattnet.

Tänk att det kan vara så vackert en grå höstdag.

12 åringen L sa plötsligt när vi stog nere vid
vattnet att vi fick nog passa oss.
Varför sa jag.
Jo kom det snabbt, det finns nog gädda här.
De brukar finnas i vass vid strandkanten.
Jaha sa jag, du menar Glommakrokodilen.
Va! Svarade hon förvånat.
Den kallas för det sa jag.
Aha, kom det lynkjappt, är det bara för den ser ut
som en krokodil svarade hon då.
Helt rätt sa jag.

Träden och buskarna var helt kala nu.
Men blicken fastnade på nått grönt
som slingrade sig upp genom riset.
Kunde inte låta bli att fota det.

Jag sträcker mig mot ljuset,
jag sträcker mig så långt jag kan....
Visst är det en Nanne Grönvall låt som
börjar så....
Passade in här i alla fall.

Så tog jag en bild på en grå sten.
Hade två tankar i huvudet.
Den ena var min goda vänn Annette.
Hon älskar stenar.
Tänkte på henne när jag såg den här.
Sänder den till dig vännen.
Hoppas du mår bra.
Den andra tanken jag hade var att gå med på tisdagstemat.
Men det blev bara en tanke.
Får se framöver hur det blir.

Idag är det alltså sista dagen för vårt besök.
Tänk vad en vecka går fort.
I morgon så här dax sitter de på tågen.
Då borde de kommit till Arvika ungefär tror jag.
Så då blir det tyst här hemma igen.
Tills de kommer igen....
Nu ska vi snart njuta en god kopp kaffe igen.
Gevalias Indian Malabar....
Tack för det tipset Inga.
Så nu får ni fortsätta dagen och göra det ni vill.
Det ska vi.
Fast vi snuffsar och hostar och har ont i skallen hela gänget.
Fått ett besökt till nämligen.
Ett ovälkommet sånt.
Nämligen INFLUENSAN!
Huttetu på er.