En promenad med vatten och vackra höstfärger.

Vaknade i morse till dimma.
Och kallt ute.
Det var inte så varmt inne just då heller.
Men det fixade vi snabbt med ett olje element.
Så hade vi det.
Alla bilder är klickbara.

Var ute och gick idag.
Det blev 8,27 km och
13 792 steg.

Här bor vi.
Gården ligger så vackert.
Allra helst när solen är framme.
Det är minst lika vackert om vintern.
När det ligger vit snö på backen
och solen skiner.

Jag bestämde mig för att gå en promenad.
Tog med Erri självklart.
Efter att hon klagat här i går så hade jag nog inget val.
Kikade upp mot skogen.
Där visade sig höstfärgerna ännu lite svagt.
Men man anar....

När vi går där och pratar, nosar och njuter så dundrar
det till på vägen bakom mig.
Jag vänder mig om får se skolbussen komma emot mig i
som jag tycker alldeles för hög fart.
Det svisjade bara till så hade den passerat.
Jag hoppas inte det satt några skolbarn i den....

Det är ett fasligt kackalorum nere på sjön.
Erri funderar också på vad det kan vara.
Jag ser nått vitt som flyter på ytan.
Upp med kameran och zoomar in.
Svanar...
En hel flock.
Jag undrar i mitt stilla sinne om inte de
ska starta sin färd mot varmare strök snart.
Vi vandrar så sakta vidare.

Tänkte gå ner till ån för att se hur det såg ut där.
Konstnären med paletten hade varit
där med penseln ochså.
Så vackert det var.....

Ån var spegelblank fast man såg att
det flöt löv på den.
Plötsligt hördes det ljud från andra sidan.
Erri tvärstannade!
Vad var det för konstigt ljud?
Vi stog en stund och lyssnade.
Njöt av höstdagen och stillheten.
Förutom dessa konstiga ljud då...
Vad det var?
Får....

Vi snirklade oss fram mellan vass och träd.
Det var så fint att gå där.

Vi fick gå in i skogen för att komma vidare ett stycke.
Sen var det ner till strandkanten igen.

Så kom vi bort till en liten udde.
Här var det ganska igenväxt. Så man kom
inte så långt ner.
Men tillräckligt för att jag skulle se
gården som jag ser från vardagsrumsfönstret.

Så skulle vi vända och gå upp mot vägen igen.
Här står träden så tätt så det känns som man
går i en lång tunnel.
Det är en smal stig som snirklar sig
mellan stammarna.
Men det var så härligt att gå där.
Det prasslade i löven, man hörde fåren.
Ni vet de där konstiga ljuden.
Solen sände en stråle ner mellan löven av och till.

Så var vi ute på vägen igen.
Såg en liten stig ned mot ån igen.
Jag har sett folk som stått där och fiskat.
Måste ju prova att gå ner dit jag med.
Erri var lite tveksam först, men så gick
hon först ner ialla fall.
Det var lite brant ned.
Där nere, så gör ån en sväng.
Det var hur vackert som helst.
Det spegelblanka vattnet, solstrålarna, alla träd i sina
vackra färger. Så stillheten....
Jag bara njöt.

Såg på klockan att det var dax att vända hem igen.
Så vi började traska vägen frammåt.
Helt plötsligt tvärstannar Erri och börjar snurra runt
med nosen i backen.
Jag trodde hon fått en knäpp.
Men det var inte så illa.
Det var den här hon såg.
En Grodan Boll som låg mitt på vägen.
Plötsligt börjar den hoppa framåt.
Jag tänkte att jag måste få den tryggt över vägen.
För det är mycket trafik här nu.
Bilar, traktorer, tröskor och annat som färdas
på vägen. Den kan ju bli överkörd.
Till slut är den tryggt på andra sidan vägen och
jag kan vara nöjd.

Men den var inte så stor då....
Utan snarare så här liten......
Ser ni den mellan mina fötter?

Tänkte avsluta med lite rytmisk gymnastik från OS.
Kolla in den här tjejen, eller killen eller....
Äh, ni får se själva.

Jo föresten.
Det blir inget läkarbesök i morgon.
Fick telefon från legekontoret idag.
Han är sjuk.
Så nu blir det att vänta till den 7 oktober...
Det ska nog gå bra.
Ha det så bra, frys inte ihjäl och
gör inte nått som inte jag skulle göra nu....
Vad nu det skulle vara...
Tjallabais på er.