En kopp kaffe på Fru Balchens....

Efter en tur på Kongsvinger Festning så

vandrade jag ner i Övrebyen.

Där älskar jag att gå runt och bara njuta av

alla vackra hus och trädgårdar.
Även här hör man suset av historiens vindar.

Övre byen kom till tack vare bygget av festningen.

Här bodde alla de som byggde och jobbade på festningen.

Idag är det ett av Kongsvingers största turistattraktioner.

Bydelen består av träbebyggelse från 

1700-1800 talet.

Ta en titt här.

Kommer ni till Kongsvinger så

kan jag rekommendera ett besök här.

Men mitt mål nu var att få njuta en god kopp kaffe...

Jag visste ju vart jag skulle så för mig var

det inte så stort problem att hitta.

Men för en som inte vet så finns det vägvisare.

Det här var mitt mål.

Ett rosa hus med ett hjärta på.

Jag gick fram emot dörren, öppnade den och klev in...

Satte mig vid ett bord och såg ut genom fönstret, 

medans jag väntade på mitt kaffe och den 

hembakta bullen med vaniljkräm på.

 Fru Balchens är ett litet mysigt fik.

Här kan man inte bara fika, utan även få

sig en lunch om man är lite sugen.

Man kan få köpa sig ett glas vin om man vill det.

Musikkvällar och mycket, mycket mer

händer här.

 Du kan köpa med dig te, kaffe och annat gott.

Sitta ute och fika och mysa i solen 

är också en höjdpunkt.

 Lite interiörbutik är även Fru Balchen.

Du finner mycket smått och gott här.

Vackra ljusstakar, kannor, glas, koppar och mycket annat.

 Den här detaljen fastnade jag för.

Synd man inte har så mycket lediga väggar 

hemma i köket. Annars hade jag 

gjort så här med mina gamla vackra fat...

 Gick förbi Aamodtgården på min vandring.
Här ligger Kongsvinger museum.

Aamotgården är en kulturmärkt empiregård från 1801.

Här bodde en gång magasinförvaltaren.
Inne i byggnaden finns även en ryttmästares lägenhet.

Den var bebodd fram till 1968.

Idag är det en idyllisk stadsdel.

Men under 1700-1800 talet

var det nog inte så lätt att leva här.

Många av husen här är idag K-märkta.

Här i det vackra gula huset håller Odd Fellow till.

Har nog aldrig helt förstått vad det är 

för en hemlig orden.

Här ser man det rosa huset med hjärtat på 

längst bort i bild igen. 

Det ligger en park på vänster sida, där

kan man sitta och må gott med sitt kaffe under 

sommaren. Om man har tur att få 

ett bord vill säga...

Det är mycket folk här dagligen.

Efter fikat var det dags att fortsätta vandringen  

ner till centrum.

Här passerar jag ännu en fin träbyggnad i

övrebyen innan jag kommer ner till

den nyare bebyggelsen.

På vägen ner går jag förbi det här huset.

Ett av de hus jag alltid tyckt om.

Se bara på färgen!

Vackert, stilfullt och med vacker utsmyckning.

Ja, här skulle inte jag ha något emot att bo.

Här en närbild på den vackra utsmyckningen.

Så kom jag ner till byparken.
Men det blev ingen vandring där den här gången.

För mycket snö...

Väntar tills snön smält bort tror jag.

Så var vi hemma igen då.
Fick besök av grannbarnen.

Super Mario på Wii är en favorit. 

Men nu tänkte vi göra något annat...

Vi tog fram guitar hero vi....
Först så spelade fröken E.

Inlevelsen var det absolut ingen fel på...

Så var det unge herrns tur...

Så var det dags för bägge två.

Fröken E sjöng och mimade. Herr E lirade 

gura  och jag fick en bild på näthinnan av

en vår tids stora gitarrister...

Janne Schaffer... 

Jadå, tungspelet fanns där med.
Inte lätt att koncentrera sig på guran när

man ska följa röda, gröna, gula och 

bruna sträck på tvn...

Det spelades så det stod härliga till.

Fröken E frågade om vi inte hade en mikrofon

så hon kunde sjunga.
Men det hade vi ju inte...

Men se på handen..

Man kan ju låtsas.

Så var det scenbyte.

Janne Schaffer blev avlöst av Suzi Quatro.

Musiken som spelades var ju diverse rocklåtar.

Men det diggades för fullt...

Men gitarren är inte för små barnhänder.

Så lillebror bestämde sig för att hjälpa 

syster E med att hålla in knapparna

och trycka när den rätta färgen visades på tvn.

För den som trodde att det INTE var tufft

att spela gura så här så kan jag bara säga ni har fel!
Både gubben och jag och grannbarnen

var märkbart trötta i armarna efter 

att ha hållit konsert i några timmar.

Så kvällen avslutades med smörgås 

och juice vid köksbordet innan

mamma kom och hämtade sin små artister.

Våren har kommit  hit  nu.

Fast när man sett ut senaste dagarna 

funderar man på om den har rest igen.

Men häromdagen såg jag att det var liv och rörelse

nere på isen.

Ett par fiskare satt där och pimplade i solen.

Grannen körde ner med sin ena häst och 

de stod där en stund och pratade och njöt av 

den vackra vårdagen.

En som kanske inte njöt lika mycket var
den här stackaren....
Han badade sina hjul och blev säkerligen ganska våt
både i motor och kupé.
Det är alltid vatten här, för något är
galet. Regnvatten, vårsmältningsvatten och annat
vatten rinner inte bort.
Det bildas istället en sjö under vägen här.
Ganska mycket vatten och is var det den här dagen.

Medans vi stod där kom en traktor med släp.

Det luktade vår när han passerade.

Han hade gödsel på släpet.

Det är vår det....

Som synes hade inte den några problem att passera

genom sjön.

Rymoensjön tror jag den får heta nu....

Vår ja...
Jo då! Säkert!
Bara inte just idag.
Så här såg det ut när jag

Bara några dagar innan satt jag här.
Som synes inte ensam.
Winnie Katt kom på visit och hittade
en varm, mjuk och skön plats
att ta sin lilla siesta på...
Själv satt jag ju gott i stolen.
I solen...
Med fågelsång i öronen...
Det var en dag våren var här....

Nu närmar sig klockan snart sängdax.
Har jobbat i natt. Ute spöregnar det.
Det smattrar på rutor, det blåser lite.
Jag öppnade dörren och stod där
en lång, lång stund i mörkret och
bara njöt av det befriande regnet
som för varje droppe som föll tog med
sig lite av snön och isen som ligger....
Tänk om det var borta när jag vaknade....

Ha nu en skön söndag där ni är.
Här går den i lugnets tecken...
Och nu kom jag på att jag måste ta ut 
middag ur frysen...


Å du, hade da du!

En marsdag på Kongsvinger Festning.

När man har lite tid över är det 

spännande att ta en tur upp på 

Kongsvinger Festning. 

Jag tog mig upp där en riktigt härlig

vårvinterdag nu i mars.

Solen fullkomligt flödade över oss

som var ute och gick. 

Fåglarna sjöng, snön smälte och man

mötte små bifloder till Glomma 

när man gick uppför backarna.

Här ser man baksidan på 

Åmotgården.

Där är det museum som gärna tar emot besökare. 

Så kommer man upp till vaktbostaden.

Tror jag i alla fall.

Ska väl säga att här på

Kongsvinger festning är det inte längre 

någon militär verksamhet.
Men man känner historiens vingslag när

man går runt här uppe. 

Det kan jag lova dig.

När jag vänder mig om ser jag några

av det stora vackra träd som står i varje stjärnspets runt

Festningen. 

Här är det skönt att sitta på en bänk om sommaren.

Njuta en medhavd fika och bara se ut över stan.

 Sten och sten och åter sten...

Tänk att nästan alla stenar som finns i byggnaderna 

och murarna runt om har legat här sen

Festningen blev byggd, mellan 1673-1784.

Man tänker på de som slet för att bygga det här.

Det var nog inte det lättaste. Men man måste

ju säga att jobbet blev bra.
Den står ju där den dag idag.

Den som vill läsa mera om Festningen kan

göra det här på Kongsvinger Festning.

Då jag skrivit om det förut i några inlägg. 

Hit är det nog mest vanligt att man går om sommaren.

Men jag tycker Festningen förtjänar ett besök 

på vintern också.

Man kan enkelt föreställa sig hur det var häruppe 

när snön låg djup, vinden ven kring det

stora stenbygnaderna och kylan bet i kroppen.

Inte lätt att vara soldat då kan jag tro.

 När jag gick där uppe var det nästan folktomt.

Så när som på fyra personer som

gick där och skottade snö.
De såg till så att man kunde ta sig fram till utsiktspunkter

och gå runt den stjärnformade festningen.

Jag pratade med en av dem.

Det visade sig att de som gjorde jobbet 

däruppe den dagen var insatta på

Vardåsen fengsel som ligger en 

bit i från Festningen. 

 De gör ett formidabelt jobb med att klippa

gräsmattor sköta planteringar om sommaren.

Skotta snö, sopa bort snö från taken,

hålla öppet för oss få som tar oss

upp på vintern för att njuta av stillhet och utsikt.

Här gick jag ner.

En uppskottad gång som triggade min nyfikenhet....

 En trång gång, med snö och vatten som rann

efter väggarna var mer än nog för mig.

Jag tog mig ner där och gick igenom.....

 ....och kom ut här....

Långt där nere ser man Glomma.
Fast nu är Glomma frusen så man såg bara ett

vitt långt band.
Riksväg 2 mot Elverum går där nere med.

Vid bergskammen där borta ungefär,

där bor vi....

 Smala stigar var upptrampade så

det gick att gå runt. Men kom man

det minsta lilla utanför

så sjönk man fort ner en halvmeter i den våta snön.

 Vände mig om och där borta vid strålkastarstolpen ungefär,

där kom jag ut från den trånga gången.

 Utsikten ner över Kongsvinger.
Där nere vid parkeringen ligger 

Gyldenborg.

Där finner man idag några företag som håller till.

Det låg en restaurang och cafeteria där förut.

 När jag ser åt det hållet så ser

jag helt till Sverige.

Långt därborta bakom de blånande bergen 

ligger Värmland.
Inte långt alls, bara 4 mil.

 Här gick jag ner för att se på utsikten igen.

Några av murarna får man inte se just nu.

De håller på att renoveras, för de har efter

över 300 år börjat ge vika.
Gräs, jord, regn, snö, kyla och värme 

har gjort sitt för att det ska ske.

Men de gör ett makalöst jobb med att renovera detta.

Plockar ner sten för sten, märker med ett nummer

och lägger i en följd så att det ska vara enkelt.

De använder inte betong utan har under en 

tid letat efter samma typ av murputs som de

använde på 1600 talet när

Kongsvinger Festning blev byggd.

Det kommer ta tid, men sen kommer den nog

stå i 300 år till.

 Den här gången såg jag något jag inte 

lagt märke till tidigare.

En hundkoja i muren.

Den har inte funnits här sen 1600 talet, utan kom

till under andra världskriget.

Många som satt som krigsfångar

på Grini fangeleir kom hit.

En av alla de som satt på Grini kom hit.

Han hette Olaus Aanesland och kom 

från en plats som heter Birkenes.

Han fick jobbet med att mura det här.

I det här hundhuset bodde kommendantens hund.

 Tog mig förbi hundhuset och ut här.

En våning ner gick jag förut. 

Taket man ser, det lilla spetsiga 

är taket på kruttornet.

 Himlen var blå, solen sken.

Det var varmt att stå där jag stod.

Kunde inte låta bli att tänka på hur det

var att bo och leva här uppe.

 Jag tog mig runt igen. 

Såg ner över Kongsvinger som låg där 

badande i sol....

 Här ligger en byggnad som kallas Arsenalet.

Det är den gula.

Den i rött tegel tror jag var officerskansern.

 Vi hade en fastboende kommendant här fram till 2010.

Det var en trevlig kvinna som

heter Grethe Bergersen.

Hon var chef här från 2005-2010.

Men så skulle allt militärt bort

från Festningen.

Här står jag i det som 

kallas kommendantens hage.

Alltså trädgård. 

En stol står där,

några kanoner står kvar där och de är riktade

mot gamla Sverige.

Men var lugn, de går inte att skjuta med dom.

Men det finns några stycken 

mai och

vid kungliga angelägeheter, som tex när det föds en 

prins eller prinsessa.

Arsenalet igen med en kanon framför.

Här är jag nedanför kommendantens hage.

Skulle väl inte ha något emot att

den trädgården, eller utsikten alltså...

Det var på tiden att dra sig ner mot

stan igen.

Skulle möta maken som varit på möte.

Men ännu var det gott om tid.

Ut genom huvudporten gick jag.

Här hänger det krokar i taket 

och jag vet inte helt vad de använts till. 

 Kom ut i ljuset innan jag närmade mig vaktens 

kalla rum som ligger i valvet.....

 In i valvet som leder mig ut i ljuset 

och när jag kommer ut så hör jag nästan de tunga 

portarna som slår igen bakom mig....

 När jag går genom valven och är på väg ut så 

hör jag nästan hur det kommer små kälkar

bakom mig.

Hör fnitter, skratt och någon som ropar
"Unna vei".

Så svisjar något förbi mig...

Hinner se en liten röd luva och några vackra

stickad tröjor. Allt detta på en träkälke som

kommer i full fart på väg ner mot Övrebyen....

Vem det var?

Ja säg det .......

Ha nu en strålande vacker helg.

Njut av våren, den är nog äntligen här.

Kram...