En lång promenad genom den vackra stadsdelen Øvrebyen i Kongsvinger.

Jag skulle till tandläkaren igår.
Besöket gick bra så du vet.

Men jag hade lite tid att fördriva så jag
tog en härlig promenad upp till Övrebyen.
Vi kom ikapp den här fortköraren när vi for in.
Han travade på ganska bra.
Men de är så trafiksäkra de här hästarna
som finns runtom oss där vi bor.

Efter att maken släppt av mig i stan så gick jag
backen upp mot Kongsvinger kyrka.
Men innan jag kom så långt
så fann jag den här fina porten.
Jag gillar färgen på huset
och de fina ornamenten.
Ska försöka ta bild på hela huset
nästa gång jag går förbi.

Vid kyrkan fann jag den här minnesstenen.
Så här står det på den.
Ole.J.Tommelstad.
Reist på hans 150 års dag
den 29/9-37 til
minne om hans arbeide for å skaffe
Kongsvinger rettigheter som
kjöpsted år 1854.

Så tusslade jag vidare på min vandring.
Kom upp i de små smala gatorna
i den vackra stadsdelen Övrebyen.
Här kom jag ikapp en skolklas
som var på rundtur och fick veta massor
om den här stadsdelen.
Ja, skolan har inte slutat här ännu.
Men det är nog sista dagarna nu.

Jag smygkikade in på en bakgård.
Det ser så härligt ut, med
alla dessa gamla byggnader.
Jag får Söderkåkarkänsla på något vis.

Jag tog en sväng upp i den här gatan.
Som ni ser är det uppför hela tiden.
Eller nerför....

Beror kanske på vart man ska...

I det rosa huset finns det en liten butik.
Det är även café där.
Men jag var nog tidigt ute.
För de öppnar inte förren 12.
Vad det heter?
Vänta och se....

Här ligger det en annan liten butik.
Där säljer de keramik och glas. Var aldrig
inne där heller.
Något måste väl finnas kvar till nästa
gång man går upp dit.
Jag fick iallafall med mig den gula, glada cykeln.

På andra sidan av den butiken ligger det en liten park.
Eller är det de?
Här fanns det bänkar och bord.
En liten fontän, ett hjul som faktiskt
satt fastkjedjat för att inte försvinna antagligen.
Och det fanns även.....

En vagn här.
Jag saknade faktiskt bara hästen.
Men den stod där i hörnet och.
den passade där.
Undrar om den någonsin används....

Här har vi butiken.
Öppet mellan 12-16 stod det på dörren.
Synd att jag var så tidig....
Hade smakat gott med en fika i parken
med den lilla fontänen...

Så jag gick vidare.
Plötsligt tvärstannade jag...
Jag kände en doft.
Jag backade tillbaka några meter och vad
ser jag? Eller rättare sagt vad känner jag....
Jo den här vita, vackra, väldoftande rosen.
Det var kanske planlagt att ha den där.
För strax nedanför stod det en illaluktande soptunna....

Jag svänger av upp på en ny gata.
Här får jag se de där fina husen.
Fönstren är öppna och återigen får jag
Söderkåkarkänsla här.
Jag står en stund och bara njuter.

Dörren in här är nästan dold av en grön planta
och dess skugga.
Men jag tycker den är vacker ja...

Jag går vidare mot Åmodtgården.
Här var eller är det museum.
Säger är eller var för jag vet inte.
För som vanligt är det en fråga om pengar.
Kommunen har inte pengar nog ha det
öppet säger dom. Jag tycker nog det är
en skam egentligen. Vill de så finns det nog pengar.
Vi har varit inne där några gånger och
det är mycket historia som göms bakom
de gula väggarna.

Här står jag en stund och funderar på om jag ska
fortsätta uppåt eller gå ner till centrum igen.
Men jag fortsätter uppåt.
Jag går vidare mot Festningen.
Har ju visat bilder därifrån förut,
men tänkte iallafall ta med några.
Halvägs upp mot porten på Festningen
stannar jag.
Vänder mig och ser på utsikten.
Ser det här stabburet som säkert funnits där
de andra gångerna vi varit här uppe.
Men av någon märklig annledning har
jag inte lagt märke till det.
Inte förren idag.
Vad det har använts till vet jag inte.
Men det har en fin utsikt där det står.

Stannar till under en stor kastanj.
Då menar jag stor...
Träden här vid första muren på Festningen är enorma.
Det var så rogivande att stå där under och se
upp i det gröna bladverket.
Undrar hur gamla de här träden är...
Undrar vad de sett under årens lopp...

Vänder mig om och ser upp mot den andra muren.
Där dyker det upp ett murhus.
Det är vackert på ett
alldeles speciellt sätt.
Tänk hur länge det har stått där.
Tänk de som byggde det här
ståtliga mästerverket...
Undrar vad de tänker där de sitter i sin
himmel och ser ner på oss....

Gick vidare på den understa delen.
Fastnade för ännu ett stort ståtligt träd.
Solen sände några strålar ner genom lövverket.
Det var lite magiskt på nått vis att stå där.
Rakt nedanför trädet ligger Kongsvinger....
Så det har en fabelaktig utsikt.
Undrar om träd kan tröttna på utsikter?

Även jag har en flott utsikt där jag går.
Där nere på andra sidan Glomma går
RV 20 mot Elverum.
Det kör en tankbil på vägen.
På åker vid sidan om håller de på att plantera
sallad och kål.
Potatisen är i jorden för länge sen och
har redan börjat sticka upp sina
små första trevare.

Blicken fastnar på en överlevare.
Det är en björkplanta.
Den växer i muren där jag går förbi.
Undrar om den får sitta kvar.
Vad händer med muren om den får fortsätta
växa på sitt ovanligt dumma val av växtplats...
Men det är kanske en högfärdig björk.
Som ska vara lite kaxigare än de
andra små björkarna....
Jag lämnar den åt dess öde och går vidare.

Här finner man staket.
De håller på att reparera muren.
För efter många hundra år med
slitage av vind och regn och inte minst
jord och gräs så började det bli dags.
Muren ska nog stå där i några hundra år till.
Arbetet är en slit.
För de ska ha samma typ av murbruk som
de hade den dagen muren blev byggd.
Inte lätt det.
Fanns ju inget datasystem förr som
man bara skrev in all information på.
Men de som håller med arbetet är
duktiga och vet vad de gör.

Se en stig som leder ner i en skogsdunge.
Jag tänkte inte gå ner där iallafall.
Nu är det så att Kongsvinger har egentligen
två fästningar. Dels den här och så
den andra som också är en typ fästning.
Det är fängelset.
Det ligger på den andra toppen man
ser genom träden.

Solen sken från den nästan helt blåa himlen.
Flaggan vadjade i vinden och visade mig
vilken väg jag skulle gå
för att komma ner till centrum igen.

Jag passerade de gamla vakthusen.
Behövde inte visa permisonssedel
för att få passera heller.
Vakterna satt inne och njöt en fika.
De vinkande när jag gick....

Gick nästan samma gator ner som jag gick upp.
Det vita huset lös emot mig när jag vände
mig om för att ta en bild.
Då såg jag trädgårdsmöblerna som
stod där uppe.
Ser du dom?

Så här ser de ut.
Vilka härliga möbler.
Där skulle jag kunna tänka mig
sitta och njuta en fika.
Men det är ju en privat uteplats så
det är väl lika bra att gå vidare....

Vänder mig och ser upp genom den lummigt gröna
backen upp mot Åmodtgården igen.
Den ligger längst där uppe...
Tittar man noga ser man den lilla
vita skylten på hörnet.

Går förbi ännu en härlig uteplats
på väg ner mot den nya moderna staden.
Jag vill på nått vis stanna kvar här
i min Söderkåkarkänsla...

Men när går förbi den här informationsskylten
som visar gatunamn och berättar historian
om Øvrebyen så känner jag att
jag nog snart är tillbaka här.
Jag trivdes att strosa runt och bara se...

Men bara för säkerhets skull så lägger
jag ut en skylt så ni ser vart ni ska gå.
Det är bara att följa skyltarna så
kommer ni fram.
Förr eller senare.
För i mitt Söderkåksrike kan man gå
hur länge som helst....

Men promenaden är inte slut om ni
trodde det.
Nu gick jag upp till tandläkaren och
satte mig i väntrummet.
Blev snart inropad och fick reparerat
min tand. Så nu ska vi hoppas att ingen
mer plomb ramlar ut på ett tag.
Nästa del av promenaden följer i nästa inlägg....
Ha nu en fabelaktig afton.