Sala Silvergruva. Sala Silvermine.

 En dag i höstas for vi ut på äventyr.Första stopp var i Arvika.De vackra lamporna lyste så fint på torget
denna höstmorgon.

Efter några småstopp på vägen så var vi framme vid slutmålet. Fjärdhundra och besök hos goa vänner. 

Vi tog en sväng till Sala.En liten stad som jag gärna besöker igen.
Var inne i en tobaksaffär och köpte te!
Heta stunder heter det.
Vad ni gör, stick INTE ner näsan i teburken

för att känna doften av den.
Ni kommer nysa i flera timmar efteråt.
Talar av egen erfarenhet ska jag säga.

Hittade ett mysigt fik.Här mumsade vi i oss kaffe och en helt underbart god köttbullemacka.

Strosade runt lite och tittade på den gamla staden.

Sala grundlades i samband med att man började bryta silver i Sala silvergruva.

På kullerstenstorget finnes en fonatin meden riktigt vacker lyktstolpe.

Det är inget litet torg kan jag säga.
Blundade och kunde nästan höra alla

torgmadammer och bönder som var där för 

att sälja sina grödor. Hästar som frustade, 

hästhovar som klapprade mot kullerstenarna 

och ja, det var nästan så jag kunde känna doften 

av alla blommor, alla grönsaker och hästar, folk och

allt annat som såldes på torget i Sala.
Som jag saknar en en riktigt gammal torghandel....

Jag är ingen torgmadamma då....Och nu ska vi vidare på nya äventyr!

Djupt under backen!Häng med.......

SALA SILVERGRUVA.
Här står brandmästaren själv...
Nej då, stämmer inte alls.
Det är jag som står framför den gamla 

brandsprutan de hade i gruvan. Kan lova

att den var tung att försöka pumpa med.
Att jag har hjälp på mig beror på att vi

ska ner 155 meter under backen....

Han som berättar om hur livet var som

gruvarbetare här, sitter och väntar på oss.
Han heter Anders kan vi säga.
Han sitter iklädd de kläder och skor

en gruvarbetare hade när det begav sig.
Titta på hans skor! Iklädd dessa skodon

skulle han klättra på stegar som var rangliga och hala.
Inga skyddskläder att prata om och heller

ingen fin hjälm som jag hade på mig

när vi gick nere i gruvan.
Vi kom ner till 155 meters djup med hiss.
Det tog oss 4-5 minuter.
Anders och hans kollegor måste stå i tunnor

som hissades upp och ner i rep.

Vi hade ljus och alarmknapp i hissen.
Anders blev firad ner i kolmörker 

och ofta stående på kanten av tunnan, 

där han krampaktigt höll sig fast i repet!
Tappade man taget här på väg ner 

så var det den säkra död som väntade!

Han kunde ju inte berätta själv, så han hade gett

vår MYCKET duktiga guide
Dorothea jobbet! Att lyssna på den här damen

var en ren glädje. Att vandra runt i tunnlarna 

nere i gruvan med henne före oss 

hållande i fakla och höra henne berätta 

var en upplevelse jag verkligen kan rekomendera!

Här nere var luften mycket behaglig ska jag säga.
Den gjorde gott för min hosta. Astmatiker har

märkt en stor skillnad när de kommer ner här.

Nu var det upplyst och det var många lysen i tunnlarna. Men när Anders och hans jobbarkompisar 

var här så var det endast faklor som lös 

upp det kompakta mörkret!
Här sitter några av hans kompisar och har rast.
De åt sin matsäck och drack vattnet som kom

ner i tunnor.

En större plats nere i gruvan, där 

de tog ut en ort för att se om 

den innehöll något silver.

Ljuset tränger inte så djupt in i dessa

 gruvgångar. Var glad vi hade både ficklampor och faklor.
Tänk hur det var för de som jobbade här.....

En viktig man på den här tiden

i gruvan var fältskärarn.
1729 hette han Cohlborn.
Han tillträdde i tjänsten som barberare.
Han betjänade gruvans män vid skador 

och sjukdom, och cheferna och tjänstemännen

med rakning!
Ibland hade han ett tungt jobb nere i gruvan.

På sådana här stegar klättrade Anders och hans 

arbetskamrater upp och ner i sina träskor.

Många olyckor skedde i samband med det.
Skador på underben och fötter av rasande stenar

och därnest fall från stegar var vanligast.

Här var det gruvschakt en gång.
Idag är det 130 meter djupa hålet vattenfyllt.
Ett gäng dykare håller på att utforska gruvhålet

och dess gångar. De fotar och dokumenterar 

allt de hittar här. Inget får tas med upp, då

det här numera är fredat!

Här gör de sig klara att gå i vattnet.
Det är kallt här. Man fryser ganska fort.
Tror inte det är mer än 3-4 grader här.

Här ser man gruvhålet från en annan sida.

Här ser man hur det vattenfyllda hålet ser ut, 

hur gångarna slingrar sig under jord.
Dykarna här har jobbat med att dra linor under

vattnet, för att på så vis få en sorts karta när

de jobbar under vatten. Risken är stor annars att

någon simmar fel och det kan sluta illa.
Tar luften slut i dyktankarna så är det slutet 

för dykaren oftast.
Här får heller inga dyka i okända gångar,

utan besökande dykare får följa de linor
som finns dragna redan.
Det handlar helt enkelt om säkerhet.
Klicka på bilderna så blir de större.

Undrar om vår vän Anders kunde tänka sig 

att det här skulle i gruvan flera hundra år

efter att han var borta?
Jag tror inte det! För honom var det ett jobb, 

ett slitsamt, smutsigt, dåligt betalt,
i mörker och långa arbetsdagar!
Efter varje arbetsskift slut, blev de kontrollerade

så att de inte skulle kunna smuggla med sig

ens en liten gnutta silver med sig upp från gruvan!

Nu finns det ett uppvärmt rum nere i gruvan.
Nästan i direkt anslutning till det här

stora vattenfyllda gruvschaktet.
Här kan du boka övernattning!
I en svit, med sovrum, matsal och frukost. 

Naturligtvis finns ingen telefon eller tv, eller 

andra moderniteter. Men du har en radio, så du

kan komma i kontakt med de ovan jord

som jobbar här.
Utanför det uppvärmda rummet har du även

en toalett. Eller mera som en bajjamajja ska 

kanske säga.
Så känner du dig manad, boka en övernattning 

här. 155 meter nere under backen. 

Kostar en del, men är man 

intresserad så kan det vara värt det.

Allt är i silver förstås....

Här nere i det uppvärmda rummet har du 

en kändis faktiskt. Tror det var i 

Mysteriet på Greveholm den här damen var med.
Men det finns faktiskt spöken här nere.....
Gruvfrun!
"De gamla påstår att de sett henne köra genom 

valven med fyra gloende hästar, men den som tror

på Gud kan intet ont ske".
Rädslan lever kvar än idag.
Inte många vågar sig ner i gruvan utan

att först knacka tre gånger i bergväggen!
Det sägs att om gruvfrun visade sig inför

arbetarna kunde det betyda ett varsel inför 

en förestående olycka!

Någon sa att
"hon var klädd i siden så det frasa omna!
Bergmästare Grissbach skriver i ett brev till
Axel Oxenstierna :
"ett spöke uppenbarade sig inför ett par 

gruvdrängar. Spöket har dem 

intet ont tillfogat, allenast den ene 

mäkta sjuk bleven därefter!"
Så kom ihåg...
Knacka 3 gånger i bergväggen!

Vi fortsatte vår vandring i gångarna.
Anders svävade över oss medans 

Dorothea berättade hur det var att jobba här nere!
Vi har väl alla hört och sett
Snövit och de sju dvärgarna!
De jobbade ju i en gruva. Det var lätt för dom,

de var ju så små!
Men.... Det som sägs är nog fel. Det var inga 

dvärgar! Det var barn! Barn 

var små och smidiga och kom fram överallt 

där det var trångt!
Barnarbetet i gruvan var ganska omfattande.
Jag ryser vid tanken på att många i 6-7 års ålder

blev hissade ner i detta eviga mörker för

att jobba med att få fram silver till kungen!

Här har vi den "moderna" toaletten till gäster som

besöker gruvan.  En bajjamajja 155 meter 

under jord. Nöden har ingen lag!

Ett spökligt foto på vår helt underbara guide,

Dorothea. När hon pratade så lyssnade man.
Hon är så duktig och inkluderar även
de barn som är med på turen. Hon frågar och får

barnen att fråga och känna sig delaktiga i 

allt som försigår.
Såg henne bara bli irriterad två gånger!
Det var när en gäst från Tyskland inte hade stängt av 

sin telefon, först ringde när vi stod i huset och 

hon som fick telefon stod och tjattrade så vi

inte hörde nått!
Andra gången var när vi skulle ta hissen ner. Eftersom

den tar 4-5 minuter var väg så går det liksom inte

att komma släntrande efter.

Men gästen här gjorde det!
Hon fick en telefon, som naturligtvis kom precis 

när vi skulle åka ner!
Vår guide som för övrigt talade utmärkt

tyska, sa till henne att hon fick lägga på, för 

samtalet skulle brytas när vi började åka ner!
Finns ingen täckning i underjorden liksom.
Gästen blev irriterad och fräste 

nått tillbaka och så bröts samtalet.....

Nere i gruvan hade de hästar till hjälp med 

att dra vagnar med sten som brutitis loss.
Här är en plats där man åt sin och hästarna

fick rast med vatten och mat.

Det var små hästar som kom från Öland och Gotland.
De var småväxta och sega, vilket var bra

då det inte var så högt i tak här i djupet!

Onsdagen den 24 februari 1675 firades den första 

hästen ner i gruvan.
I en snabbt ihopknåpad sele som lades runt

hästens kropp, sänktes den skräckslagna hästen 

ner i schaktet! Selen finns på museet 

i anslutning till gruvan.

Som mest var det 12 hästar där nere.
Livet gestaltade sig ganska bra för dessa gruvhästar.
Till skillnad från de hästar som skulle dra timmar 

och ved miltals ifrån, så hade gruvponnyerna

det gott!
De fick god omvårdnad och gott med mat och vatten.
Men glöm inte att på den här tiden hade varken 

folk eller fä det så väldigt gott, jämfört med idag!
Anders som följt i gruvan nickar säker instämmande,

när jag ser vad jag skriver. Han levde ett kort liv,

ett tungt liv, med att bryta silver så kungen

kunde kriga och leva rövare!
Ty så gjorde konungen den tiden!

Ett mycket spännande och intressant besökt går

mot sitt slut.

Jag kan rekomendera ett besök i gruvan om

ni är i trakten av Sala.
Nu ska jag sätta på en kopp te, försöka

slappna av inför morgondagen

då jag ska till tandläkaren igen.
Så håll till godo nu då.
Och akta er för gruvfrun!
Kram....