Søvik i Haram kommune.

Søvik.
Ja bara namnet får det att gå en våg av 

längtan i mig.
Härifrån kommer min mor.
Här har man tillbringat alla somrar och

sommarlov så långt tillbaka man 

kan komma ihåg...
Søvik är en liten bygd.
Här bor det knappt 700 invånare.
Här ser man den största arbetsgivaren. 

För mig heter det Søviknes verft, men det 

heter egentligen STX OSV. 

Här har det jobbat många i släkten.
Granne med varvet ligger Mörenot.
Där jobbade mormor, älskade mormor...
Mörenot är ett företag som

håller med fiskegarn, trålgarn och andra ting

till fiskeflottan.
När vi kom till mormor på sommarlovet

var det full fart ner till henne på jobbet.
Doften av tjära, garn och fisk är en del av min uppväxt

härifrån. Man kom liksom inte ifrån det.

Vill också säga att jag inte är den bakom kameran 

den här gången. Utan en helt speciel person i

mitt liv. Hon heter Hildegunn Hurlen.

Här ser vi Hamsund.
Hit får man åka för att ta hurtigbåten till

Ålesund nu, om man då inte vill köra runt.
Förr gick det bilfärja här.
När man kom ombord var det obligatoriskt

en flaska Solobrus och svele.
När man blev vuxen var det kaffe och svele.

Här ser man stora delar av bygden.
Det här är en av de allra vackraste platser jag vet om.
Här finns mina rötter.
De sitter djupt.
De sitter så djupt att jag 1996 flyttade

till Langevåg utanför Ålesund med maken.

2 år senare blev vi norska medborgare.

Här ser vi Hamsund igen.
Kyrkan helt till vänster.
Där har jag varit på bröllop och begravningar.
Min älskade mormor och morfar bor där nu,
och jag känner att jag varit dålig på att besöka dem.

Rakt över sjön, så ser man en kran och något de håller på att bygga.
Den 30 september 2011skedde det som inte fick hända!
En båt körde på ett grund vid Lepsöyrevet,  som

 inte var utmärkt på kartan.

3 människor omkom!
Jag kände dem inte, men kände igen namnet på dem.

Nu ska det märkas upp. Så det som byggs är som två

pelare som ska stå på grundet så det syns.
Det tragiska är att det ska behöva hända något sådant

innan det blir uppmärkt!

Man ser en väg som går över vattnet.
Den leder ut till Teröya.
Det har blivit ett stort antal hus därute nu.
När jag var yngre så var det inte många som bodde där.
Nu bor det mellan 200-300 personer där.

Här har fotgrafen Hildegunn Hurlen varit

på fjelltur.
Hagfjellet heter det som hon tagit sig upp på.
Härifrån har man en otrolig utsikt.
Varvet och Mörenot syns igen. 

Och bort vid horisonten ligger Ålesund.

Här ser man vägen ut till Teröy bättre. 

Det är ganska grunt här så vägen har inte byggts på

stolpar. Nedanför ser man en massa hus.
Där nere har en man mina morbröder huset sitt.
I deras hus låg telefonstationen förut.
Min moster och flera andra jobbade där och 

kopplade samtal. Det var innan telefonen

var i var mans ägo.
Mormors svarta bakelit telefon hade vev...
Vevade man på den svarade en av de trevliga

damerna i växeln och koppla samtalet vidare.

Nästa samma bild, men ändå inte...
Nu ser man Hamsund hurtigbåtkaj till vänster i bild.

Dit tog man bussen när man skulle 

till stan. Eller byn som man säger.
Det var stort det..
Man klädde sig i finkläder och så tog man bussen

utanför Agnys butik på reset. Betalade och

fick en gul liten biljett av bussföraren.
Så tog det ca 15 minuter till färjan, och nu mera hurtigbåten.
Sen gick färjeturen genom skärgården.
Hade man otur så gick den in vid Stora Kalvöy och

då tog det lite längre tid. 

Vackra Teröya igen.
I vattnet där har man fiskat många gånger.
När man var 12-13 år och nykär i ordförarens son

så hade vi gjort fiskestång av trådrullar.
Då var trådrullarna i trä...
Enkelt och genialt.
Trådrulle och fiskesena...
Så låg vi på magen på kajen vid Mörenot 

och fiskade med tråsnelle som det heter på norsk.

Kärleken till ordförarens son höll inte i sig.
Men kärleken till den här vackra bygden är evig.
Här har jag så många minnen.
Både goda och dåliga.
Mest goda.
Kommer ihåg alla härliga människor som bodde där.
Och fortfarande bor där. 

När vi kom varje sommar...
Vi var ju deras "svenskar" liksom.

När bilen rullade in i Søvika och man kände dofterna

strömma emot sig, ja då..

Då var man HEMMA....

Hamsund ligger inte så långt ifrån Søvika.
Hit trillade man ofta när man var trillepike.

Ja vad är det nu då undrar säkert någon.
Jo det var nämligen så att när man blev större fick man

börja passa barn.
Så vi var ute med barnen i deras vagnar och trillade från 10-12. 

Så var det hem med dom för att de skulle få äta och sova lite. 

Så hämtade man barnen igen vid 14 tiden och trillade till 16:30 

ungefär. Hon som tagit dessa bilder, Hildegunn Hurlen, 

hon trillade mig när jag var liten..
Så trillade jag en av hennes döttrar när jag blev stor..
Betalt fick vi med, 2 kr för dagen om jag minns rätt.

Det finns ett bageri i Søvika som

heter Valaker...
Måste väl först berätta att när jag var yngre så

kunde man handla på bok hos mormor.
Man hade en bok där allt man köpte skrevs upp, och så betalade man när man fick lön.
Mormor hade bok... Både på kopra och bakern.

Kopra var samvirkelaget, alltså numera Coop.
När man trillade så gick man in på bakarn eller kopra och handlade på bok. Köpte glass på kopra och inne hos baker Valaker 

där köpte vi skolebröd.
De fick vi en påse och så gottade vi oss med dem när vi trillade.
Där fanns det postkontor.
De flesta hade postboxar.
Det var enkelt att skriva brev. Kom alltid fram.

Man skrev bara

Mormor

postboks 79 och så postnummret.
Kom fram varje gång. 

I butikerna såldes mjölken på bruna glasflaskor som man

fick ta med sig tillbaka när de var tomma. 

Man behövde aldrig vara rädd att något skulle hända.

Alla visste ju vem man var...
När man blev lite äldre så "hängde" man på

Shell hos Torbjörn. Där köpte vi coca cola på glasfaska 

den gången och en påse jordnötter.
Drack lite av colan, så tömde man upp jordnötter i flaskan.
SNADDER det ska jag säga...
Nere på Texaco köpte man alltid citronfox och kola

när man sprang ner till mormor på jobbet.
Vilkan minnen som strömmar på...
Måste nog sluta nu, för annars blir det här en hel bok.

Men jag älskar den här bygden.
För allt vad den står för.
För människorna som bor där.
Människor som alltid tagit väl emot oss

när vi kom om sommaren.
Många av dem har jag idag fått igen

kontakten med tack vare facebook.
Hildegunn är en av dem.
Det här,  Hildegunn är en liten hyllning till

bygden som jag känner som mitt hem.
Jag är inte född där. Men mina rötter finns där.
Och jag är HEMMA där.

Kram.