Det som har hänt skulle inte få hända.....

 Satt hemma och hade det ganska stillsamt

i fredags. Våra gäster hade åkt och

man satt och läste.

Plötsligt säger mannen i mitt liv...

"Jag tror du ska gå och sätta på tvn".
Gör så och möts av skrämande bilder.

Ganska osäker på vad jag egentligen ser

sätter jag mig ner och tittar..

Lyssnar och försöker förstå....

En bomb i Oslo?
Inte möjligt säger mitt förnuft, men reportern på tv

visar ju bilder som säger motsatsen.
Så kommer nästa sak....

Någon skjuter på Utøya!

Man förstår inte något alls....
Men bilderna talar sitt tydliga språk.

Jag ska inte dra allt här, ni har förmodligen

fått med er allt ändå.

Men chocken, tvivlet och smärtan sitter här.

Som en stor tung, våt och klibbig yllefilt.

Idag vet vi att nästan 100 personer föll

offer för EN man.

En man som gjort en bomb hemma på sin gård.

Som beväpnade sig med vapen,

klädde sig som polis och for ut

till Utøya där AUF hade sitt sommarläger.

Där mellan 500-600 ungdommar samlat sig.

Vi vet att när den här mannen anlände med båt,

så hade en sak i huvudet. Att skjuta så många han kunde.

Han samlade så många han kunde runt sig först.

Sa han kom för att lugna dom efter bomben i 

Oslo Centrum.
Så börjar helvetet för dessa ungdommar.

Han börjar skjuta....

När polisen anländer har han 

tagit livet av minst 80 stycken sägs det.
Han har gått systematiskt tillväga.
Använt både två och tre skott för att verkligen 

döda dessa försvarslösa ungdommar.

De som försökte fly simmande blev skjutna i vattnet!

Han ger sig direkt när polisen kom.

Av den enkla anledning att han inte hade 

mera ammunition i det vapen han sköt med.

Sorgen ligger tung över Norge.

På väg hem från Sverige i lördags så

vajade norska flaggor på halvstång.

Här är från Charlottenberg.

Här i landet var det många som hade flaggan på halv stång.

Igår samlades flera hundra tusen människor sig

för att gå i fackeltåg genom Oslo och många andra 

städer här i Norge.

Bara i Oslo var det över 150 000 som kom.

Så många att tåget fick inställas.

Det blev ett stillastående tåg.

Blomsterbutikerna var tomma för blommor.

Såg på tvn hur alla dessa människor

lyfte rosorna högt över huvudet för att minnas.

Att se alla dessa människor gjorde intryck.

Som vår statsminister sa:

Om en man kan visa så mycket hat, 

tänk hur mycket kärlek vi kan visa tillsammans.

Och han har rätt...

Vi kommer igen, men inte med hämndbegär utan 

med öppenhet och omtanke, demokrati och mänsklighet.
Så är det bara.
Bilden nedan är från Oslo igår.

Där över 150 000 människor deltog för att visa

sin sorg över de omkomna.

Idag är hela Oslo en roseby.
Det är rosor och blommor överallt.
Vackert mitt i allt det trista...

Avslutar det här om tragedien i Oslo med den här.

Så många av mina vänner och släktingar 

har hört av sig och undrat hur vi mår.

Sätter stor pris på det.

Vi är inte drabbade personligen, men det är

kännbart i alla fall.
Så med den här symboliska bilden säger jag från djupet

av mitt hjärta,

Tack.

Glad vi har så goda grannar.
Tack oxå till Tobias Lindman som

gjort den här fina bilden.

Nu till en helt annan histora...

Vår väg.
Det jobbas på den. För fullt..

Här har vi numera bara halva vägbanan...
De ska spränga så det är därför de grävt upp vägen.

Hoppas de blir klara med den snart.

September är det sagt.

 Ja så har vi haft regn...

Mycket regn...

Väldigt, väldigt mycket regn...

Som nu när jag ser ut genom fönstret...

Men det är sommar i alla fall.

Det doftar så gott efter ett regn.

Får glädjas åt det.

 Men det växer ju då....

 Åskoväder har vi haft mycket av...

En dag såg det ut så här....

 Himlen är så blå som jag aldrig sett den förut...

 Stora svarta moln har det också varit...

 Men när kvällen kom blev det en vacker himmel.

Var i Arvika en dag.

Vet inte helt vad det är för människor som bor där.....

Här hänger det två par brukbara gympadojjor....

Någon har till och med slängt av sig håret...

Så har jag mött en stilig herreman.

Han heter Damazetti och är 19 år....

 Här ser ni hur snäll han är....

Står bakom honom och fotar...

 Vi var på samma nivå ett tag.

Fast jag äter INTE gräs....

Håller mig till det här snaddret jag....

I alla fall ett par stycken.

Så var jag en sväng på Festningen. 

Här uppe älskar jag att gå. 

Med eller utan kamera. 

Helst med.

Med en leende kamomill säger

jag över och ut för den här gången.

Nu ska jag dricka kaffe med mina två solstrålar

som tittade in nu.

Ha det gott där ute.

Och glöm inte att ta vara på varandra.

Livet kan vända på ett par sekunder.

Kram.