Har någon funnit mitt tappade flås?

När jag vaknade igår morse hade det kommit lite
nysnö på backen, träd och fågelbord.
Jag vet att granen borde varit nere vid det här laget,
men det är så skönt med de
där vita mjuka lamporna
i den gröna snöklädda granen när
det är så mörkt ute.
Så ett tag till får den allt stå.
(klickbara bilder)

Trodde att solen skulle visa sig på himlen
under dagen, men hur fel tog man inte.
Det snöade lite lätt när
jag gick ut i mysbrallor, stövlar,
morgonrock och vantar.
Vill bara påpeka att det var 14 minus....

När jag till slut bestämde mig för att
gå in så var det sånt magiskt ljus, de
snöklädda björkarna, den blåsvarta himlen
och så ljusen på utegranen.
Nästa lite spökaktigt.

Så trotsade jag både det kalla vädret och inte
minst tyngdlagen lite senare på dagen.
Ja, jag gick en promenad.
Kan väl säga att det kalla vädret har satt sina spår.
Det var tungt att gå, flåset var inte riktigt med mig.
Vart det var någonstans har jag fortfarande inte kommit på.
Så var det halt under den nyfallna snön.
Men jag gick.
Först förbi postkassestativet.
Ser du Irene, pyntet är kvar ännu, fniss....

Förbi det lilla bedehuset,
där vände jag mig om och tog en bild.
Att det egentligen var för att hämta andan är en helt annan sak...

Ett stycke längre bort stannade jag igen.
Ville ta en bild på den ishala vägen.
Vilket man inte ser på bilden.
Men det var halt....
Rakt ner på bilden, om man följer vägen,
där ligger det vita huset vid sjön.
Det syns inte på bilden dock...

Passade på att ta en bild på vår härliga skogsstig
som vi brukar ta.
Nu var det dock massor av snö där
och precis där man ska gå in har nog de som
äger våra linjer, tele och ström,
varit och tagit ner grenar och
buskar för att de inte ska komma emot
kablarna som hänger i luften.
Vi har som sagt haft en del strömavbrott så
det har jag full förståelse för.

Passerade förbi huset som våra vänner sålde för ett tag sen.
Där stod det fortfarande ett kärrhjul lutat
mot bron upp på höskullen.
Som faktiskt är en lägenhet numera.
Men vackert var det iallafall.

Det var som att gå i en svart-vit värld.
Träden var helt vita av frost och snö.
Den vita marken, som är frusen och kall.
Den blågrå himlen.
Solen orkade inte riktigt fram fast den gjorde
ett tappert försök.

Kom efter en stund fram till vår andra skogsstig.
Inte heller här har gick det gå in.
Vad som döljer sig under snön
vet jag inte. Men jag vet att i höstas så
var det skogsmaskiner här och tog
ner träd. Alla vet väl vilka sår de
lämnar efter sig. Hade inte lust att
trampa ner i en grop och kanske bryta ett ben eller arm.
Jag höll mig till vägen.
Där var iallafall möjligheten större att någon skulle
hitta mig om jag halkade och bröt nått.

Här växte det hög skog.
Nu är det bara ungskog kvar.
Känslan att befinna mig på fjället infann sig snabbt.

Det är oändligt med skog.
Granarna är tunga av snön, och
jag såg många träd som fått grenar knäckta
av tyngden av snön.
Men med risk att upprepa mig,
vackert är det .

Trots 14 minus så var det så skönt att
gå en riktig promenad.
Ja, längre än till brevlådan alltså...
Naturen är vacker när den är frusen och kall.
Jag såg spår efter både räv, älg och hjort.
Men inte en skymt av ägarna till spåren.
Men det klart, som jag flåsade
så hade jag säkert skrämt bort dom

länge innan jag kom fram hit, fniss....

Vägen ner mot Rymoen snirklade sig genom det
vita kalla landskapet.
Tänk, om inte allt för lång tid är åkern grön och
björkarna där ute är fulla av gröna blad, och
vinden leker i bladverket.....

Där nere vände jag och började gå hemåt igen.
Nu kände jag att flåset var med mig och det gick
lättare att gå. Märkligt det där....
Väl hemma på gården igen smög jag in mellan
snöiga grenar och fick
en bild på grannens stabbur.
Japp, vackert....
(förlåt :D)

Den ensamma tallen stod där så ståtlig och grann.
Frost och snö hade klätt den i vitt.
Det ska egentligen vara två.
Men den andra fick någon sjukdom så
den fick tas ner.
Det var ganska så trist.

Hängbjörkarna igen....
Kan inte se mig mätt på dom.
De är vackra om våren när de börjar slå ut...
Fast jag har pollenallergi.
De är vackra om sommaren,
när grenarna hänger långt ner, fulla
av gröna blad och vinden leker och prasslar
i lövverket....
De är vackra om hösten när
bladen börjar gulna och falla av...
Väldigt vackra om vintern när Kong Vinter
och Isfrun klätt dem i vitt.....

Men allt det var igår.
Idag var det en gråblå dag igen.
Kylan var mildare än på väldigt länge.
10 minus visade helt plötsligt termometern.
Man behövde inga långfillingar när man gick ut.
Vantarna låg kvar i jackan och jag tyckte det var varmt!

Till och med småfåglarna var glada.
Det kvittrade och sjöng när jag
kom med den röda hinken med frö åt dom.
De stackarna får jobba hårt för att överleva.

När jag kommit in igen och fått
tänt några ljus, fått mig kaffe och satt mig ner
tänkte jag på hur kallt vi haft.
Har det gjort någon nytta med den kylan?
Ja det har det faktiskt.
Dels har vi sett att våra hus, värmeanlägg och bilar inte tål
hur mycket så kallad extremkyla som man kanske trodde.
Men samtidigt har vi lärt oss härda ut den
stränga kylan. Vi har fått lära oss att ta på
ordentligt med kläder när vi skulle ut.
Jag är trots kylan och att man småfrusit lite väldigt
glad åt att vi fått den här rejäla köldknäppen.
För vi har fått lärt oss att prioritera.
Värme framför onödigt lyse, varma tjocka kläder,
rejäla skor och strumpor.
Inte att gå ut i högklackade tunna
stövlar, en jacka som inte knäpps.
Att ha mössa istället för att tänka på frisyren osv...
Men det bästa av allt kommer sist...
Ni vet sommaren stora plåga för alla
hundägare och kattägare. För alla som vill ut i skog och mark....
Ni vet, fästingen/flåtten....
Den har ni väl inte glömt?
Tacka kylan för att den kommer minska i sommar.
Den fryser helt enkelt ihjäl när vi har det kallt....
Så förbanna inte mörker och kyla, utan
tänd ett ljus eller två
och se fram mot en sommar med mindre fästing/flått.
Ja till och med mördarsnigeln/iberiasnieln blir nedfrusen och dör
när det är så kallt.
Så inget ont som inte har nått gott med sig.

Ha nu en knittrande kall helg.
Tänd en brasa och må gott...