Getingstick, akutbesök och sista delen på Elverumsturen.

Jag hatar getingar......
I lördagseftermiddag så stog jag ute och skulle fota lite över min
vackra sjö.
Maken och hyresvärden höll på med tröskan.
Plötsligt så känner jag nått som sticker och
svider till på armen.
Kikar ner och där, nästan i armvecket sitter
den en usling som kämpar som en galning
för att komma loss....

(säkert mitt straff för att jag tar så många bilder av sjön och lägger ut på bloggen hehe )

Vilken idiot, vad skulle han dit och göra i första omgång.
Jag fick bort den, men det var för sent.
In och badda med salubrin, sved som rackarn.
På med salubin salvan.
För er som inte upptäckt den än, säger jag bara en sak.
KÖP HEM DEN!
Så ringa till legevakta.
Jag sa som det var, berättade hur jag såg ut efter
sticket och att jag inte kände armen alls. Den var helt
bortdomnad.
Jag fick komma in kvart i sex på kvällen.
Systemet här fungerar helt superbra.
Kan ta mer om det en annan gång.
Nåväl, med en massa piller i kroppen, piller i mugg
med mig hem och ett recept for vi hem igen
en kvart senare.
Lättad men svullen, till och med runt munnen var
jag svullen.
Trött som en strumpa så somnade jag nästan med en gång.
Fast jag skulle jobba hehe.
Gick bra.
Idag är armen normal, men öm. Det kliar som attan.
Ska till min fastlege på måndag för att prata om hur
jag ska klara nästa getingstick. Får nog en sån där
penna med mig som jag sticker mig själv med om det behövs.
Glad jag ringde ska jag säga.

Nu till våran hemresa från Elverum.

Efter mässan där var det ju kaos när man skulle hem.
Men som tur var så kunde maken en annan väg.
Ut där på bron skulle vi. Kön stog stilla.
Undrar hur långt den sträckte sig.

Vi tog genvägen och passerade kön på den andra bron.
Förbi järnbanestasjon och UNDER kön. En vänstersväng
så in på Statoil, hämta kaffe och köpa korv.
Sen tog vi R210 hem.
Där var det lite trafik.

Men vi skulle inte långt på den vägen.
Vi stoppade här.
Skjefstafossen kraftverksstajson.

Kraftverket är i drift och produserar ström.
Men jag har inte en aning om hur många kilowatt / dygn.
Vet bara att det var obehgligt att kika ner här.
Man sögs nästan med....

Här står jag och fotar vid utloppet dammluckorna.
Ingen fart på vattnet idag.

Anar inte när den här stasjonen byggdes, men lite trist är det
att se hur liten vatten det är i älvfåran.

Här har vi kört över fossen och står på den andra sidan.
Tänk att där de gröna träden växer rann det förr en
ståtlig och stri fors....

Se nu......
Inte mycket att hurra för...

Tror jag räknade till 7 dammluckor.
Undrar vad som skulle hända om alla var öppna på en och samma gång.
Det är Glåma vi pratar om.
Stavningen är jag faktiskt osäker på. Har sett på både Glomma och Glåma.

Här kikar jag ner i den fulla dammen.
Blicken sugs ner mot alla små virvlar som går runt och runt
på vattenytan.
Ganska obehagligt måste jag säga.
Tänk vilken kraft vattnet får när dammluckorna öppnas....

Här är maken på väg mot bilen efter att ha fotat
åt mig.
Jag klarade inte av att kika ner i vattnet.
Då är det illa...

Här står vi på andra sidan och tar bilder på dammluckorna.
Det blir nog en rejäl skjuts på vattnet när det börjar
att forsa.

Jag förstår skyltarna som är uppsatta längst med vattnet.

Efter att ha kikat klart så körde vi vidare.
Här paserar vi avfarten mot Prärien.
Jo, faktiskt så heter platsen så...
Man kan se det om man klickar på bilden tror jag.

Så kom vi ut på den berömda Vålerrakan igen.
Landskapet åt motsatt håll.
Här är det spannmål och potatis som gäller.

Plötsligt uppenbarade sig nästa Bondfilm mitt
framför näsan på mig.
The man whit the wooden gun....
Undrar om de tagit ner skogen just i det
mönstret med vilja....

Vi fortsatte mot Flisa.
Vi skulle hit.
Ännu mera sight seeing.
Man måste passa på ju...
Här är vi i slutänden på Flisas
stora paradgata.
Kaffegata.
Japp, så heter den.
Här finner man en utsiktspunkt som
är underbar.
Glomma mot Norr.

Samma bild, annan kamera.
Men vackert är det.

Maken är inte specielt kyrklig av sig, men envisas med att fota kyrktorn.
Vet inte varför, men vackert är det på nått vis där det
sticker upp över träden.

Här är bron över mot Vestsiden, och R 210.
Men den skulle vi inte ta.

Utsikten mellan två björkar är väl heller inte att förakta på
denna vackra plats.
Fast vädret var dåligt så var det underbart där ialla fall.

Glomma med bebygelsen på vestsidan.

Glomma mot norr igen.
Det är så vackert så man tappar andan....
Jag vet, fast det INTE finns några höga fjäll.
Man kan väl ändra sig eller.....

Här är jag på väg bort mot den plats där man kan
njuta sin medhavda matsäck/niste om man haft någon med sig.
Det står en bauta där.
Ett minnesmärke...

Från från tacknämliga bygdefolk mot
dem som gav sitt offer för vår frihet
1940-1945.
Sådana här minnesbautaer står det
på många platser.
Bilden är klickbar.

Här har jag fångat två
björkar som ser ut att behöva
lite stöd här i livet.
Men gungställningen står en bit bort
så de får klara sig själva...

Så körde vi Kaffegata tillbaka igen.
Ut på R 20 vidare mot Brandval.
Men vi hade ett stopp till.
Här på Namnå.

Här satte man upp en annan bauta för några år sen.
Det var för att visa hur högt Glomma steg under storflommen.
Inte bara det året utan många hundra år tillbaka.

På bilden står jag vid den stenen.
Jag är 158 cm hög.
På stenen högt upp går det ett streck rakt över
hela bautan.
Så högt gick flommen 1995.
Många minns den med fasa.
Men folket runt Glomma, både i Grue
och Kongsvinger stog på som
hjältar för att skadorna inte skulle
bli så stora.

Den står vackert plaserad nere vid strandkanten och en strålkastare
lyser upp den på kvällarna.

Maken på väg ner för att se hur det ser ut nere vid kanten.

Det var en vacker plats att stanna på.
Inne i små vikar mot stranden var det så grönt
och frodigt.
En bra plats för fåglar och
för fiskare.

Mot norr såg det ut så här. Tunga mörka moln
som seglat upp på himmlen.
Det var regn i dom kan jag meddela.

Mot söder var det lite ljusare.
Glomma låg spegelblank och stilla.
Inte en båt, inte ett ljud.
Det var en och annan fisk som var uppe
och försåg sig med mat.

Vi satte oss i bilen för sista sträckan hem.
Tankarna gick faktiskt till alla de som kämpat för
att rädda sina hus och hem mot vattenmassorna
som Glomma så välvilligt delade med
sig den gången 1995.
Glomma är en dam som kan vara både snäll och
grym har jag upptäckt.
Undrar när nästa storflom kommer....

Vi var tvungna att tanka diesel innan vi kom hem.
På Kirkenär finns det en jetmack som brukar vara billig.
Här betalade vi denna söndag i august 12.59 för en liter diesel.
Norska kronor alltså, men den dagen var den billig.

Det var den söndagsutflykten.
Allt på en och samma dag.
Visst kan man finna massor att göra
i sitt närområde. Man behöver inte resa
på dyra semestrar utomlands hela tiden.
Men vi ska försöka få tid till det med.
Vet inte när, hur eller vart.
Kram på er alla goa bloggare.
Om ni bara visste vad ni betyder för mig.
Undrar vad jag skulle göra utan alla era kommentarer.
För att säga det på norska....
Æ e gla i dokker....
Klem meg.