tisdag 3 november 2009

Madeira. Tur österut.

Lördagen kom och det var dags för en
ny färd ut i det okända.
Vi skulle till Santana.
Vi tog vägen över Pico do Ariero.
Backigt, trångt och uppåt...
Det kan väl sammanfatta färden med
bussen den här dagen.
Jag är imponerad över dessa yrkesförare
som klarar att manövrera en buss på
de här gatorna utan att skada varken
bussen, bilar som är parkerade
eller mötande trafik.
Jag tar av mig hatten för dem.
När vi kommit en bit upp
så såg man ner mot Funchal.
Dagens cruisebåt hette
Costa Luminosa.
Den skulle vi se flera gånger under dagen.
Pico do Ariero ligger på 1818 meters höjd.
Man ser byggnaden som innehåller
ett café och souvernirbutik.
När vi kom upp hit fick vi
höra att de portugisiska myndigheterna
vill bygga en radarstation här uppe.
Det skulle innebära slutet för en stor
turistatraktionMadeira.
Medans vi närmade oss toppen, pico
så passade jag på att ta flera bilder.
Det var så vackert här uppe.
Man funderade på hur myndigheterna på
fastlandet tänkte som ville
stänga den här platsen.
Nästan uppe och visst är det den stora
cruisebåten som ligger i hamnen i Funchal
som vi ser här uppifrån.
Det var nästan helt otroligt.
Hit upp kan man ta taxi om man vill vandra
längst med flera olika levador.
Det går inte några bussar hit upp.
Vi vandrade inte här.
Det tar vi nästa gång vi återvänder
till den här vackra ön.
Men det kom flera taxibilar med
folk som skulle vandra.
Taxi är billigt här.
Man kommer ofta överense med taxichauffören
om ett pris. Så kör han dit ni vill.
Det kan ta en hel dag att vandra härifrån
till nästa topp. Men man bestämmer en
tid med sin chaufför och då står
han där och väntar på en när man
kommer fram. Ett smidigt sett att
se sig om på Madeira.
På toppen där borta ser man vindkraftverk.
Det är det vanligste sättet att få
energi här på Madeira. Det billigaste också...
Solenergi som jag trodde skulle vara billigt här
kostar en förmögenhet.
Det är solcellerna som är dyra.
Det mörka bandet som man ser på bilden
är en levada.
Det finns många levador man kan gå på.
Men är man höjdrädd ska man välja någon som
inte har så mycket branta vägar.
Som jag är....
Efter en stund häruppe så
fortsatte vi ner mot naturreservatet Riberio Frio.
Vi passerade en igloo på vår väg ner.
Det snöar inte så ofta på Madeira.
Men här uppe på topparna kan det
komma lite grann ibland på vintern.
Igloon blev byggd här av den anledningen.
Här lagrade man nämligen is.
Is till sjukhuset nere i Funchal.
Is till hotellen och turisternas drinkar...
När man behövde ha is så
fick några stackars lokala män gå hela vägen
upp, hämta isen. För att sen
gå hela vägen ner igen.
Funchal syns långt där nere på bilden...
I Riberio Frio upptäckte vi till vår
stora förvåning en fiskodling.
Öring är de som driver med här.
Så här såg deras bassänger ut.
Här ser man öringen i alla växtstadier och
storlekar. Inte så vi har det på
kusten i Norge direkt...
Efter en styrketår men Poncha i den
lokala puben var det dags för en liten
vandring på en levada.
Poncha ja...
Det är något starkt, sött, gott och
väldans farligt!
Det är gjort på det lokala brännvinet
som heter aguardente.
En riktig blandning av aguardente, honung och
citron ger drycken poncha.
Det är en väldigt stark dryck, så nöjd dig med
en eller två.
Råkar du säga att du är förkyld
så kan jag lova att han bakom
bardisken kommer med en poncha.
Det är en riktig underverksdryck.
Hjälper mot allt...
Efter några kilometers vandring kom vi fram
till något som de kallar balcones.
Det var en utsiktspunkt.
Vi var ganska högt uppe.
Långt där borta ser man en massa hus.
Det var ganska disigt när vi var där.
Men vackert...
Efter en stund vandrade vi vidare ner mot
parkeringen där bussen stod.
Det var en härligt tyst plats att
vandra på.
Jag plockade några blåbär när vi gick här.
Kan väl säga att man slapp att böja sig ner.
Det är samma typ av blåbär vi har hemma.
Men med en stor skillnad.
Här får man sträcka på sig rejält för att
plocka de blåa goda bären.
De växer på buskar som
är både 2 och 3 meter höga!
Helt sant.
Jag försökte ta en bild på dem, men
det blev inga bra bilder.
De växte längst med stigen vi gick på.
Där nere såg vi bussen som väntade på oss.
Knallgul och bekväm.
Det heter ju Solia/Solresor.
Klart bussen ska vara solgul då...
Sista biten på väg ner.
Här går stigen förbi hus och
gårdar. Här såg vi
vindruvor, äpplen och
annan frukt som växte.
Det var en skön promenad ska jag säga.
På ett av hustaken såg vi en fredsduva.
De vassa piggarna såg man här med.
Inte lätt att vara smådjävul och landa
på taken här inte....
Så här kan man torka majs.
Åter i bussen för vidare färd ner mot
en by som heter Santana.
Plötsligt hojtar guiden till...
Det är en julstjärna som precis har börjat
blomma nu. Den var stor, men det
är inte lätt att fota när man sitter i buss
som dessutom rör sig.
Men man blir lite full i skratt
när man tänker på de små stackarna
som vi har hemma på köksbordet till jul,
när man ser den här...
Landskapet är bergigt här. Man märker
att det är en vulkanö.
Här en liten by med kyrkan i mittpunkt
som alltid i de här små katolska byarna.
Byn Santana som ligger på norra delen
av Madeira vid kusten har en speciell
byggnadsstil. Inte alla hus då, men
många äldre hus ser ut så här.
Trekantiga, med halmtak.
De är byggda så med tanke på de "kalla"
vintrarna här.
Förr hade man då boskapen på undervåningen
om vintern. Medans man själv bodde på
andra våningen.
Boskapen gav värmen åt de som bodde i
huset, för den stiger som
bekant uppåt.
Däremot, toalett och kök hade man
inte inne. Toalett var inte hygieniskt och
köket var för farligt eftersom det
är halmtak på huset, och
det brinner som bekant ganska lätt.
Man funderar lite på det där med hygien.
Ingen toa inne, men djuren går bra...
Nu är det inte många som bor så längre.
Men de har husen kvar som
sommarbostäder.
Det kostar dock en del att underhålla dem.
För de är kulturmärkta.
Bara att lägga om taket, som enligt lag
ska göras vart fjärde år kostar en förmögenhet.
Mellan 2000-4000 euro får de betala för det.
Halm finns det inte heller så gott om
på Madeira. Så det är nog inte enkelt
alla gånger.
Visst blir man glad över den här
vackra färgen..
En sådan vill jag ha med.
Nu började iallafall jag att bli hungrig.
Vi skulle äta en trerätters middag på en
vingård som heter Quinta do Furao.
Här var det vackert dukat
och själva restaurangen var rustik och mysig.
Maten var inte sämre den.
Den blev serverad på tallrik här.
Inte som på andra stället vi åt alltså.
Efter middagen gick vi en skön promenad
för att njuta av omgivningarna.
Att vi var ganska högt upp såg jag.
Fann en vacker blomma som jag inte känner igen.
Långt där nere är atlanten
härligt blå och inbjudande...
Sandbotten, men hur tar man sig ner....
Kusten är klippig och brant här.
Undrar hur de tänkte de som kom
i sjönöd och försökte ta sig iland här...
Havet jag älskar....
Oändligt stort....
Här kunde jag stått kvar ännu...
Det är långt ner....
Blått, vått och vackert.
Kan inte se mig mätt
på det stora blå...
Jag älskar havet. Det har nog de flesta
förstått vid det här laget.
Det här var bara halva dagen av den
näst sista på Madeira.
Men fick dela av för annars har
det blivit allt för långt...
Så det kommer mera...

Bakgrund.

Related Posts with Thumbnails