onsdag 15 april 2009

Att sitta på en bänk och tänka......


Igår gick jag en promenad.
Den blev utan maken för han var inte hemma.
Men hade ju självklart Erri med.
Det är en fröjd att ha den damen med sig.
Hon njuter lika mycket som jag
av våra turer.
Solen var inte framme igår alls.
Utom på en en enda liten fläck.
Kunde ju inte gå förbi utan stannade
och kameran åkte fram.
Visst ser ni handen ni med?
Det är en högerhand tror jag.

Inte visste jag när jag tog den här bilden
att helt längst bort i bild, där
stubbåkern liksom slutar,
att det var där vi skulle komma ut.

Men innan vi kom så långt så skulle vi
ju börja gå.
Vi gick upp här.
Det är inte så vackert för det ligger en
massa fälld skog överallt.
Här var det tät skog för några år sen.
Vi plockade svamp här.
Vart den tog vägen vet jag inte, men det har
ialla fall inte kommit upp någon
svamp efter att skogsmaskinerna varit här.
Som ni ser så har vi snö kvar i skogen.

Vi siktade på den här stigen.
Det är så fint här ute.
Mitt ute på landet så finns det eldsjälar
som märker upp stigar och fixar till
så att man ska kunna gå en skön promenad.
Heder åt dem.

Stigen är ganska bred. Tror det är en gammal
körväg egentligen.
Men nu är det länge sen det kördes något här.
Man går och man rider.

Vi stoppade vid den här myrstacken.
Ännu var det inte mycket liv i den.
Tack och lov. För då har inte
jag stannat här och tagit kort hehe...
Den är som synes ganska stor.
De många kanske inte vet är att den är minst
lika stor, om inte större under marken.
Myror är flitiga och duktiga små kryp.
Men di bits alltså....

Efter vi gått en stund så kom vi till den
här bänken. Vi satte oss en stund och lyssnade på
fåglarna som sjöng och kvittrade.
Det doftade mossa och fuktig skog.
Jag satt där och tänkte på en
svårt sjuk bloggvän.
Du ska veta att du var med mig där ute Maggan.

Efter en skön paus så gick vi vidare.
Snön låg fläckvis och det var ganska halt
ibland, men det gick bra.
Erri gick med näsan upp i luften och snusade
nästan hela tiden.
Undrar om det var någon älg som stod och såg på oss.

Det var ganska kul att gå i snön, för den var
så lös och blöt.
Kul för att mina vandrarskor, eller egentligen
jägarskor höll fukten ute.
Så skönt att gå med torra fötter hihi...

Det växte många småtallar över allt.
Det som jag föll för här, det var dropparna på
grenar och barr.

Se bara på den här grenen.
Jag tycker den är så vacker.
Dropparna hänger på spetsen av barret och
man väntar bara på att den ska ramla ner.

Stillheten var så rofylld.
Dofter och fågelljud avlöste varandra.
Så hörde man emellanåt en gren som knäcktes
så vi var nog inte helt ensamma där ute i
det stora gröna.
För det var grönt.
Se bara på den här mjuka mossan...
Kan lova att den doftade gott.

Så kom vi fram till den berömda stubbåkern då....
Borta vid husen stod jag och tog den första bilden.
Den på åkern...
Här tänkte jag att vi skulle gå över, men
det kan jag säga att det gick inte....
Det var blött och lerigt.
Så vi letade efter en stig i kanten.
Vi fann en som vi började gå på.

Det gick bra en god stund. Så började problemen.
Det blev blött.
Inte bara blött...
Vatten, massor av vatten...
Robban Broberg snurrade i skallen...
Vatten, stan är full av vatten...
Men vi var ju i skogen.
Stigen försvann, skogen tätnade och vi fick nästan
krypa under grenar och snår.
Vi fick till slut gå ut på åkern en bit.
Här har vi inte mött vattnet ännu...

Det var mjukt, lerigt och blöt snö.
Men vi travade på med gott humör.
Så såg jag plötsligt att det var en
gräns mellan gärdena.
Bara det inte var vatten i tänkte jag.
Men vi hade tur.
Vi kom över, fick slå oss fram under ett ikullfallet träd.
Erri såg lite konstigt på mig just här.
Hon kom ju under....
Åkern här var inte lika blöt, så det
gick bra att gå i kanten.
Så såg jag en stig vid sidan om.
Vi gick upp där och började gå mot vägen.
Vi hade det skönt där vi gick.
Kom till slut ut på vägen igen.

Nu undrar ni varför jag fotat en reflexpinne.
Enkelt...
De är rätt och slätt farliga.
De går lätt av, och det blir
oftast en liten bit av pinnen kvar i jorden.
Den är inte så kul kan jag säga...
De är farliga för små mjuka hundtassar.
Två dagar i rad nu har Erri trampat på dom.
Det gör ont ända in i hjärteroten
att höra när hon skriker till.
Som tur är har hon inte skadat sig.
Men det är ju bambu och de splittras ju
när pinnen går av.
Så kolla vägrenen noga där era fyrbenta vänner går.
Tack och lov har det gott bra för Erri.
Men man blir lite orolig. Det är inte alltid
man ser att det är en pinne där heller.
Många har försvunnit och det som blir kvar finns
djupt nere i leran.

Sista biten hem gick utan problem ialla fall.
När jag passerade postkassen så tog jag
med mig posten in.
Det var ett stort rör i postkassen.
Det var en bild jag vann hos Maria Berg med
bloggen Allt kan grönska.
Jag ska köpa en ram och sätta upp den.
Då ska jag ta bild på den.
Tusen tack Maria för den vackra bilden.
Den kom fram utan problem.

Idag ska jag till stan. Går hemifrån vid
12 tiden tänker jag.
Har ett besök jag ska på.
Får ta en stärkande promenad ner till bussen.
5 km med leråker...
Ja, vägen är så alltså.
Så det blir en fuktig trasa med så man
kan torka av både byxben och kängor
när man kommit fram till buss stoppet.
Kikar in till er andra under eftermiddagen.
Tjenixen på er.

Bakgrund.

Related Posts with Thumbnails