En tur i parken och besök på en vingård mitt i stan.

Fredagen kom med lika vackert väder som
under den gångna veckan.
Idag hade vi planlagt en tur till parken.
I Funchal finns det otaliga parker som
är värda ett besök.
Den här parken som heter
St Catarina parken låg några hundra meter
från vårt hotell så det
passade ju bra.
Som allt i Funchal
så gick även den här parken uppåt,
eller neråt beroende på från vilket håll
man kom förstås.
Vi fick gå uppför trapporna....
Utsikten mot marinan var strålande.

Madeira har några systeröar ute i havet.
De som ligger där borta och ser ut som
drakryggar heter Desertas.
De är helt obebodda.
Av människor alltså.
På de öarna finns det bara djur.
Vilda getter och en art av tarantella.

Nedanför parkens utsiktsplats står det
en helikopter klar.
Vet inte om det är för turister eller
om den har något med sjöräddningen att göra.
Vi såg den uppe några gånger när vi var på
taket och badade.

När vi såg den här båten, kom vi
på vilken kanal på tvn vi saknar mest.
National Geographic båten.
Det vara många spännande båtar inom Funchal
den veckan vi var där.

Parken ja...
Här upptäckte vi något som åtminstone jag
kände igen.
En liten trafikskola...
Hemma i stan, Norrköping alltså.
Fanns det i Folkets park en liknande del
där man kunde gå med lekis eller lågstadiet och
lära sig trafikregler och trafikvett...
Hoppas barnen i skolorna här på
Madeira utnyttjar den här lekskolan.

Det var raka gator och mycket grönt inne
trafikskolan. Men vi såg inga barn där...

Jag tittade uppåt och fastnade med blicken i
den här rosa himlen.
Det var så vackert...

Här står det en staty av en man som vi
nog känner till allihopa.
Han heter Cristovad Colomb
på portugisiska.
Men vi känner honom som Cristopher Columbus.
Han som med sitt skepp St Maria
seglade och upptäckte Amerika
år 1492. Han trodde han ville komma till Indien.
Tänk om hade haft en GPS...
Han fick jobb i den portugisiska handelsflotten
och seglade till Madeira 1478 för att köpa socker.
Madeira var under den perioden
en stor producent av socker..

Mellan palmer och träd såg vi upp på fjällsidan
av Funchal. Molnen gick lågt.
Men det gjorde inget, för det var lika
varmt och behagligt som tidigare under veckan.

Gröna ytor där man kunde sätta sig ner och njuta
av solen och utsikten.

En damm fanns det här.
Här ligger även en liten servering där man kan
köpa sig en kaffe och en glass och
bara sitta ner och njuta.

Ett tulpanträd med några blommor kvar i sin krona.
Tänk, ett sådant vill jag ha hemma...

I dammen simmade det några svanar som
säkerligen inte svälter.
Fontänerna var inte igång just då.
Vi upptäckte att alla
fontäner i Funchal
slogs av med jämna mellanrum.
Var glad att den utanför vårt hotell inte var
på om nätterna....

Andra små gynnare var de här små
firfirslerna/ödlor som fanns överallt..
Försökte få en upp i handen.
Men det här var det närmsta jag kom.
Visst är det fina...

I byggnaden till vänster på bild
finns ett av Funchals alla köpcenter.
Det heter Marina shopping...

Där mitt i bild ser man ännu en fontän.
Inte heller den var på just det här ögonblicket...
Huvudgatan går därifrån.
Den heter Avenida Arriaga.

I parkens mångfald av blommor fann jag
den här för mig helt okända växten.
Någon som vet vad det är?

Här fann vi även en annan av parkens
innevånare.
En något stympad dam som låg på en bänk i
en liten damm.
Maken ser något förundrad ut....
Det fanns ingen skylt som talade om för oss vem
denne damen var....
Det var lite synd.
Säger bara det, det är tur det är varmt
året om där nere....

Säkert en väldigt igenkännlig blomma för

många som varit utomlands.
Det är en strelitsia eller papegojblomma.

I alla parker, så även här såg vi
folk som jobbade med att vattna, rensa och plantera
nya växter, ta bort gamla och överblommade växter.
Här var det några som fick sig en slurk vatten.
Vattenslangen låg som en tjock boaorm överallt i
parken. Kan dock trösta er som är ormrädda med en sak.
Här på Madeira finns inga ormar! Inga alls.
Så har ni ormrädsla är detta rätta platsen.

Parken var full av små terrasser, trappor och gångar.
Ingen speciellt stor park,
men de hade klarat att få in massor av vackra
växter här. Måste försöka komma ner på våren...

När vi började närma oss hemgång såg
vi mörka moln.
Såg oroväckande ut.
Men det var falskt alarm.
Kom inte en droppe regn.
Idag heller....

Alla fortau/trottoarer var stenlagda.
I vackra mönster och härliga färger.
Men jag tror det blir halt när det regnar.
Att vara stenläggare här är nog en dröm.
Hur mycket jobb som helst....

I den här vackra byggnaden finns en bank.
Lite längre upp ligger posten.
Som vi letade efter....

Mitt i gatan stod det plötsligt en stege...
Några kommunanstälda stod och pekade och
pratade högljudt med någon uppe bland trädgrenarna...
Ser ni den lyckligt lottade mannen?
Han skulle såga ner en gren från trädet...
Ja då, det gick bra..

Det ligger en vacker kyrka i änden av gågatan.
Vi var inom för att titta.
Det var fullt av folk där.
Man får ta bilder, men det är något som
tar emot när det finns så många besökare
i kyrkbänkarna.
Men vackert var det med alla ljus som brann.

Maken kände sig plötsligt väldig hemma...
En postbil dök plötsligt upp från ingenstans.
Eller rättare sagt, den stod parkerad, tom
framför ett rödljus..
Inte enbart Norge som röda postbilar har.

Vi letade ju efter postkontoret för att köpa frimärken...
Tänkte att det måste ju heta något med post i.
Men ikke sa Nicke...
Correios heter alltså post på portugisiska.
Man lär sig något nytt varje dag...
Gillar deras brevlådor.
Så snälla postverket, låt oss få så fina brevlådor,
och gärna en sådan fin postryttare på bilarna i Norge.
Ta bort det nya i Norge som ser ut som en pocemonboll
och låt oss få något så här vackert istället....

Efter en stunds vila så var det dags för ett besök
på väldans bra ställe om man törstig...
Dörren är öppen.
Välkommen in.

Man blir lite full i skratt när man möts
av den här skylten....
Vi ska hit in, på vinmuseum.
Här, mitt i Funchal finns det ett gamalt kloster
som numera fungerar som vingård.
Här får man följa med på en spännande tur genom
lagerlokaler, får historian bakom vinerna
och avslutar med ett litet smakprov på ett
par olika sorters madeiravin.
Så häng med, för nu börjar vi....

Här berättas historian om hur fyra familjer från
England kom till Madeira och började
laga vin.
De fick vindruvor från norra Madeira.
Eller druvjuice är nog mera rätt att säga.

De har anställda som gör vintunnorna på plats.
Den här är dock inte i bruk som vintunna.
Vi går in så ser vi...

Här finns fyra glasrör med vin i.
Det är dock bara tre på bilden.
Ett var på reparation sa guiden.
Det är madeiravin i rören.
Ju mörkare, ju äldre...

Här står några tunnor med vin i.
Det är lagrade på ekfat.
Om jag nu kommer ihåg rätt så står det översta
talet för antal liter vin i tunnan.
Talet i den svarta rutan är årtalet
vinet blev lagrat.
Här står det 809. Ta bort siffran 0 så har
du årtalet 89.
Siffrorna längst ner är nummret på tunnan.

Här ligger det och lagras tills de tappas upp
på flaskor. Det sker genom slangar i taket.

Här är en annan sorts tunna.
I den lagras och åldras vinet INTE.
Utan det sker bara i de små tunnorna.

Så ser de stora tunnorna ut innuti.
Den här skulle repareras, för den hade
börjat läcka...
Inte så kul med 9000 liter vin på golvet....

Juicen till vinet blev buret ner till Funchal i de här
säckarna. Det var män som bar dem ner från
norra sidan. Det är säckar av getskinn.
Guiden sa att säcken var inte så full, men männen var
fullare när de kom fram till slutdestinationen.
Kan tro det....

I museet finns det räkenskapsböcker och massor
av annat sedan starten av vingården.
Här är biblioteket.

Vår guide som hette Diana, står här vid en press
som användes förr.

Beklagar bildens kvalitet.
Men här är ett bevis på att svenska kungahuset
förstod att värdesätta det goda vinet.

De har en avdelning där de har lagrat
vin som de kallar för vintageavdelningen.
Här finns det madeiravin från 1800 talet.
Jag letade efter en flaska från 1961...
Blir ju 50 om lite drygt 1,5 år..
Men så heldig var jag inte.
Madeiravinet ska lagras stående. Inte liggande.
Om man köper en flaska som lagrats i 15 år, tar
den med hem. Ställer den i skåpet hemma i ytterligare 15
år så tror man ju att man har ett vin som är 30
år gammalt. Så fungerar det inte med
madeiravintet.
Det blir bara 15 år. För lagringstiden
är den tiden det lagras på ekfaten INNAN de buteljeras.
Vi köpte med några flaskor hem.
Från Blandys, där vi var.
Madeiravinet är ett vin som ska drickas som en apertif.
Alltså inte som om man tar sig ett
glas rödvin till maten.
Det var en spännande omvisning på
vinmuseet, som gjorde mig mera
intresserad av vinet från tropiska atlanthavsön
Madeira....

Det här var den fjärde rapporten från
den härliga ön Madeira.
Det kommer nog ett par till
om ni orkar hålla ut....

Madeira. Turen går västerut.

Så var det dags för en heldagstur
med bussen. Vi skulle västerut
den här torsdagen.
Vi skulle först upp till en klippa.
Vägen gick genom banan och vinmarker.
Alla bilder är klickbara.

Vår guide berättade att vägen är
ganska ny.
Det är privata som samlat ihop pengar till
den. Så har de fått bidrag från EU för
att bygga den klar.
Den är inte mer än ett par år gammal.

Solen var uppe och speglade sig i Atlantens
blåa vatten när vi närmade oss....

Det här var vårt första stopp.

Utsikten är enorm.
Långt där nere ligger små terrasser av odlingar.
Atlantens blå vatten smeker stranden och
man kunde höra vågbrus helt hit upp.

En av mina favoritbilder....
Vart går gränsen mellan havet och himlen?

Så lämnade vi Cabo Girão
och åkte vidare mot en liten by på kusten som
heter Riberia Brava.
Nej det är ingen ubåt där nere.
Det är en lavaformation.

Långt där nere ligger byn Riberia Brava.
Här ser man en av de konstgjorda pirerna
som ska skydda byn mot havets vrede
när det stormar.

Här ser man dessutom hur älven rinner ut i havet.
De pirerna som är byggda här är som sagt för att
skydda byn och dess befolkning mot flom
och översvämning Vi såg några bilder på hur
det såg ut för en del år sen när
havet och älven lekt med den lilla byn.
Ingen vacker syn ska jag säga.
Ni som upplevt översvämningar och
älvar som blivit flomstora och forsat ner
genom fjällsidan och dragit med sig allt i dess
väg vet nog vad jag menar.
Men tack vare alla de olika pirarna
så har det gått bra nu.

Älven rinner genom hela byn.
Men nu var det inte mycket vatten i den.

Jag var äntligen vid mitt älskade hav.
Stod här och lyssnade på hur det
rasslade i stenarna när havet drog
sig tillbaka efter att ha kastar
stora vågor upp mot land.
Det var en härlig känsla...

Så strosade vi upp mot centrum av Riberia Brava.
Hittade en skylt som jag verkligen gillar....
Kolla in den nedersta.

Här som i andra byar på Madeira
är det smala, trånga gator.
Här har vi en gågata.

Även här låg kyrkan i centrum.
Den är väldigt viktigt för de katolska små
byarna över hela ön.
Vi var inne.
Men där rådde fotoförbud.
Så det blir den här bilden.

Framför ingången till den lilla parken såg
vi stadsvapnet i sten.

Inne i parken blommade hortensian.
Jag börjar förstå varför jag vill
ha dessa blommor hemma i min trädgård.
Finns det något vackrare än ett hav
av blåa hortensior?

Här fann vi ett träd med röda pärlor på.
Vi tror det är ett falskt kaffeträd.
Är det någon annan som vet, så tar jag
gärna emot den informationen.
Vackert var det iallafall.

Så skulle vi lämna Riberia Brava för att ta
oss upp i höjden.
Vi körde mot Encumeadapasset.
På väg upp såg vi en kanin på hustaket.
Att smycka sina hus på det här viset är normalt på Madeira.
Guiden berättade att man gör det bland annat
för att hålla smådjävlarna undan.
På en del tak sitter det små spetsiga
figurer vid takkanten.
Skorstenen sitter inte heller mitt
på taket som hon oss.
Det är nämligen så att
när de små onda djävlarna landar på taket
så ska de inte få fäste, utan
ska glida ner mot kanten.
Och vad finns där?
Japp, de spetsiga figurerna...
Så där slutar alltså resan för
en liten stackars djävul..
Vad kaninen däremot ska betyda var ingen säker på.
Men som de flesta vet är ju kaninen en liten
rackare på att få ungar....
Resten får ni tänka ut själva....
Men söt var den där den satt på taket.

Vi stannade till på 1000 meters höjd.
Utsikten var enorm.

Här står maken och ser ner mot havet på
norra sidan om Madeira.

En sak som jag ledsnade över ganska fort
var alla dessa som stod och spelade panflöjt
över allt.
Spelade de inte själva, så var det
färdig inspelade skivor.
Hade inget sagt om de spelade typisk
panflöjtmusik. Men de som tjatades till
leda var The last farewell,
och annan schlagermusik.
Det blev liksom lite förmycket.
På strandpromenaden, 1000 meter upp i fjället.
Nere i trånga gator. Vid linbanan osv.
Se på honom i skinnväst...

Så var det dags att åter närma sig kusten igen.
Nu blev nästa stopp byn São Vicente.

Återigen en vacker kyrka.
Den fick man ta bilder inne i.
Jag älskar dessa vackra byggnader,
med sina utsmyckningar.

Den här trappan var så vacker
med alla sina blomkrukor.
Återigen med sina blåa hortensior.

Nu började det kurra i magen ska jag säga.
Så vi fortsatte ner mot en by som heter
Porto Moniz.
Här körde vi på den nya vägen.
Den gamla är avstängd. Det har gått
så mycket ras och droppen var nog
när det skedde en dödsolycka.
Ett rad drog med sig en bil ner i havet.
För oss som bor/bott på
västlandet i Norge är detta
ett välbekant fenomen.

Återigen en blå bild...
Vägen gick längst med kusten och havet
var knallblått....
Himlen liksaå.

I Porto Moniz har de bassänger med havsvatten.
Det är naturens eget påhitt.
Men människan har hjälpt till litegrann.
Här kostar det dock en liten summa att gå
in för att bada.
Vi skulle däremot äta en tre rätters middag.

Här på Restaurang Orca.
Porto Moniz har varit en valfångstby förr.
Men idag är det ingen sådan aktivivet här.
Middagen avlöpte utan större jubel.
Vi fick stek eller kyckling.
Med ris, pommes frites och sallad.
Dryck till maten var vitt eller rött vin,
öl, läsk eller vatten.
Så var det dessert och kaffe.
Mitt i maten kom det en stackars tjej med
folkdräkt på sig.
I sällskap med en fotograf.
Då skulle vi bli fotade och få med som souvernir hem.
Måster erkänna att sådant är bland det värsta jag vet.
Vi sa nej, men det hjälpte föga.
Bilden blev tagen...
Maten ja...
På en skala till 10..
2.

Så var det dags att åter börja röra på sig.
Vi for vidare upp i höjden igen.
Nu åkte vi mot Fonte do Bispo.
Här var vi högt uppe.
Molnen var faktiskt under oss...

Här går det en av alla de otaliga levadorna.
Tror den heter levada do Paùl.
Här uppe finns även Madeiras största
och vilda djur.
Ni kommer le när jag säger vad det är.
Det är nämligen
KANIN.
Så här kommer madeirianerna varje veckoslut
för att jaga kanin.
Här på ön finns det nämligen inte ormar/slanger.
Inga vilddjur.
Nästan inga insekter.
Anledningen till det är eukalyptusträden
som växer frodigt på Madeira.
Koalan skulle inte trivas här trots det.
För det är fel sorts eukalyptus.

Vi fortsatte resan ner vidare.
Till en by som heter Calheta.
Här finns det en sandstrand.
En konstgjord.
Sanden är hittagen från sahara.
Så här kan man bada från en härlig sandstrand.

Flaskborstträdet blommade med sina röda blommor.

Man kunde följa kusten med blicken så
långt bort.
Det blåa havet är nästan oändligt...

Från Calheta följde vi kusten hela vägen
tillbaka till Funchal.
Den gick genom många tunnlar.
Men strax innan vi kom in i Funchal
såg jag de här terrasodlingarna.
De var väldigt tomma.
Vet inte helt vad de ska odla där.
Men det stod några pinnar och väntade....

Hemma igen på hotellet
så tog vi oss en liten siesta.
En svalkande dusch och lite kall öl.
Så gjorde vi oss klara för att
gå och äta middag.
Det blev vår restaurang A Soleira.
Igen.
God mat, gott vin
och trevlig atmosvär.
Vi hälsade på "gamla" bekanta som satt
där när vi kom in genom dörren.
Vi hade möts där förut.
Det var skönt att vara "hemma".
Vi strosade ner mot marinan.
Skymning föll och luften blev sval.

Restaurangbåten var upplyst.

Från piren såg man ut över hela Funchal.

Fontänen i strandpromenaden var
det sista vi såg innan vi
vandrade upp till vårt hotell
för att krypa i säng....

Det var ännu en rapport från resan till
den lilla ön ute i Atlanten...
Men håll utkik.
Det kommer mera.
Under tiden kan ni se och lyssna på den här...

http://www.youtube.com/watch?v=ABEGYYmkJw4