Ivar Olaus Severinsen Kjerstad.
Min morfar.
Olyckan i Hellevikhornet.
Historien om Støls-Iver.
Skriven av Magne Kjerstad.
översatt av mig.
Ivar Olaus Severinsen Kjerstad, var fødd
på Stølen på Kjerstad.
30 november 1895.
Han var näst äldst i en syskonflock på nio.
I folkräkningen för Haram från 1910 står han
uppförd som tillfälligt arbetsoför på grund av en bruten fot.
Det är historien som startade med detta benbrott jag vill skriva om här.
*****
I majdagarna 1910 var Ivar med sin familj på årliga torvgrävningen på Hønnjmyra vid Hellevika på Lepsøya.
Det var vanligt att ta en timmes matpause mitt på dagen. Iver och Elias Kjerstad från Styrkågarden ville använda matpausen till att se efter måsägg nere vid Hellevikhornet. På den tiden var måsägg ett kärkommet tillskott på menyen.
De två pojkarna var överense om att leta på varsit område av fågelfjället och mötas
när matpausen var slut.
*****
Elias blev stående där och väntade på kamraten på den
avtalade platsen.
Men Ivar dök inte upp.
Efter en stund gick Elas upp till arbetskarlarna och förklarade att Ivar inte kommit tillbaka
som avtalat.
Familjen fruktade det värsta!.
Andra som arbetade på torvtegen blev kontaktade för att följa med och leta efter den unge mannen.
Efter en stund blev Ivar hittad vid foten av det
stupbranta fjället. Han hade halkat på det hala gräset och slagit i sten efter sten för att slutligen stanna upp vid en gräsplätt nere vid vattnet. Han levde, men var svårt skadad.
*****
Ivar hade flera benbrott, den ena lårbenet hade gått rakt av så han kunde inte flytta sig.
För de som kom först på plats så var nog
huvudskadorna värst.
Han hade fått huden avskavd tvärs över pannan så det hängde ner över ögonen på honom. Bestefar min Johan M. Kjerstad (Magnes bestefar) hade med bandage. Han tog sin halsduk med blommigt mönster som han alltid hade på sig, vek upp huden och surrade halsduken runt så blödningen stannade, och Ivar kunde se igen.
Stor mera var inte att göra än att trösta och hålla honom varm.
De fruktansvärda smärtorna var det inget att göra med.
*****
Ivar måste till sjukhus. Som tur var så var det inte så långt till Keila, den enda landningsplatsen på den sidan av ön. Det var bara att hämta en båt!
Någon som var snabbfotad fick springa till Gurogarden på Kjerstad för att få tag i fiskebåten till Terje Viken för uppdraget.
Ägarna till båten sig ombord och fick starta maskinen och satte kurs till Keila utanför Hellevika.
Efter några timmar hade de fått den unge mannen ombord och kunde ta fatt på den långa vägen till Molde med fyra mil dit, eller om det är 4 knop. (Där är jag osäker.)
*****
Folk hörde dunket från den ensylindriga motorn då Terje Viken i kvällningen rundade Setsholmen och gick in i Haramsfjorden. Men det är inte motorljudet folk kommer ihåg efteråt. Folk både på Seth och Kjerstad har pratat om smärtskriken de hörde från båten. När sjuktransporten kom fram till Molde har vi inte fått reda på, men det gick många, långa timmar innan Ivar kom i kontakt med en läkare.
*****
På Reknes sjukhus i Molde fick de sytt ihop de värsta såren. De flesta benbrott grodde ihop när de fick ro.
Men med lårbenet var det värre. Bendelarna ville inte gro ihop. Kuren var då att bryta upp det som hade grott fel.
Det blev gjort utan bedövning!
Så var det bara att hoppas på att det grodde rätt nästa gång.
Det här blev gjort tre eller fyra gånger, men lårbenet grodde inte ordentligt trots det.
Medan Ivar väntade på nästa operation var han hemma på Stølen.
Ivar blev utskriven från sjukhuset i Molde efter fyra smärtsamma år.
Problemet blev till slut löst med att man skråskar benändarna och surra ihop dem med ståltråd!
Den var den ståltråden Ivar måtte sätta sin tillit till. Benhinnan som skulle sörja för att det grodde var troligtvis förstörd av skadan och de följande infektionerna.
*****
Olyckan hade tagit ifrån honom fyra år
av ungdomstiden, fyra viktiga år för odelspojken på Stølen. Ivar kunde äntligen gå på bägge fötterna. Men den onda foten var kortare än den andra så han haltade illa.
Han försökte ordna det genom att
ha en tjockare sula under skon.
*****
Ivar var tvungen att skaffa sig ett jobb.
Några sjukförsäkringar fanns inte på den tiden. Så han måste hitta ett arbete där han kunde arbeta med sina händer.
Gårdsarbetet var för tungt för honom.
Han måste ge en yngre bror sin odelsrätt.
*****
Ivar gifte sig med Simona Albertina Leikanger den 30 maj 1936.
Han och Mona som hon kallades, fick 6 barn. Fyra pojkar och två flickor. Förstå året bodde de i "midtstova" på Stølen.
Senare flyttade dem in i ena änden av Johangarden på Farstad.
1948 flyttade dem från Lepsøya till Søvika där de byggde sig hus.
*****
Ivar arbetade på fiskebåtar från Lepsøya. Odd Kjerstad berättade att han arbetade med Ivar ombord på fiskebåten Edison. Han såg att det var ett hårt liv att ha tyngden på godfoten i timmar vid egnerbenken. (tror det är där de agnade garnen.)
Ibland la han en fender under den onda foten för att stå stadigare. Att arbeta ombord på ett halt däck i grov sjö, med ett ben han inte litade på var inte lätt. Det tog hårt på honom.
*****
Livet blev lättare när Ivar flyttade till Søvika och fick arbeta på skeppsvarvet där. Mona arbetade på Mørenot.
Vart efter åren gick fick större och större problem med den onda foten. Han hade stora smärtor och foten gav till slut efter.
Det var ståltråden som gav vika.
1967/1968 var han inlagd på Sofias Minde i Oslo. Den förstörda benskarven blev nu ersatt med en bit från lårbenet till en jägare som skadat sig i en skjutolycka. Jägaren var en ung man från
inre Aust-Agder. Han blev tvungen att förkorta foten som var skadad. De två karlarna låg en stund på samma rum.
Ivar kom ut från sjukhuset med lika långa ben och fick försöka gå igen utan att halta.
Steinar Kjerstad berättade att Ivar var på besök i Henrikgarden efter sista operationen. Ivar var på gott humör och frågade Steinar om han ville följa med ner till båtnaustet för att se efter några sillgarn. Han gick lätt både ner och upp stigen från naustet. Han fann de tre eller fyra garnen som hängt där sen han flyttat från ön. De hänger där fortsatt 2014.
*****
Men Ivar fick inte glädja sig över resultatet av bentransplantationen så länge.
Kroppen försökte stöta bort benstumpen. Hälsan svek honom och han avled den 29 augusti 1971.
Ivar blev 76 år.
Olyckan i Hellevikhornet var något som Ivar inte tyckte om att prata om. Hemma nämnde han bara de smärtfulla stunderna han låg
på operationsbordet på Reknes.
*****
Det kan hända att Ivar stundom tänkte på den förtvivlade situation familjen kom i efter olyckan. De hade ju behov för Ivars arbetsinsats. Det var inte ens gratis att bli inlagd på sjukhus och det innan olyckan svårt att skaffa det nödvändiga till familjen på 13 personer som levde på småbruket.
Men Ivar gav aldrig upp, han ville inte ligga någon till last. Han trotsade smärtor och plågor under ett långt arbetsliv.
*****
Det mesta av den här historien kommer jag (Magne Kjerstad) ihåg från barndommen.
Jag lyssnade intresserat på de vuxna när det berättade om Støls-Ivar, som de kallade honom.
En del har jag fått reda på genom Ivars släktingar och sambygdingar som jag pratat med.
När jag går förbi den lilla gräsplätten där Ivar låg och väntade på hjälp har jag tänkt på förtvivlan och hjälplösheten de upplevde
där för 100 år sen.
Har tänkt på smärtorna Ivar hade och att det inte fanns mediciner. Det var det ingen som hade.
Det här har jag, Synnøve Irene Kjerstad översatt från norska till svenska. Så gott jag kunde. Det är Magne Kjerstad som har skrivit det.
Det här var historian om min morfar. En man jag är stolt över, som gjorde allt han kunde med det som fanns att tillgå på den tiden. Jag kan inte föreställa mig de smärtor han genomgick på sjukhuset. Att sköta ett jobb, familj och samtidigt detta är imponerande.
Morfar, jag saknar dig.
💜