Tut sa bilen så kom dimman....

Ibland har man huvudet under armen rejält.
Jag skulle ha tagit med en utmärkelse jag fått.
Av en verkligt god bloggvän som heter
ASTRID.

Den fick jag av henne.
Det värmer gott ett fruset hjärta och
en frusen hand i höstrusket.
Astrid är en tjej med en mycket fin blogg.
Där finner man det mesta.
Hon syr och säljer, gillar att hålla på med inredning.
Bor i en mycket fin natur.
Som jag älskar.
Som jag önskar att vi hade bott närmare varandra Astrid.
Från djupet av mitt hjärta säger jag
Tack.

Eller hur man förvarar sin hund.....

Har varit med maken en tidig morgon när han
körde till Oslo.
Dimman följde oss hela vägen.
Här kör vi över bron mot Årnes.
Jag skulle önska någon kunde hjälpa mig ta
bort den där bilen på bilden.

Alla bilder är klickbara.

När vi kom till Skarnes så var dimman med.
Den ville liksom inte släppa taget.
Faktum är att dimman höll oss
sällskap ända hem.

Vi skulle göra en utflykt en dag.
Vi for till Skarnes, men inte med lastbil
utan i privaten den här gången.
Där skulle vi hämta en sak till badrummet.
När det var gjort for vi vidare mot nya djärva mål.
Vi bestämde oss för att åka till Jessheim.
Passerade över Vorma som
var på väg mot Glomma.
Solen sken och det var varmt och skönt.

Efter att vi svängt av mot Gardermoen så närmade vi
oss Jessheim.
Det är en trevlig ort med mycket butiker och
faramförallt byggen på gång.

Tack vare sin närhet till Oslo lufthavn så blomstrar
samhället rejält.
Alla vill bo här.

Efter att ha snirklat oss fram och tillbaka
och runt både här och där hittade vi äntligen parkeringen.
Det var avspärrat överallt.
De bygger om och bygger till,
bygger nytt och bygger ner....
Själva köpcentret har 87 butiker och bygger
ut så det ska få plats 40 nya butiker till.
En liten undran..
Finns det kunder till alla dessa butiker...
Eller för den sakens skull, plats till
alla bilar som blir en följd av det här.

En sak som jag såg gjorde mig först väldigt full i skratt.
Vad det är?
Jo, det är hundparkering...
Två boxar, det kostar en 10 krona att låna
de här lådorna som står i en stapel utanför ingången.
Här kan man alltså stoppa in sin lilla
pälskling medans man gör undan shoppingen.
Det är ju en förutsättning att jycken
gillar att bo trångt.
Att det inte sitter en löptik i ena boxen
och en viril hanne i den andra.
Undrar vad som sker då?
Finns detta enbart i bakväntlandet Norge
eller har flera sett det här andra platser?

Så skulle vi till OBS.
Finns inte på närmare håll än så.
Antingen hit eller hela vägen till Rudshögda
vid Hamar.
Vi fick ju se lite mera av Jessheim när
vi letade oss fram, för skyltar har de inte råd med här.
Men fina hus har dom....

Så ville magen ha sitt efter en lång dag.
Vi funderade på vad vi ville äta.
Det blev Peppes till slut.
De har buffè där
man får äta så mycket pizza man orkar för 99 kronor.
Passade oss bra det.

Inne på Peppes har de mycket saker som
ska få gästerna att tänka på Amerika.
På den här var det flyg som var temat.

När man kommer in sp måste man vänta tills
man får ett bord.
Känns lite lyxigt då.
Det var ganska tomt när vi var där.

När vi var klara med att äta och handla
så letade vi rätt på bilen.
Körde ner till Statoil och hämtade oss kaffe.
Här i nabolandet har Statoil
så att man kan köpa en kaffekopp.
Den kostar 99 kr.
Då får du dricka hur mycket kaffe du vill
under ett helt år.
Man tjänar fort in de 99 kr kan jag säga.
Passerade Vorma igen, fast nu
åt andra hållet.
Solen sken och det var varmt.

Så tog vi en liten avstickare på hemvägen.
Vi körde väg 175 mot Kongsvinger.
Svängde av så vi kom mot Svartfossen.
Där hade de öppnat en slussport.
Jag gick ut för att ta bilder.
Maken frågade om jag vågade gå
över bron ensam.
Han vet min fobi.
Töff i trynet svarade jag att det kan jag.
Huvva!
Det var läskigt...

Svartfossen är ett kraftverk som är
i drift och förser många med ström.
Större ska det bli.
När jag kikade ner här så blev jag nästan yr.
Vattnet kom med sån fart så det var nästan otäkt.
Blicken sögs ner i det vita skummet.
Bruset var öronbedövande...
Det stänkte vatten så man blev lite fuktig.
Vatten är mäktigt.

På andra sidan av vägen var det helt stilla.
Knappt en krusning på ytan som berättade
att det rann fort och mycket vatten ner
genom slussen och turbinen.
Där skulle jag gå över.
På en smal gångbana.
Vatten och turbiner på ena sidan
och bilar på den andra.
Jag snubblade nästan över för jag gick
så nära vägräcket som möjligt.
Hur ska man bli kvitt den här fobin?
Någon som vet?

Så här såg det ut när man stog på andra sidan.
Utsikten är inget att klaga över.
Det är vackert som en dag.

Efter att ha snubblat mig över så såg jag
det här vackra.
Det tog nästan pusten ur mig.
Visst är det vackert där Glomma rinner fram....

Här ser man den öppna slussen från tryggheten
på andra sidan bron.
Tänk att ramla ner där....

Så fortsatte vi vidare mot hem.
Kom till en korsväg...
Gissa vilket håll vi svängde åt...

Hemma igen så gick jag ner till min "rabatt" för
att se om det fanns några blommor kvar.
Det gjorde det.
Rosenskäran, blåklinten, Prins Gustavsöga
och så den här...
Någon som vet?
På fröpåsen som låg kvar under allt ogräs, hmm,
så står det Trumpetblomma. Tror jag...
Är det frökapseln som är svart?
Kan man ta in den och så spara
frö till nästa år?
Hoppas någon vet.

Rosenskäran blommar villigt.

Den är så vacker med sina vita och rosa blommor.

Blir det frö på de med?

Kan man spara de och fröså nästa år?

På framsidan av huset lyser hösten emot
mig när jag går grusgången upp.
Har ingen aning om vad det är för
buske, eller om man kan anväda bären.
Kan man plantera bären?
Som det här utvecklar sig får jag nog
kontakta en trädgårdsmästare.

Men allt det där med blommor bryr sig
inte den här gullgutten om.
Så länge han har sin traktor med hängare han
kan sitta i och käka äpplen är livet
precis så skönt som det ska vara när man är 2,5 år.

Ser ut över sjön och blicken fastnar
på andra sidan.
Träden är målade i alla möjliga vackra
höstfärger nu.
Kom inte och säg att det inte är vackert
den här årstiden.
Jag njuter av alla vackra färger som
naturen visar oss nu.

Jag fick en sång av min gode
bloggvännina Vivan för några dagar sen.
Har en här jag vill ge henne.
Lyssna, njut och skratta...
Det var allt från mig för idag.
Tjingeling.

FOTOTRISS.

Tredje veckan jag är med på fototriss.
Nu är det tema mjukt.
Tog mig en runda ute den här
strålande vackra höstdagen.
Detta är vad jag fann.

En mjuk kulle av sädeskorn som börjat växa igen.
Det bildar en MJUK kulle av grönt gräs.
Alla bilder är klickbara.

Hösten är ju här vilket vi har upptäckt.
En MJUK hög av björklöv på gräsmattan.
En hög man kan ha mycket skoj med.

Så mötte jag granntjejen som var ute med bror och mor.
De hade varit ute på åkern och kikat.
Lillsnuppa visade mig en MJUK fjäder.
Det är nog en kanadagås som tappat det dunet.

Det var mina foton till söndagens fototriss.
Vill du se mera så gå hit.

Nu ska vi bara se så det blir tiktigt gjort det här.
Skulle något var fel så säg till.
Ha nu en fin söndag med sol och massor av kos.
Tjingeling.

Lost, skogsfolket och potatis.

En dag i slutet av September.
Solen sken och jag bestämde mig för en ny promenad.
Nu börjar ni säker känna igen
stigarna som vi går på.
Men följ gärna med om ni har lust.

Naturen har förändrat sig sen sist jag gick här.
Solen gjorde kanske sitt till med.
Skogen är klädd i starka färger som lyser emot mig
där jag går med min goa kompis.
Här växte det tät skog i vintras.
Nu är det bara en massa rot.
Kvistar och grenar som ligger huller om buller
och gör det svårt att gå.
Men det är ändå vackert på nått vis.
Sträckte upp kameran högt i luften så
jag fick med bergskammen på Brandval vestside.
En skön dag i skogen tog sin början.

Trollstenen väntade på mig.
Under här går nog alla skogstroll, tomtar och annat småfolk
som bor i skogen.
Tittar man riktigt noga ser man faktiskt en stig under.

Min stig fortsatte dock rakt fram.
Det ljusnar mellan träden.
Inbillade mig för en sekund att jag såg någon
som sprang fort över stigen.
Undrar vem det var....

Jag ska passera en djup bäckfåra innan jag kommer ut på en äng.
Ska så upp för en ganska brant backe.
Lovar att hjärtat får jobba i den.
Hjärtat slår hårt och jag hör min egen puls som dunkar när
jag kommer upp på toppen.
Svetten rinner nerför ryggen på mig.
Men vad gör det....
Kan dusja när jag kommer hem.

Väl uppe fortsätter stigen in i en riktig trollskog.
En bäck porlar och rinner vid sidan om mig.
Tänker på att för ett par hundra år sen så bodde
det folk här i skogen.
De hade byggt sig små hus av sten och virke av stora
granar och tallar som de fått hugga ner själva.
Gjort sig små åkertegar och
tog sitt vatten från den här bäcken.
Här levde de sina liv.
Föddes, levde av skogen och det som den lilla
åkertegen kunde ge.
Till slut tog livet slut här, de dog och de små
skogsgårdarna blev övergivna.
Kan känna dessa människors närvaro när jag vandrar vidare på min tur.

Min goe vän var nog helt obekymrad om mina tankar
när vi gick där.
Hon blev törstig och tog sig en förfriskande
slurk vatten från bäcken.
Alla ser väl nu att det är en dam.
Hon har ju rosa koppel.

Den lekte sig vidare ner i skogen.
Man kunde nästan höra röster på de som bodde här
när de hämtade vatten för att
ha till dricka och mat.
Kunna tvätta sig och skura golv.
Kläder tror jag de sköljde i bäcken.
Dåtidens tvättmaskin.

Vi vandrade vidare och började så småningom vända
in på vägen hem.
Plötsligt får Erri snurren.
Hon blir helt tokig.
Hon har trippat på tå, sniffat i luften och
vartit laddad till tusen.
Här finns det gott om vilt.
Både älg, rådjur och småvilt.
Men av Erris betende att dömma var det ingen hare hon kände lukt av.
Plötsligt tvärstannar hon....
Jag lyfter sakta på huvudet och ser en stor älg framför mig.
Den står där bara...
På ca 10 meters avstånd står den där....
Kikar rakt på mig.
Hjärtat börjar dunka hårt.
Jag funderar på vad jag ska göra nu....
Tror det är en fjorårskalv.
Famlar efter kameran som naturligtvis
ligger i sin väska.
I min ficka....
Har en påse svamp och Erris spända koppel i handen.
Svär tyst för mig själv. Varför stoppade jag ner kameran
i den lilla väskan....
Kikar upp, jodå den står kvar...
Blicken fäst på Erri som nu står blick stilla.
Inte ett ljud hörs i hela skogen.
Bara mitt hjärta...
Så plötsligt vänder den. Gör ett galant hopp rakt in i skogen och försvinner.....
Där står jag kvar med kameran i handen.
Jag hann inte....
Erri vill gå fram och lukta på platsen där den stog.
Hon snor runt, runt och vill efter.
Har jag tappat kopplet där har hon försvunnit in
i skogen efter det ståtliga djuret.
Höll hårt i det rosa bandet kan jag säga.
Hämtar andan en stund innan vi så sakta börjar gå vidare hemmåt.

Kommer ner vid en plats där vi brukar plocka bär och svamp.
Det finns ingen svamp kvar. Den ligger redan i frysen.
Ett och annat blåbär är kvar på riset.
Lingonen lyser röda bland allt ris.
Skogen brinner av färger.
Jag tänker att jag är lyckligt lottad
som kan gå här och njuta av allt det sköna runt mig
i naturen.

Min blick fastnar på en liten rosa klocka på en
lingongren.
Lingonriset blommar igen..
I slutet av september...
Den hänger så ensam på det gröna lingonriset mitt bland
de rödgulgröna blåbärsriset.
På nått vis får jag vårkänslor igen.
Fast hösten är här och oktober närmar sig med stormsteg.
Men jag tänker att den lilla lingonblomman visar mod.
För visst är det modigt gjort att blomma i
slutet av september när man vet att vintern är runt hörnet.

När vi kommit ut på vägen igen så ser jag hur det jobbas i potatisåkern.
Nu ska pärera upp.
Tänker igen på de som bodde i skogen, innan vägen här fanns.
Kanske hade de häst eller oxe som drog plogen,
gjorde fåror för att sätta potatisen, och till slut
hjälpte till att få upp potatisen ur backen.
Kanske var det kvinnan i huset som slet för att få upp det nödvändiga
ut backen innan det blev kallt och tjälen kom.

Nu görs det maskinellt.
En traktor drar potatisupptagarn.
På den står det 2-3 man och rensar potatisen som
kommer på bandet.
Allt går fort. Enkelt.....

Så kommer det en traktor till.
Med ett släp efter.
Där står det stora träkasser.
Däri ska potatisen.

Tänker igen på de som bodde här förr.
En korg att ta med sig det lilla som växt upp på åkertegen.

Här sitter det en man i varje traktor.
Tömningen går fort och lätt.
Trälådorna blir fort fulla.
Det står kanske upp mot en 10-12 stycken sådana på
släpet.

De som bodde i skogen
fick kanske ett par korgar med den så viktiga potatisen.
Där ofta hela barnaskaran var tvungna att hjälpa till.
Jag tänker på vilket slit det måste varit att bo så.
Undrar vad de tänkte om framtden?
Trodde de att vi skulle få traktorer, bilar, flyg, med mera?
Kan inte tänka mig det.
De orden var nog inte ens uppfunna på den tiden.

Så körs potatisen till en lagerbyggnad.
Där finns trucken som mer än gärna lyfter ner de tunga
lådorna med potatis.

Skogsfolket fick använda handkraft.
Att bruka sina egna muskler var många gånger ett hårt arbete.
Men de hade inget val...

Potatisens sista anhalt är lagret.
Där staplas trälådorna i väntan på att bli transporterade
till butiker och fabriker för
att där vidareförädlas till
chips, pommes frites, potatismos pulver, potatismjöl och brännvin.

Skogsfolket skulle ha gjort stora ögon om de
visste vad potatisen skulle kunna användas till i framtiden.
Brännvin var det nog många som gjorde i stugorn redan.
Det är en gammal konst.
Som säkert många praktiserar än i dag...
Nog sagt om det.

Tänk om Ahlströmmer hade kunnat föreställa sig
framtiden och vad denna så användbara
rotfrukt skulle komma att ansvändas till.
En av våra stora nyttoväxter.
Tänk vad gott det är sen....
Nykokt potatis, köttbullar och sås....
Eller sill och potäter....
Ett gott mos med korv...
Man kan variera den i oändlighet.
Så avlsutar man dagen med en kall öl
och ännu mera potatis. En påse chips.
Är inte den lilla knölen en god knöl så säg.

Vill avsluta med en kille som har en enorm röst.
Många hörde nog när han sjöng
O, helga natt på norska idol.
Här är han igen.
Säger bara en sak...
Lyssna och njut.
Till er, mina vänner....
Erlend Bratland.
Bara 16 år.