Dagar som gått.

Plötsligt låg dem bara där....
Det var som någon tagit tag i björkarna och 

bara ruskat i dem. Gult var det på backen och

naket i alla björkar.

Gick min runda ner till sjön och faktiskt 

lite längre än normalt. Det var ganska grått. 

Här ser det ut som någon bara kört rakt ner i sjön. Inte

för att det just nu är så djupt då, men det ser lite

skumt ut. Men jag såg inget när jag gick upp här.

Det är lågt vattenstånd i sjön i ännu. Men på något vis

är det ganska härligt. 

Stenpiren såg ut att försvinna ner i djupet 

där ute. Men så djupt är det inte där.... ÄNNU!

Man ser på stenarna hur högt vattnet normalt 

ska gå. Det är många randiga sådana nere vid stranden. 

Bäst jag stod där kom mässingsorkestern The Swans och flög över mig. Ivrigt tutande som för att säga

farväl, nu far vi.....

Här står jag... Bakom där bor vi.

Dagen efter var det samma gråkalla väder. Men

landskapet blir så annorlunda.

Vågorna smekte sandbotten och rullade försiktigt in

och ljudet var så rogivande.

Dimman gjorde så man inte såg över sjön. 

Man kan skymta andra sidan där borta.

Snart är alla löv borta och det står

nakna och kala träd där borta. 

Ni är säkert trötta på min sjö nu, men 

jag tröttnar aldrig. 

Dagen efter sken solen, och det var behagligt att se ner på sjön. Ingen dimma alls. 

Så kom dagen när vi skulle hämta besök på Gardermoen. Maken for till jobbet först så jag hade god tid att gå runt för mig själv.

Hamnade utanför Vinger hotell. Där stod den här.

Den här fanns där med. Men vad de ska föreställa, vem som är konstnär vet jag inte. Ingen info alls fanns. 

Lika dant med den här. Stod på andra sidan om hotellet. Den ska vara rostig. Men vad det föreställer 

eller vem det är.. inte en aning.

Gick över gångbron och där i rondellen står det ett solur. Ganska spännande, men vem som är den skyldige vet jag inte. 

En stor blomsterpotta med ljung i alla regnbågens färger är lika mycket konst tycker jag.
Här tror jag dock det är kommunen som är den skyldige. Men läckert är det.

Efter ett fikastopp så gick jag vidare mot torget.
Glomma flöt blå och vacker under bron jag strax skulle gå över.

Man ser hur lite vatten det är.

Blicken fastnade på färgerna igen. en grön gran, en gul björk och en röd rönn. 

Den röda rönnen ser man därborta, men jag gick inte bort över bron. 

Jag gick ut på resterna av bron till den gamla 

kvarnen. Såg en liten frestande sandstrand. Men stolen som stod där i sommras är borta.

Allt är inte guld som glimmar.
Men löver på bron, med regndropparna i solen var

så vackert guldgult. 

Det var så fint, så jag fick faktiskt lust att ta ett bad.

En skön dag att vandra runt kan jag säga.

Så kom maken och hämtade upp mig.

Vi for till bensinstationen, fyllde diesel i bilen och for iväg mot Gardermoen.

 Vi hade gott om tid, så vi for in på Obs!
Där träffade jag på Björne. Men han såg lite sliten.
Försökte stötta upp honom. Men jag fick ge upp!

Vet ni hur tung en björn är?
Han fick ligga kvar.

Här närmar vi oss.... Vår gäst stod och väntade på oss.

Idag den 29 oktober gick jag en tur ut i skogen.
Hittade några genomfrusna trattkantareller.  Det var 8,5 minus på morgonen. Så det var kanske inte så konstigt. Nu ska dem torkas. Smakade gott med en kopp kaffe när man kom in. För vet ni.. det snöade.

Nu säger jag godnatt från vita huset vid vackra sjön.
Mörkret är så tätt och man önskar det kom lite

snö på backen som gjör det lite ljusare.
Sov gott mina vänner.
Kram.....

Sommaren som inte ville ge sig....

Ja plötsligt blev det varmt och soligt igen.
Färgerna i naturen slog ut i full blom.

Det var rena sommaren. Upp mot 20 grader ute. 

Fann fram cykeln och gav mig ut en kort tur medans

jag väntade på en god vän.

Älskar den här tiden.

På en grusväg om hösten. En ensam björk. 

Tänk om väggar kunde tala.....

På vår grusväg stod det flera björkar. 

Min vana trogen så tog jag en tur ner till sjön.
Såg solen klättra upp över Rafjell.

Trollskt, magiskt och fridfullt.

Fast det var ungefär 100 änder ute på sjön som skrattade.... Fick lite SOS Ole och Stig-Helmer i skärgårdenkänsla där.... ni vet när han ska dra igång snurran....

Men det var min morgon här nere.

Som man ser så har vattnet börjat sjunka undan igen. 

Satte mig ute i solen och väntade på älsklingen som

skulle komma hem. Solen värmde och man fick lite färg faktiskt. 10 oktober och man går ute i kortärmat och tunna byxor. 

Bara att se på termometern.....

Den 11 oktober var det lika varmt och skönt.
Blå himmel, små moln och fåglalåt.

Tog en bild mot Brandvalhållet när jag stod på gårdsplan. Man kan bara inte låta bli att njuta. 

Jag har en god vän som kommer på besök med jämna mellanrum. Hon förser oss med böcker. Gott att få låna ett gäng böcker då och då.
Den här kan jag varmt rekomendera.
Det är på Ceylon i början av 1900 talet. Hon som är teodlarens hustru anländer med båt till ön, och sin äkta man. Han är som hon engelsman. Han är plantageägare och odlar te. Man får följa dem genom glädje och sorg, den djupaste förtvivlan och börskraschen som kom.  Hon blir gravid, med tvillingar. Föder en son och en dotter. Chocken är stor när dottern är färgad! Läs den. Jag rekomenderar den varmt. Skulle önska det kom flera böcker om dem.

Nu läser jag den här boken.
Helt otroligt bra.
Man kommer verkligen fru Bergman in på livet.
hon var en jordnära, naturlig kvinna. Rekomenderas!

Lite kan man läsa. Det är brev och notat och bilder. 

Så var jag på vift... ensam i den stora staden
Kongsvinger. 

Jag hade väninnan Britt med mig då, så helt ensam var jag ju inte alls.
Björkarna på väg ner mot rondellen på Sundehjörnet.
Se på alla färger.

Här var det jag pådrog mig min whiplashskada i 2005. Inte lika färglatt då. Det var ju sommar så allt var grönt och härligt. 

Man säger hjörnet, alltså hörnet... Fast byggnaden är rund. Långt därborta ser man Kongsvinger Festning på höjden till vänster och på höjden till höger ligger Kongsvinger fengsel.

Här var det plötsligt mycket trafik. Man fick känslan av att bo i en storstad. Men det är genomfartstrafiken från Oslo mot Sverige som kommer här. 

Så drog vi oss ner till Kongsvingers bästa plats för en fika. Promenaden Kafè. Det ligger vid Glåmma och här kan man verkligen njuta av hembakat fikabröd. Smörgåsar och varm mat. De har till och med utkörning om man beställer.
Kan varmt rekomendare den här pärlan.
Inte dyrt heller, en kopp kaffe och en snickerskaka, 40 kr. Det går att leva med. 

Färgerna fullkomligt knockar en när man sitter här.
Solen värmde oss och bäst när vi sitter och pratar så kommer det ett par med en liten grabb. Han var väl 2-3 år tror jag. Han pratade och pratade, och stoppade sin smörgås i munnen, för han skulle få en kakbit efteråt. Han var så stolt, han visade upp en blå boll, liten boll och en grön bil. Han hade en orange boll i bilen med. Detta hade han fått av tandläkaren, och fått det där. Jag råkade säga att "jöss, du var heldig" Han snappade upp ordet jöss, sen sa han det i varje mening. En rikigt charmknutte.
Träffade honom och hans moster på affären, då var paniken nära för henne, hon hade gått ifrån väskan på fiket. Hoppas innerligt den låg kvar där när hon kom ner igen. 

Vill säga att rött är höstens färg- 

Var nere vid sjön först på morgon.
Här ser man hur mycket vattnet har sjunkit.

Verkligen höst här. 

På vägen hem stannade vi till

vid Skarstad gartneri och handlade lite grönsaker och riktigt god potatis MED jord på.  De säljer lokalproducerade produkter. Ett gårdsbryggeri har gjort ett par ölsorter.
Vet inte hur de smakar. En flaska kostar över 50 kr.
Här har vi Myrvatn.

Så hittade jag lite roliga potatisar. Visst är kaninpotatisen söt.

Blomkål i olika färger. Den smakar likadant oavsett färg, men det är klart häftigt. 

Så hittade vi nästa öl.
Glåmavatn. Vet inte hur den smakar heller. 

Från Nugurenturen på morgon. 

Man anar att naturen är på väg att gå i dvala.

Det får den så gärna göra. För till våren igen, i april någon gång... då vaknar den och sprider glädje. 

Men man kan inte låta bli att fundera när man går här. på om nästa sommar blir som i år. 

12 oktober kunde jag inte hålla mig längre...
Det blev LUSSEKATTER. Dock utan russin den här gången.  Var ju bara tvungen att säkerhetschecka om

saffranet var ok ju, fniss...

Var ju nere vid sjön på morgonen först.
lite grådisigt, samma skrattande änder som alla mornar. Men de flög ut över sjön och försvann.
Jag satte mig på en sten och filosoferade lite.
Så upptäckte jag att jag....

Inte var ensam! Ute på sjön kom en båt glidande. Stilla, ingen motor eller annat ljud. Jag satt och tittade på den en god stund. Så reste jag mig och gick vidare.

Såg den här. Som ett konstverk. Som ett hjärta.
Blev nästan lite tagen. Den får symbolisera min kärlek till den här sjön, platsen som jag bor på.
Vet inte, men den vita randen på stenen, om det är 

så långt vattnet brukar gå. 

Vattnet hade sjunkit undan ännu mera den 12 oktober.

Jag kom ända bort till grannen idag.
Det gjorde jag inte för några dagar sen. 

Lusten att fortsätta förbi grannen pockade på.
Men jag hejdade mig här. 

Känner ju inte alls till hur det är att gå här.
Därav min försiktighet. Men jag ska gå där.

Känns som stranden är oändlig....

Jag gick upp och vandrade hem över åkern. Men kunde inte låta bli att ta en sista bild.

13 oktober såg det ut så här.
Då var jag inte nere vid sjön alls. 

Dagen idag kom med strålande sol igen.
Var faktiskt 28 grader mot solväggen på verandan. 

Färgerna från skogens alla träd är GULD.

Maken och jag gick ner tillsammans idag. Han stannade i backen och drog ihop en elkabel som låg där. Nu ser man hur lång och brant den är. Han står ungefär mitt i. 

Till min förvåning hade vattnet sjunkit ännu mera idag. Börjar bli som i sommras.

Det blåste en del, så solen lekte med vågorna.

Här kunde man inte gå för  någon dag sen.

Tanken slår mig att det blir enkelt att gå här i vinter. När isen ligger, för nu vet man hur "djupt" det är. 

Lusten att bada hängde över mig. Det var ju sommarvärme ute. 

Maken gick ut på stenpiren. Den var täkt av vatten för några dagar sen. 

Lerigt och halt var det. Men man kan gå där.
Hoppas det håller sig så här tills vårt englandsbesök  kommer på onsdag. 

Nu säger jag godnatt från mig vid vackra sjön.

Det är dags att krypa ner under täcket igen.
I morgon är det måndag.
Ute är det mörkt och men det är 12 grader varmt.
Helt sjukt, det ska inte vara så varmt nu. Men det är bara att ta emot och njuta. Snart nog blir det vinter.
Sov gott mina vänner.
Gla i er.
Kram....