Äntligen fredag.
Fast jag ska nog inte jubla allt för högt. Har jobbhelg,suck!!
Är fortarande ganska mör i fötterna efter gårdagens trampande inne i Kongsvinger. Ska bli en stund tills nästa gång. Ialla fall till tisdagen, då är det dax igen......
Min amaryllis har slagit ut, lite. Kan nästan höra hur det knakar i kronbladen som omsluter knoppen när den brister upp.
Sakta, sakta som för att inte tillfoga blomman allt för mycket smärta öppnar den sig. Jag tror den blir röd. Den är väl sisdär en månad försen i sin blommning då, men det gör ingenting. Kan behöva lite ögongodis att se på den här trista månaden med.
Såg en trist syn igår. Fyra ledsna vinterleksaker uppställda vid en vägg. Tror des
sa fyra saknar snön. Saknar barnen som åker så det susar nerför backarna på dom.Jag vet att jag faktiskt saknar snön. Bara lite då, men jag saknar den.....
Tittar ut genom fönstret nu, det är märkligt. Det snöar! Är det konstigt man blir vädersjuk? Ena veckan rimfrost, 16 minus. Så kommer det en mildperoiod, med 2-4 minus, men ingen snö. Sen kommer snön, då är det upp till 4-5 plusgrader.
Så kommer regnet. Regnet vräker ner i en vecka......smälter snön som ligger. Det fryser på, blir halt. Folk halkar runt som en klick smör i en het panna. De är ute med salt, sand och jag vet inte allt. Plogbilarna jobbar som galna för att få undan snön.
Så plötsligt är det vårväder ute, mitt i januari. Fåglarna sjunger, solen skiner, folk tar av sig jackor ute, för det är varmt. Man börjar ana att det här eländet snart är slut. Man bara njuter.
Så vaknar man upp dagen efter och inser att allt bara varit en nyck från naturens sida. Den säger att lite inte på mig nu, det är vinter. Jag kommer med mera snö......
Ja så känns det dagen efter.......
Tänkte bara klämma med en bild från Geiranger. Det ligger i Möre og Romsdal fylke. Vi bodde en knapp timmes bilresa från Geiranger. Så ca en timme med färja.
Geiranger fjorden är en av världens vackraste fjorder.
Trots att man varit där sen man var liten, man har sett detta nästan dagligen, bott där i 7 år så blir man aldrig mätt på denna syn. Det är naturen på sitt bästa.
Men det är ett bedrägligt lugn.
På en plats som heter Tafjord, inte allt för långt från Geiranger, håller en jättestor skiva i fjället på att glida ut.
Sprickan blir större och större för varje år. Det är en man som heter Åkernes som har gått i fjället sen han var liten, han är runt 70 år nu, som sett detta under en lång tid.
Man har företagit mätningar av alla de slag. Räknat och kalkylerat på hur stor tsunamin blir.
Det blir en katastrof! Hela bygder inne i dessa trångar fjordar blir drabbade av tsunamin.
Det har hänt en gång. Detta hände den 7 april 1934.
Så man vet vad som väntar.
Naturen är nyckfull, men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om det här är naturens sätt att visa att man inte ska tuckla med den.
Det känns lite olustigt........
Fundersamma hälsningar från mig :)
Inlägg
