Madeira. Tur österut. Del 2.

Det sista vi såg av vingården
Quinta da Furao var några vackra blommor.
Visst är det en azalea?
(alla bilder är klickabara.)

Vad dessa skapningar heter vet jag inte.
Men vacker färg har de allt.
Guiden berättade om hur det var att leva
och bo på Madeira.
De har för exempel inget grundvatten här.
Då började man fundera lite...
Uppe på de höga topparna så regnar det ganska ofta.
Där har de byggt stora vattenreservoarer.
Så i de Madeiranska vattenledningarna rinner
det enbart regnvatten. Rensat alltså....

Vi skulle vidare mot Portela.
Det är ett bergspass som ligger på
väg ner mot Machico.
Här hade maken lust att hoppa av.
Men han fick lägga de planerna på is,
för ska du köra gokart på den här banan måste
du känna någon som känner någon
som har bil här. Eller ha egen bil.
Den är privat.
Men det finns en gokartbana till Madeira.
Den finner man nere i Funchalområdet.

Framme i Portela kunde man gå upp på en
bro för att se utsikten ner mot Atlanten igen.
Ser ganska nära ut eller hur....

Men det är genom teleobjektivet det.
Så här högt upp var vi egentligen.
Även här fann jag de vackra hortensiorna.
SKA ha sådana hemma till våren....
Blå då förstås.

Medans maken gick upp på bron för att ta bilder
så gick jag ner till det här parasollet.
Under det dolde det sig massor av
blomsterlök, frön och snittblommor.
Jag köpte några påsar med frön.
Får se vad det blir när de kommer upp.

Tror inte någon sådan blomma var med i den
fröblandningen.
Men visst är den läcker....
Vad den heter?
Inte en aning.

Efter stoppet i Portela
körde vi vidare ner mot en by som
heter Machico.
Här ser vi en del av den.
Här har de byggt terraser för att kunna
odla grönsaker och frukt.

Långa lummiga alléer med de
karakteristiska stenläggningarna
som man ser överallt.

Vi funderar på att köpa ny bil..
Vi hittade den här.
Ny och ny då.
Men vi får iallafall plats
upp till 10 personer i eller på
den...
Titta på gatan och trottoaren.
Ännu mera av stenläggningen.
Är så imponerad av det jobb de lagt ner
på dessa gator och trottoarer överallt.

Fontäner och vatten finns överallt
vart man går på Madeira tror jag.
Varje liten by har minst EN fontän.
Vackert och stilfullt.
Man är väldigt noga med att pynta och
göra det vackert har jag sett.
Efter en vecka där nere och när jag tittat
igenom alla nästan 2000 bilder
så måste jag säga att jag faktisk inte
sett något skräp.
Det är så rent och fint överallt.
Till och med i parkerna går de och
sopar upp utblommade blommor
som ramlar från träd och buskar.
Där tror jag många städer i Sverige och Norge
har ett och annat att lära...

Så här ser ett vacker postlogo ut...
Trodde nästan ett tag jag var hemma.
Tills jag såg logon...

Även här finns en härlig strand.
Men den är konstgjord.
De har fraktat hit sand från Sahara öknen.
Så man förstår kanske varför den här skylten
sitter uppe...

Hade inte badkläderna med mig så
jag fick bara titta på...
Men jag hade lust att hoppa i.

Annars så såg stranden ut på det här viset.
Långt där ute ser man konturen av ön
Porto Santo.
Dit går det båt från Funchal.
Turen tar 2 timmar.
Där finns det naturliga sandstränder
att bada på. Vi var inte där.
De finns en pir där, där man kan förtöja
båtar och hoppa i böljan den blå ifrån.

Strandpromenaden i Machico är härlig att
gå på. Vi köpte en god glass
i ett av fikena här.
Satt och gottade oss en stund i värmen.

Stranden och det oändliga havet....

Jag badade som sagt inte.
Men drog upp byxbenen och
stapplade ut i vågorna
som slog in mot stranden.
Det var inte alls så skönt att
gå på alla de stenarna som låg där.
Men vattnet var skönt...

Jag la igen en del av mitt hjärta här på stranden.
Den delen har den vackra ön Madeira tagit.
Vi kommer tillbaka...

Det sista vi såg av Machico var
många vita segel ute på havet...
Undrar om det kanske var en seglarskola...
Vackert var det iallafall.

Nu var vi på väg hem igen.
Mot Funchal.
Det vi såg här är faktiskt flygplatsen....

Start och landningsbanan går
alltså parallellt med vägen.
Ganska läckert tycker jag...

Här har vi huvudingången på flygplatsen.
Det var ganska stort inne.
Men det går väl åt att det finns lite utrymme kan jag tro.

Förstod inte först vad vi körde under.
Men det är alltså start och landningsbanan.

Det var som en stor pelarsal...
Helt otrolig känsla måste jag säga...
Idag körde vi under banan.
Imorgon skulle vi alltså sitta i ett
flyg som skulle rulla ut
på den här banan. Ta fart och rusa fram
till slutet på den,
för att så plötsligt lyfta och ta av...
Tanken som slog ner då var,
"Tänk om de drar i spaken för sent".

Här såg vi ett flyg som skulle landa.
När flyget startat inflygningen så far
de först förbi
flygplatsen helt.
För att så göra en sväng och styra mot.
Så vi landar alltså, och förhoppningsvis
får stopp på maskinen ute på
den del av banan som är byggd på betongpelare.

Här kommer det en maskin från Air Berlin.
Satt säkert nästan 150 förväntansfulla
människor ombord.

Härifrån ser man konturenrna av
ön Porto Santo.
Älskar de här blåfärgerna...

Så mulnade det på plötsligt.
Man undrade om det skulle komma något regn.
Inte en droppe under hela veckan hade vi haft.
Solen sände en glittrande hälsning
ner genom de grå molnen för att säga
att hon inte blev borta länge...
Det hade hon rätt i.
Tror inte det regnade mer än att vindrutetorkarna
på bussen gick över frontrutan
mer än 5 gånger...

Så närmade vi oss Funchal.
Det är ca 18 km från flygplatsen i Machico
in till Funchal. Det är bred ny motorväg in så det
tar inte lång tid att köra.
Högsta tillåtna hastighet är 100 km/h.
Nere i marinan låg vår cruisebåt kvar.
Costa Luminosa.
Den hade vi sett flera gånger under dagen.
Från höga fjälltoppar och ner till stranden.

Bussen stannade vid Marina Shopping och släppte
av oss. Vi gick en kort promenad upp till
vårt hotell. Väl där
blev den dusj och så lite avslappnig innan
det var dags för middagen.
Vi åt även denna sista kväll på A Soleira.
Jag tog min tournedo och maken slog
till med något som heter espetada.
Det är alltså ett typiskt grillspett från
Madeira. Maken hade enbart nötkött och
grönsaker på.
De kommer in med det, hängade på en ställning.
Det doftade gott...
Vi njöt av vår goda mat.
Möte även några "bekanta" där.
Ett par som vi hälsat på och
pratat med en gång innan på restaurangen.
De avnjöt en god tournedo.
Vi sa adjö till restaruangägaren och kyparen.
De visste verkligen hur man behandlar sina gäster.
De tog hand om oss med god mat, gott vin.
God service och omtanke.

På hotellrummet var det dags att börja packa.
Jag hade fått ett packet i reseptionen när vi
kom från middagen. Det var mina lökar jag
hade beställt av guiden.
Vi plockade fram alla våra saker.
Packade klart nästan allt.
Så var det dags att krypa ner i sängen.
Jag hade bäddat om min säng.
Man behövde inte ullfilt på sig.
Det var för varmt.
Utan jag la den mellan bädd(kisslakan)madrassen
och underlakanet.
Då blev det lite mjukare.
Så tog jag överlakanet som täcke.
Sängen var så hård.
Har ni försökt sova på en strykbräda
någon gång? Då vet ni hur hård madrassen var...

Maken packade klart fotoväskan så vi
inte skulle glömma något.
Så var allt klart för natten.

Efter en stunds läsning var det dags att
släcka lampan och sova...
Tänk, så fort en vecka går.
Imorgon skulle vi alltså hem igen...
Det sista av rapporterna/resebrevet kommer
snart.
Så häng på...

Madeira. Tur österut.

Lördagen kom och det var dags för en
ny färd ut i det okända.
Vi skulle till Santana.
Vi tog vägen över Pico do Ariero.

Backigt, trångt och uppåt...
Det kan väl sammanfatta färden med
bussen den här dagen.
Jag är imponerad över dessa yrkesförare
som klarar att manövrera en buss på
de här gatorna utan att skada varken
bussen, bilar som är parkerade
eller mötande trafik.
Jag tar av mig hatten för dem.

När vi kommit en bit upp
så såg man ner mot Funchal.
Dagens cruisebåt hette
Costa Luminosa.
Den skulle vi se flera gånger under dagen.

Pico do Ariero ligger på 1818 meters höjd.
Man ser byggnaden som innehåller
ett café och souvernirbutik.
När vi kom upp hit fick vi
höra att de portugisiska myndigheterna
vill bygga en radarstation här uppe.
Det skulle innebära slutet för en stor
turistatraktion på Madeira.

Medans vi närmade oss toppen, pico
så passade jag på att ta flera bilder.
Det var så vackert här uppe.
Man funderade på hur myndigheterna på
fastlandet tänkte som ville
stänga den här platsen.

Nästan uppe och visst är det den stora
cruisebåten som ligger i hamnen i Funchal
som vi ser här uppifrån.
Det var nästan helt otroligt.

Hit upp kan man ta taxi om man vill vandra
längst med flera olika levador.
Det går inte några bussar hit upp.
Vi vandrade inte här.
Det tar vi nästa gång vi återvänder
till den här vackra ön.
Men det kom flera taxibilar med
folk som skulle vandra.
Taxi är billigt här.
Man kommer ofta överense med taxichauffören
om ett pris. Så kör han dit ni vill.
Det kan ta en hel dag att vandra härifrån
till nästa topp. Men man bestämmer en
tid med sin chaufför och då står
han där och väntar på en när man
kommer fram. Ett smidigt sett att
se sig om på Madeira.

På toppen där borta ser man vindkraftverk.
Det är det vanligste sättet att få
energi här på Madeira. Det billigaste också...
Solenergi som jag trodde skulle vara billigt här
kostar en förmögenhet.
Det är solcellerna som är dyra.

Det mörka bandet som man ser på bilden
är en levada.
Det finns många levador man kan gå på.
Men är man höjdrädd ska man välja någon som
inte har så mycket branta vägar.
Som jag är....

Efter en stund häruppe så
fortsatte vi ner mot naturreservatet Riberio Frio.
Vi passerade en igloo på vår väg ner.
Det snöar inte så ofta på Madeira.
Men här uppe på topparna kan det
komma lite grann ibland på vintern.
Igloon blev byggd här av den anledningen.
Här lagrade man nämligen is.
Is till sjukhuset nere i Funchal.
Is till hotellen och turisternas drinkar...
När man behövde ha is så
fick några stackars lokala män gå hela vägen
upp, hämta isen. För att sen
gå hela vägen ner igen.
Funchal syns långt där nere på bilden...

I Riberio Frio upptäckte vi till vår
stora förvåning en fiskodling.
Öring är de som driver med här.

Så här såg deras bassänger ut.
Här ser man öringen i alla växtstadier och
storlekar. Inte så vi har det på
kusten i Norge direkt...

Efter en styrketår men Poncha i den
lokala puben var det dags för en liten
vandring på en levada.
Poncha ja...
Det är något starkt, sött, gott och
väldans farligt!
Det är gjort på det lokala brännvinet
som heter aguardente.
En riktig blandning av aguardente, honung och
citron ger drycken poncha.
Det är en väldigt stark dryck, så nöjd dig med
en eller två.
Råkar du säga att du är förkyld
så kan jag lova att han bakom
bardisken kommer med en poncha.
Det är en riktig underverksdryck.
Hjälper mot allt...

Efter några kilometers vandring kom vi fram
till något som de kallar balcones.
Det var en utsiktspunkt.
Vi var ganska högt uppe.
Långt där borta ser man en massa hus.
Det var ganska disigt när vi var där.
Men vackert...

Efter en stund vandrade vi vidare ner mot
parkeringen där bussen stod.
Det var en härligt tyst plats att
vandra på.
Jag plockade några blåbär när vi gick här.
Kan väl säga att man slapp att böja sig ner.
Det är samma typ av blåbär vi har hemma.
Men med en stor skillnad.
Här får man sträcka på sig rejält för att
plocka de blåa goda bären.
De växer på buskar som
är både 2 och 3 meter höga!
Helt sant.
Jag försökte ta en bild på dem, men
det blev inga bra bilder.
De växte längst med stigen vi gick på.

Där nere såg vi bussen som väntade på oss.
Knallgul och bekväm.
Det heter ju Solia/Solresor.
Klart bussen ska vara solgul då...

Sista biten på väg ner.
Här går stigen förbi hus och
gårdar. Här såg vi
vindruvor, äpplen och
annan frukt som växte.
Det var en skön promenad ska jag säga.

På ett av hustaken såg vi en fredsduva.
De vassa piggarna såg man här med.
Inte lätt att vara smådjävul och landa
på taken här inte....

Så här kan man torka majs.

Åter i bussen för vidare färd ner mot
en by som heter Santana.
Plötsligt hojtar guiden till...
Det är en julstjärna som precis har börjat
blomma nu. Den var stor, men det
är inte lätt att fota när man sitter i buss
som dessutom rör sig.
Men man blir lite full i skratt
när man tänker på de små stackarna
som vi har hemma på köksbordet till jul,
när man ser den här...

Landskapet är bergigt här. Man märker
att det är en vulkanö.
Här en liten by med kyrkan i mittpunkt
som alltid i de här små katolska byarna.

Byn Santana som ligger på norra delen
av Madeira vid kusten har en speciell
byggnadsstil. Inte alla hus då, men
många äldre hus ser ut så här.
Trekantiga, med halmtak.
De är byggda så med tanke på de "kalla"
vintrarna här.
Förr hade man då boskapen på undervåningen
om vintern. Medans man själv bodde på
andra våningen.
Boskapen gav värmen åt de som bodde i
huset, för den stiger som
bekant uppåt.
Däremot, toalett och kök hade man
inte inne. Toalett var inte hygieniskt och
köket var för farligt eftersom det
är halmtak på huset, och
det brinner som bekant ganska lätt.
Man funderar lite på det där med hygien.
Ingen toa inne, men djuren går bra...

Nu är det inte många som bor så längre.
Men de har husen kvar som
sommarbostäder.
Det kostar dock en del att underhålla dem.
För de är kulturmärkta.
Bara att lägga om taket, som enligt lag
ska göras vart fjärde år kostar en förmögenhet.
Mellan 2000-4000 euro får de betala för det.
Halm finns det inte heller så gott om
på Madeira. Så det är nog inte enkelt
alla gånger.

Visst blir man glad över den här
vackra färgen..
En sådan vill jag ha med.

Nu började iallafall jag att bli hungrig.
Vi skulle äta en trerätters middag på en
vingård som heter Quinta do Furao.
Här var det vackert dukat
och själva restaurangen var rustik och mysig.
Maten var inte sämre den.
Den blev serverad på tallrik här.
Inte som på andra stället vi åt alltså.
Efter middagen gick vi en skön promenad
för att njuta av omgivningarna.

Att vi var ganska högt upp såg jag.
Fann en vacker blomma som jag inte känner igen.

Långt där nere är atlanten
härligt blå och inbjudande...

Sandbotten, men hur tar man sig ner....

Kusten är klippig och brant här.
Undrar hur de tänkte de som kom
i sjönöd och försökte ta sig iland här...

Havet jag älskar....

Oändligt stort....

Här kunde jag stått kvar ännu...

Det är långt ner....

Blått, vått och vackert.

Kan inte se mig mätt
på det stora blå...

Jag älskar havet. Det har nog de flesta
förstått vid det här laget.
Det här var bara halva dagen av den
näst sista på Madeira.
Men fick dela av för annars har
det blivit allt för långt...
Så det kommer mera...