Isfrun har varit här och viftat med sitt trollspö......

Så har vi fått besök av den kalla damen igen.
Isfrun.
Hon kom och viftade med sitt trollspö
och plötsligt var allt frostbitet och kallt igen.

Termometern krypern ner mot 10 minus,
men snön är inte på plats.

Men Isfrun vill ha det så här.
Visst är detta kalla landskap vackert.
Gick en tur med kameran idag.
Hade som vanligt min vakthund med mig.
Här står hon och spanar på en snöhög som
ännu inte smält ner helt.

Isfrun svepte sitt trollspö och
alla träd blev klädda i vit kall frost.
Vackert men farligt.
Det är så lätt att en gren knäcks av den
stränga kylan.

Fårhagen är så vackert svept
i frost.
Den gamla smedjan syns inte bakom frostklädda träd.
Men den finns där.

Isfrun sveper sitt trollspö över allt och alla.
Ingen slipper undan.
Ser du henne så blunda.

Vart hon än går så för hon med sig kyla.
Hon behöver inte alltid komma ensam.
Ibland är Mårran med henne.
Mårran är ett litet svart väsen.

Allt Mårran tar blir till is.
Hon är mycket ensam. Men innerst inne längtar
hon efter ljus och värme.
Så pass upp för henne.

Det minsta strå nere vid Nuguren blir till
en frusen skulptur.

Isfrun är en väldigt vacker kvinna.
Hon har ett blått vackert hår.
Hon är klädd i vita vackra kläder.
Ibland kan man se henne komma på en vit häst.
Undrar om det är märken efter hästen hovar i isen....

Isfrun kan vara ett mycket farligt väsen.
Fråga bara Lilla My i Tove Janssons Mumintrollen.
Hon var ute och åkte på en silverbricka på isen
när det hördes en kuslig
och melankolisk sång.
Hon ville gärna se hur Isfrun ser ut.
Det gick inte så bra...
Hon gjorde det man absolut inte ska göra.
Hon stirrade Isfrun i ansiktet.
Den som gör det....
Fryser till is.

Som ni kanske förstår nu så älskar jag
Tove Janssons Mumintroll.
Tror det kan ha att göra med de olika
figurerna i hennes böcker.
Snusmumriken, Lilla My, Too-Ticki och alla de andra.
Men kanske mest för att jag älskar höra på
Tove Jansson när hon läser på sin härliga finlandsvenska dialekt.

Som avslutning idag, så vill jag bara be er att inte
se Isfrun i ansiktet om hon kommer förbi en plats nära er....
Det kan kosta dyrt...

Det passade så bra att berätta om
Isfrun och Mårran till bilderna idag.
Det var nästan så man skulle kunna tro att de två
varit här på visit.
Men naturen blir så vacker när den är klädd i frost.
Så jag kan inte låta bli att njuta ialla fall.

Nu vill jag bara säga tusen tack för alla era kommentar
hos mig i julhelgen.
Har kikat runt lite hos er andra,
men har faktiskt bara njutit av att vara lite ledig.
Ingen blogg eller nått.
Bara sitta i soffan under filten, med glögg, kaffe, must och
hembakta kakor.
Julgodis och frukt och rocky road.....
Med andra ord en härlig helg.
Nu önskar jag er alla en riktigt god fortsättning.
Nu väntar sängen.
Kramen Synne.

God Jul.

GOD JUL
Med de beste önsker inför helgen.

Kram Synne.

Midvinternattens köld är hård........

Midvinternattens köld är hård.
Stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban.
Snön lyser vit på fur och gran.
Snön lyser vit på taken.'
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva.
Tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva.
Tittar mot skogen, där gran och fur,
drar kring gården sin dunkla mur,
Grubblar fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta....
>>nej, jag gissar ej detta<<
Slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.


Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen....
Korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen.
Glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får,
ser hur de sova där inne.
Går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne.
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar på svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro goda vänner.

Tomten smyger sist att se
husbondefolket det kära,
länge och väl han märkt,
att de hålla hans flit i ära.
Barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må de förtycka,
de är hans största lycka.


Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn, men var frå
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick---men vart?
Gåtan som icke låter
gissa sig, kom så åter!


Tomten vandrar till ladans loft,
där har han bo och fäste.
Högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste.
Nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.


Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg,
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.


Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar var källan må vara.


Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.