Translate

söndag 28 september 2008

FOTOTRISS.




Tredje veckan jag är med på fototriss.
Nu är det tema mjukt.
Tog mig en runda ute den här
strålande vackra höstdagen.
Detta är vad jag fann.

En mjuk kulle av sädeskorn som börjat växa igen.
Det bildar en MJUK kulle av grönt gräs.
Alla bilder är klickbara.

Hösten är ju här vilket vi har upptäckt.
En MJUK hög av björklöv på gräsmattan.
En hög man kan ha mycket skoj med.

Så mötte jag granntjejen som var ute med bror och mor.
De hade varit ute på åkern och kikat.
Lillsnuppa visade mig en MJUK fjäder.
Det är nog en kanadagås som tappat det dunet.

Det var mina foton till söndagens fototriss.
Vill du se mera så gå hit.

Nu ska vi bara se så det blir tiktigt gjort det här.
Skulle något var fel så säg till.
Ha nu en fin söndag med sol och massor av kos.
Tjingeling.

lördag 27 september 2008

Lost, skogsfolket och potatis.

En dag i slutet av September.
Solen sken och jag bestämde mig för en ny promenad.
Nu börjar ni säker känna igen
stigarna som vi går på.
Men följ gärna med om ni har lust.

Naturen har förändrat sig sen sist jag gick här.
Solen gjorde kanske sitt till med.
Skogen är klädd i starka färger som lyser emot mig
där jag går med min goa kompis.
Här växte det tät skog i vintras.
Nu är det bara en massa rot.
Kvistar och grenar som ligger huller om buller
och gör det svårt att gå.
Men det är ändå vackert på nått vis.
Sträckte upp kameran högt i luften så
jag fick med bergskammen på Brandval vestside.
En skön dag i skogen tog sin början.

Trollstenen väntade på mig.
Under här går nog alla skogstroll, tomtar och annat småfolk
som bor i skogen.
Tittar man riktigt noga ser man faktiskt en stig under.

Min stig fortsatte dock rakt fram.
Det ljusnar mellan träden.
Inbillade mig för en sekund att jag såg någon
som sprang fort över stigen.
Undrar vem det var....

Jag ska passera en djup bäckfåra innan jag kommer ut på en äng.
Ska så upp för en ganska brant backe.
Lovar att hjärtat får jobba i den.
Hjärtat slår hårt och jag hör min egen puls som dunkar när
jag kommer upp på toppen.
Svetten rinner nerför ryggen på mig.
Men vad gör det....
Kan dusja när jag kommer hem.

Väl uppe fortsätter stigen in i en riktig trollskog.
En bäck porlar och rinner vid sidan om mig.
Tänker på att för ett par hundra år sen så bodde
det folk här i skogen.
De hade byggt sig små hus av sten och virke av stora
granar och tallar som de fått hugga ner själva.
Gjort sig små åkertegar och
tog sitt vatten från den här bäcken.
Här levde de sina liv.
Föddes, levde av skogen och det som den lilla
åkertegen kunde ge.
Till slut tog livet slut här, de dog och de små
skogsgårdarna blev övergivna.
Kan känna dessa människors närvaro när jag vandrar vidare på min tur.

Min goe vän var nog helt obekymrad om mina tankar
när vi gick där.
Hon blev törstig och tog sig en förfriskande
slurk vatten från bäcken.
Alla ser väl nu att det är en dam.
Hon har ju rosa koppel.

Den lekte sig vidare ner i skogen.
Man kunde nästan höra röster på de som bodde här
när de hämtade vatten för att
ha till dricka och mat.
Kunna tvätta sig och skura golv.
Kläder tror jag de sköljde i bäcken.
Dåtidens tvättmaskin.

Vi vandrade vidare och började så småningom vända
in på vägen hem.
Plötsligt får Erri snurren.
Hon blir helt tokig.
Hon har trippat på tå, sniffat i luften och
vartit laddad till tusen.
Här finns det gott om vilt.
Både älg, rådjur och småvilt.
Men av Erris betende att dömma var det ingen hare hon kände lukt av.
Plötsligt tvärstannar hon....
Jag lyfter sakta på huvudet och ser en stor älg framför mig.
Den står där bara...
På ca 10 meters avstånd står den där....
Kikar rakt på mig.
Hjärtat börjar dunka hårt.
Jag funderar på vad jag ska göra nu....
Tror det är en fjorårskalv.
Famlar efter kameran som naturligtvis
ligger i sin väska.
I min ficka....
Har en påse svamp och Erris spända koppel i handen.
Svär tyst för mig själv. Varför stoppade jag ner kameran
i den lilla väskan....
Kikar upp, jodå den står kvar...
Blicken fäst på Erri som nu står blick stilla.
Inte ett ljud hörs i hela skogen.
Bara mitt hjärta...
Så plötsligt vänder den. Gör ett galant hopp rakt in i skogen och försvinner.....
Där står jag kvar med kameran i handen.
Jag hann inte....
Erri vill gå fram och lukta på platsen där den stog.
Hon snor runt, runt och vill efter.
Har jag tappat kopplet där har hon försvunnit in
i skogen efter det ståtliga djuret.
Höll hårt i det rosa bandet kan jag säga.
Hämtar andan en stund innan vi så sakta börjar gå vidare hemmåt.

Kommer ner vid en plats där vi brukar plocka bär och svamp.
Det finns ingen svamp kvar. Den ligger redan i frysen.
Ett och annat blåbär är kvar på riset.
Lingonen lyser röda bland allt ris.
Skogen brinner av färger.
Jag tänker att jag är lyckligt lottad
som kan gå här och njuta av allt det sköna runt mig
i naturen.

Min blick fastnar på en liten rosa klocka på en
lingongren.
Lingonriset blommar igen..
I slutet av september...
Den hänger så ensam på det gröna lingonriset mitt bland
de rödgulgröna blåbärsriset.
På nått vis får jag vårkänslor igen.
Fast hösten är här och oktober närmar sig med stormsteg.
Men jag tänker att den lilla lingonblomman visar mod.
För visst är det modigt gjort att blomma i
slutet av september när man vet att vintern är runt hörnet.


När vi kommit ut på vägen igen så ser jag hur det jobbas i potatisåkern.
Nu ska pärera upp.
Tänker igen på de som bodde i skogen, innan vägen här fanns.
Kanske hade de häst eller oxe som drog plogen,
gjorde fåror för att sätta potatisen, och till slut
hjälpte till att få upp potatisen ur backen.
Kanske var det kvinnan i huset som slet för att få upp det nödvändiga
ut backen innan det blev kallt och tjälen kom.


Nu görs det maskinellt.
En traktor drar potatisupptagarn.
På den står det 2-3 man och rensar potatisen som
kommer på bandet.
Allt går fort. Enkelt.....

Så kommer det en traktor till.
Med ett släp efter.
Där står det stora träkasser.
Däri ska potatisen.

Tänker igen på de som bodde här förr.
En korg att ta med sig det lilla som växt upp på åkertegen.


Här sitter det en man i varje traktor.
Tömningen går fort och lätt.
Trälådorna blir fort fulla.
Det står kanske upp mot en 10-12 stycken sådana på
släpet.

De som bodde i skogen
fick kanske ett par korgar med den så viktiga potatisen.
Där ofta hela barnaskaran var tvungna att hjälpa till.
Jag tänker på vilket slit det måste varit att bo så.
Undrar vad de tänkte om framtden?
Trodde de att vi skulle få traktorer, bilar, flyg, med mera?
Kan inte tänka mig det.
De orden var nog inte ens uppfunna på den tiden.


Så körs potatisen till en lagerbyggnad.
Där finns trucken som mer än gärna lyfter ner de tunga
lådorna med potatis.

Skogsfolket fick använda handkraft.
Att bruka sina egna muskler var många gånger ett hårt arbete.
Men de hade inget val...

Potatisens sista anhalt är lagret.
Där staplas trälådorna i väntan på att bli transporterade
till butiker och fabriker för
att där vidareförädlas till
chips, pommes frites, potatismos pulver, potatismjöl och brännvin.

Skogsfolket skulle ha gjort stora ögon om de
visste vad potatisen skulle kunna användas till i framtiden.
Brännvin var det nog många som gjorde i stugorn redan.
Det är en gammal konst.
Som säkert många praktiserar än i dag...
Nog sagt om det.

Tänk om Ahlströmmer hade kunnat föreställa sig
framtiden och vad denna så användbara
rotfrukt skulle komma att ansvändas till.
En av våra stora nyttoväxter.
Tänk vad gott det är sen....
Nykokt potatis, köttbullar och sås....
Eller sill och potäter....
Ett gott mos med korv...
Man kan variera den i oändlighet.
Så avlsutar man dagen med en kall öl
och ännu mera potatis. En påse chips.
Är inte den lilla knölen en god knöl så säg.

Vill avsluta med en kille som har en enorm röst.
Många hörde nog när han sjöng
O, helga natt på norska idol.
Här är han igen.
Säger bara en sak...
Lyssna och njut.
Till er, mina vänner....
Erlend Bratland.
Bara 16 år.


tisdag 23 september 2008

En promenad med vatten och vackra höstfärger.


Vaknade i morse till dimma.
Och kallt ute.
Det var inte så varmt inne just då heller.
Men det fixade vi snabbt med ett olje element.
Så hade vi det.
Alla bilder är klickbara.

Var ute och gick idag.
Det blev 8,27 km och
13 792 steg.

Här bor vi.
Gården ligger så vackert.
Allra helst när solen är framme.
Det är minst lika vackert om vintern.
När det ligger vit snö på backen
och solen skiner.

Jag bestämde mig för att gå en promenad.
Tog med Erri självklart.
Efter att hon klagat här i går så hade jag nog inget val.
Kikade upp mot skogen.
Där visade sig höstfärgerna ännu lite svagt.
Men man anar....

När vi går där och pratar, nosar och njuter så dundrar
det till på vägen bakom mig.
Jag vänder mig om får se skolbussen komma emot mig i
som jag tycker alldeles för hög fart.
Det svisjade bara till så hade den passerat.
Jag hoppas inte det satt några skolbarn i den....

Det är ett fasligt kackalorum nere på sjön.
Erri funderar också på vad det kan vara.
Jag ser nått vitt som flyter på ytan.
Upp med kameran och zoomar in.
Svanar...
En hel flock.
Jag undrar i mitt stilla sinne om inte de
ska starta sin färd mot varmare strök snart.
Vi vandrar så sakta vidare.

Tänkte gå ner till ån för att se hur det såg ut där.
Konstnären med paletten hade varit
där med penseln ochså.
Så vackert det var.....

Ån var spegelblank fast man såg att
det flöt löv på den.
Plötsligt hördes det ljud från andra sidan.
Erri tvärstannade!
Vad var det för konstigt ljud?
Vi stog en stund och lyssnade.
Njöt av höstdagen och stillheten.
Förutom dessa konstiga ljud då...
Vad det var?
Får....
Vi snirklade oss fram mellan vass och träd.
Det var så fint att gå där.

Vi fick gå in i skogen för att komma vidare ett stycke.
Sen var det ner till strandkanten igen.

Så kom vi bort till en liten udde.
Här var det ganska igenväxt. Så man kom
inte så långt ner.
Men tillräckligt för att jag skulle se
gården som jag ser från vardagsrumsfönstret.

Så skulle vi vända och gå upp mot vägen igen.
Här står träden så tätt så det känns som man
går i en lång tunnel.
Det är en smal stig som snirklar sig
mellan stammarna.
Men det var så härligt att gå där.
Det prasslade i löven, man hörde fåren.
Ni vet de där konstiga ljuden.
Solen sände en stråle ner mellan löven av och till.

Så var vi ute på vägen igen.
Såg en liten stig ned mot ån igen.
Jag har sett folk som stått där och fiskat.
Måste ju prova att gå ner dit jag med.
Erri var lite tveksam först, men så gick
hon först ner ialla fall.
Det var lite brant ned.
Där nere, så gör ån en sväng.
Det var hur vackert som helst.
Det spegelblanka vattnet, solstrålarna, alla träd i sina
vackra färger. Så stillheten....
Jag bara njöt.

Såg på klockan att det var dax att vända hem igen.
Så vi började traska vägen frammåt.
Helt plötsligt tvärstannar Erri och börjar snurra runt
med nosen i backen.
Jag trodde hon fått en knäpp.
Men det var inte så illa.
Det var den här hon såg.
En Grodan Boll som låg mitt på vägen.
Plötsligt börjar den hoppa framåt.
Jag tänkte att jag måste få den tryggt över vägen.
För det är mycket trafik här nu.
Bilar, traktorer, tröskor och annat som färdas
på vägen. Den kan ju bli överkörd.
Till slut är den tryggt på andra sidan vägen och
jag kan vara nöjd.

Men den var inte så stor då....
Utan snarare så här liten......
Ser ni den mellan mina fötter?


Tänkte avsluta med lite rytmisk gymnastik från OS.
Kolla in den här tjejen, eller killen eller....
Äh, ni får se själva.




Jo föresten.
Det blir inget läkarbesök i morgon.
Fick telefon från legekontoret idag.
Han är sjuk.
Så nu blir det att vänta till den 7 oktober...
Det ska nog gå bra.
Ha det så bra, frys inte ihjäl och
gör inte nått som inte jag skulle göra nu....
Vad nu det skulle vara...
Tjallabais på er.
Related Posts with Thumbnails