Rafjellet.

Utmärkelse.

Jag har fått en ny utmärkelse.
Den här gången av Vivan på bloggen
Vivans blogg.

(jag kan inte länka.Vet inte hur man gör)

Problemet nu är att ge den här vidare till
sju stycken.
Det är svårt.
Jag har fått så många nya goa vänner genom bloggen
och bara att plocka ut sju stycken är ett litet helsike.
Men jag måste ju göra ett försök ialla fall.

De sju som jag ger den här vidare till är som följer:
Zanna, på bloggen Under regnbågen.
Jag gillar din blogg och det du skriver.
Har fått ett specielt förhållande till dig.
Kram Zanna.
Du har förtjänat den.

Så till nästa.
Sirpa, på bloggen susajt.
Jag bara älskar dina bilder och
hoppas med det här att flera kommer att
upptäcka dom.
Kramen från en som du inspirerar med dina bilder.

Så till nr 3.
Den går till Willewira på bloggen Mor Karins täppa.
Hon betyder något alldeles specielt för mig.
Kan inte sätta fingret på vad det är.
Men jag bara måste in på hennes blogg varje dag.
Till min östgötska vän.
Kram och njut sommarn.

Nr 4.
Den går till en färsking i bloggvärlden.
Det är en liten vän som fått en speciel plats i mitt hjärta.
Jag fick två hjärtan av henne i posten.
Hennes blogg heter
Liljebloggen.
Har inte fått in så många inlägg ännu, men när hon blir
varm i tröja, då ni....
Kramen Lilje....
Den utmärkelsen är din.

Nr 5.

Den sänder jag till Island.
Till min goa vän Inga.
Hennes blogg heter Pokahornid.
Hon skriver på isländska men
om jag läser den flera gånger
så kommer jag fram till vad hon skriver.
Hon visar många fina bilder.
Kram till dig vännen.

Nr 6.
Den går till min absolut bästa vännina.
Nämligen till Cattis på bloggen Yngre medelålders bloggen.
Att den människan hinner med allt är ett under.
Hennes blogg är så kul att läsa.
Hon visar så skojiga bilder från sin vardag.
Man känner sig delaktig.
En stor kram till dig Cattis.

Så till den sista och nr 7.
Den får Carina på bloggen
Carinas bloggvärld.
Hon skriver om det mesta i vardagen.
Om sin husvagn och jobb.
Hon är en ärtig pingla som jag lärt känna
genom bloggvärlden.
Kram till dig vännen.

Det var mina nomineringar.
Hoppas att ni andra som inte fick någon
den här gången kan förlåta mig.
Men det var bara sju stycken.
Men ni är speciela för mig allihopa.

Nu är det eran tur att slita er i håret för att hitta
sju nya värdiga mottagare av den utmärkelsen.

Här kommer beskrivningen på hur man ska göra:

Here are the Award Rules:

1. The winner can take the logo.
2. Place a link to the person that send you the award.
3. Give the Award to at least 7 other Blogs, which by its currency, the issues of choice and for their designs are especially noteworthy.
4. Put a link to these sites on your Blog.
5. Write a comment on their Blogs that they've won an Award.

Del 2.

Rafjellet 576 moh.

På toppen finns det här tornet.
Det är ett så kallat brandtorn.
Här satt och kanske sitter det folk
än idag tror jag som kollar ut över
bygden om de ser någon skogsbrand.
Tror att det var någon som satt där på vakt för
ett par år sen när det var två
skogsbränder som rasade på Våler.
Vi stog så nära så därför fick vi
dela upp bilden på flera.
Men så ser det ut.
Det gick inte att gå upp i tornet när vi var där,
för vinden var för stark.

Så ser hela tornet ut.

Utsikten var enorm.
Fast man inte var så högt uppe.
Men man såg långt.
Ska försöka reda ut vad det är vi ser.

Långt där nere tror jag det är Glomma som rinner, på sin
slingriga väg mot Kongsvinger.

Där ser man ännu mera av Glomma.
Norges största och längsta älv.

Så såg jag något väldigt bekant.
vår hyresvärd har ett stort potatislager.
Det är det vi ser på bilden.
Vägen går ner mot Brandval.

Så ännu en bild från toppen.
Fortfarande Glomma där nere.
Man ser Kongsvinger där borta tror jag.

Så är det åkrar och fäldt som ser på Glommas västsida.

Tror att det är Brandval vestside man ser där nere.
Allt ser så annorlunda ut från den här höjden.

Mera vestside bilder.
Bakom bergskammen ligger Nord Odal och Skarnes.

Jag tror man ser helt upp till Grue, och Flisa med.

Här måste jag erkänna att jag helt tappat
orienteringen.
Har inte en aning om vilket vädersträck det är heller.
Men jag tror det är mot Hokåsen, och Sverige.
Det är makens bilder.....

Älskar färgerna på den här bilden.
Allt går i blåton.
När vi kom upp på toppen så blev
man så bara betatt av utsikten.
Så mycket att man inte helt vet åt vilket hål man såg....

Så skulle vi ner igen.
Vädret hade slagit om.
Det blåste och blev ganska kallt.
Var glad för min långärmade tröja kan jag säga.
Om man tyckte att uppturen var tung och brant,
så ska jag bara säga att nerturen var brantare.....
Vi tog den längre vägen upp.
Den är 2,5 km.
Så den vägen ner är bara 1,8 km, men fy säger jag. Vet inte om
jag vill gå den upp.....

Först var det en liten stig som gick ganska bra att gå.
Utsikten följde oss fortfarande.

Så blev det plötsligt brantare och brantare.....
Framme vid änden på stigen som är på bilden,
där stupar det nästan rakt utför.....
Glad jag skulle ner,
tyckte jag först.

Det var så brant så ett tag var jag nästan lite rädd
att jag skulle snubbla och ramla ner.
Jag har kommit ner fort, men vet inte i vilket tillstånd
eller vart det tagit stopp....
Nu klarade jag att hålla mig på benen som tur var.

Nu började jag få känning av min högerkänga.
Men inget skavsår eller blåsa.
Det var en krampa till skosnöret som ställde till
problem för mig.
På insidan av kängan satt den precis så den
låg och gnodde mot fotknölen....
Har lite känning idag med.
Men inget sår eller blåsa.
Nästa gång får jag försöka finna på ett skydd
som ligger över knölen.
Jag tror att det egentligen är herrskor
och det gör väl kanske att krämporna sitter lite fel
på en nätt liten damkänga hehe....
Men när det är sagt så ska jag säga
att några skönare skor, det har jag aldrig haft....

Så det gick inte så fort nerför den branta stigen.
Ibland så såg jag smarriga blåbär jag bara var tvungen
att stoppa och plocka.
Här börjar träden att skymma lite av utsikten.
Men nere i botten där ligger Hokåsen.

Här ser man den stora staden Kongsvinger.
Mitt på bilden ligger Kongsvinger Festning.
Det är en stor byggnad som är lite sand och rödfärgad.
Tror man kan klicka på bilden så blir den större.

Så fann vi en liten tuva av ängsull.
Den är så vacker tycker jag.

Vi närmade oss ännu en gräns på vår väg ner.
Trädgränsen.
Så maken var kvickt uppe med Canon och knäppte igen.
Min lilla Samsung slutade att jobba på toppen.
Där tog batterierna slut.
Hade med extrabatterier, fulladdade laddbara.
Jo tack, tjohej vad de funkade....
Irriterande alltså....
Maken ska införskaffa nya laddningsbara.

Det var så brant att gå, så man var tvungen att
stanna för att se. Gick inte att
kika på utsikten när man gick.
Jag försökte, men blev helt snurr...
Alltså, värre än vanligt då.
Så är det sagt hehe...

På vägen ner fann jag en gran som såg så mystisk ut.
Det var stora vita bollar på grenarna.
Såg nästan ut som ett spindelbo....

Så såg vi den här skönheten.
Vet inte namnet på den. Men vacker är den.
Tror det är en orkide av nått slag.
Klicka på bilden så ser du insekten som sitter på den....
Den var läcker.

Så var vi äntligen nere.
Stigen tog slut och en grusväg tog vid.
Där stog den här skylten.
Låt er inte luras.
Det är inte så enkelt som det låter.
Brant och uppför hela tiden.
Maken sa att nästa gång går vi där,
för då får vi den längre vägen ner som inte är lika brant.
Jag sa inte så mycket hehe...
Men han har nog rätt.

Den här skylten visar vägen till den långa stigen upp.
Där uppe parkerade vi bilen.

Jag satte mig ner och väntade på honom. För han sa att han
skulle gå upp och hämta bilen.
Det är väl ungerfär 500-600 meter till att gå.
Men min fot var inte helt go att gå på.
Hade varit bättre med skoskav tror jag.
För det läker ihop, så blir det bra.
Här måste jag finna på nått smart sätt
att lura krämpan.
Någon som har några idèer?

Så kommer Toyota farande ner på vägen.
Det gick ju bara nerför så det gick ganska fort till slut.
Han rullade bara ner.

Det var så skönt att få sätta sig i bilen
och åka hem
För nu började ruskvädret.
Den sköna temperaturen vi haft på vår tur,
byttes mot kallt väder.
Regnet kom.
Det blåste som bara det.
Såg i tidningen att det var det värsta ovädret här på 17 år.
Prata om att vi hade tur med vädret.....

Men vi ska upp igen.
Hade varit så skoj om flera kunde vara med.
Jag älskar att visa mina vackra omgivningar
för vänner och bekanta.
Det finns så mycket vackert runt om oss i närmiljön som bara
väntar på att bli upptäckt.
Vem behöver en vecka på Mallorca hehe....
Det blir garantert flera bilder från våra vandringar i framtiden.

Det var den här dagens blogg.
Nu ska jag fixa middag till mig och gubben.
Sen är det kväller.

Vad sa du?
Hur det gick med gräsmattan?
Jodå, den är klippt hehe....
Tjingeling.

Rafjell.

Del 1.

Så blev det dax för den stora testen.

Söndagen bjöd på ett ganska svalt väder och det
var nog tur.
För i den värmen vi haft har inte
jag gett mig ut på fjälltur
det kan jag säga.


Rafjell ligger på andra sidan om våran sjö.
Så vi fick ta bilen och köra runt en bit,
så fick vi köra upp en bit.
Sen var det bara att gå.


För en dam i sina bästa år med matsäck klistrad
runt kroppen så var det jobbigt att gå uppför
den första biten.
Men skam den som ger sig.

Efter att vi travat på en bit så
måste jag stanna för att hämta andan.
Vänder mig om för se hur långt vi
gått uppför.
Detta är det jag ser.....

Efter ytterligare några meter är
det dax för nästa andningspaus.
Hjärtat slår så hårt så jag tror det ska hoppa
ur bröstkorgen.
Vänder mig ytterligare en gång om och det
här uppenbarar sig.
Man anar att man är på väg upp
på en topp....

Så fortsätter vi en stund till.
Himmlen är full med moln, men
det gör inte så mycket.
Har inte orkat att gå
i stekande sol.
Det här var ett bra fjällväder.

Långt där borta anar man sjöar, åkrar och små, små hus.

Så kommer vi in i en annan typ av terräng.
Mera fjällteräng.
Korta björkar och knotiga tallar.
Massor av blåbärsris och
lingonris.
Det doftar så gott....

Stigen slingrar sig mellan stenar och trädstammar.
Här är mycket ljung och andra skogsväxter.
Så plötsligt dyker det upp en myr.
Det doftar fuktig skog, ängsullen blommar för fullt,
och det blir fuktigare på backen.
Det är nu våra kängor får visa att de
var värda priset.

Så dyker det upp en varde.
En ovanlig sådan tror jag.
Det är stenblock som blivit sprängda ut ur berget
som man användt som material.
Inte sten som är vanligast på fjället.

Bakom den varden så skymtar man plötsligt vatten.
Det är en liten tjärn.
Har inget namn på den än,
men det ska väl gå att få fram.

Den ligger så stilla där, nästan lite mystisk.
Här är det så stilla.
Inget trafikljud som stör, utan bara
den stora tystnaden

I tjärnen så växer det näckrosor.
Det var många som stog i knopp.
Tar du den här bilden,
den under
och den tredje bilden.
Sätter ihop dom får du en panorambild
over tjärnen.

Vattenytan var full av blad och näckrosknoppar.
Kanske var det dax för mig att få se den blomma nu.

Molnen speglade sig i tjärnens vatten.
Man visste inte riktigt vad man skulle göra.
Sätta sig och bara njuta, eller gå vidare.

Vi tog en liten fotopaus där vi stog.
Tänk att det fanns så mycket vackert inte alls
långt hemifrån.

Vi valde att stå.
Varför undrar du.
Räcker det om jag säger
MYROR.....

Här har jag fångat maken på bild när han
fottar den andra tjärnen som låg precis bredvid
den första.
I den runda ringen har
någon gjort upp eld och grillat.
Fast det är eldningsförbud i skogen
från 15 april till
15 september.

Ängsullen växte ända nere vid vattenbrynet.
Det susade lite försiktigt i säven.

Näckrosorna stack upp sina knappnålshuvuden ur vattnet.
Ena sekunden var det en liten bris på vattnet.

För att i nästa sekund vara vindstilla.

Tycker näckrosor är så vackra.
Inte bara blommorna utan även bladen.

Så gick vi vidare och det bar uppåt igen.
Plötsligt ser jag nått på backen som
lyser rött mot mig.
Jag böjer mig ner och vad ser jag.....
Hjortron/multer.....
Redan nästan mogna.

Så säger maken plötsligt.
Jag ser toppen!
Jag kikar upp och jo men visst är det toppen.
Äntligen!
Hytta skymtar mellan stammarna.

Efter en sista kraftansträngning var vi uppe!
Hytta på Rafjell var väldigt välkomnade
kan jag säga.
Den är öppen för alla som
vandrar här.

Det finns ett utedo lite längre bort i skogen.
Så finns det vattenkälla så man slipper dra med sig vatten
upp varje gång man ska hit.

Följ bara pilen.....
Där ligger utedoen....

Inne så finns det bord och stolar.
Där kan man sätta sig ner och äta sin
medhavda matsäck.
På bordet ligger den obligatoriska gästboken.
Där måste man skriva sitt namn och datum
när man varit där.

Är det kyligt kan man elda i kamin.
Ved finns det så det är bara att tända upp.
Det finns till och med britsar som
man kan övernatta på.
Men då måste man ha med liggunderlag och sovsäck.
På hemsen ligger det massor av material som
används för att repare brandtornet som står här ute.
Bilder kommer på det imorgon.

På väggen finns det kartor och andra saker som kan
vara viktiga för en vandrare som färdas i skogen.
Här är alla välkomna in.
Vi träffade en karl som cycklat 3 mil hit först.
Sen har han gått 1,8 km rätt upp.
När vi kom in satt han och åt sin matsäck.
Vi körde för bi honom på vägen upp.
Men vi valde att ta en längre vägen upp.
Den är på 2,5 km.
Vi pratade lite, och åt vår medhavda matsäck, den smakade ljuvligt kan jag säga. Så frågade jag om han ville ha en en kopp kaffe, det
tackade han inte nej till.

Han berättade att han
bröt foten i vintras när han åkte skidor.
Nu hade han bestämt sig för att
cykla från Kirkenär och hit.
Han kände av sin fot på vägen upp sa han.
En äldre man, säkert runt 60.
Gissa att man tänkte på sin egen usla kondis.....

Så gick han och maken ut för att kika på brandtornet.
Maken sa att han skulle upp där, men han ångrade sig.
Det blåste så mycket så det svajade betänkligt.
Men Grue karln var uppe....

Det får bli nästa gång vi kommer hit.

Detta var del 1 av vår tur med de nya kängorna.
Resten kommer imorgon. Det vill säga nerturen hehe.....
Nu ska jag fixa mat för maken kommer strax från jobbet.
Ha en fin måndag.