Translate

lördag 8 mars 2014

En dag eller ett par i Juli sommaren 2013.

Då var det dags för lite 
sommarminnen igen då!
Cyklade ner till affären och skulle
handla, då såg jag det här.
Dockhus vet jag vad det är, men
bokhus? Näe det måste undersökas....
Där satt minsann ett litet hus 
på väggen där.
Med gladörrar och allt. En skylt
med bruksanvisning satt vid sidan om.
Där står:
Ta med en bok hemifrån och
byt med en som ligger här.
Kom ihåg att stämpla med bokhusstämpeln.
Vi uppskattar om huset behandlas snällt
så att den här möjligheten kan få finnas kvar.
Kongsvinger Bibliotek.
Det sitter precis vid ingången 
till våran närbutik här på Brandval.
Tycker det var ett himla bra sätt
att få folk att läsa böcker på.
Finns det kvar i sommar, så
ska jag nog ner och lämna några 
böcker där.
När jag for därifrån så såg jag ut
över de blommande potatisåkrarna.
Så vackert med kyrktornet där i bakgrunden.
Så min fasa varje sommar!
GETINGAR!
Sommaren 2013 kommer nog
gå till historien som en av de mest
getingtäta somrarna jag kan minnas.
Kunde inte förstå att det var
så mycket getingar vid torkvindan 
när jag skulle hänga tvätten!
Tills jag såg boet i fågelholken!
Hyresvärden fick ut det.
Men inte utan blodvite tror jag.
Getingarna försvarade nog sitt hus!
Visst gör de ett otroligt jobb när de bygger 
sina bon. Vackert är det med.
Här ligger det äntligen nere på backen, 
innevånarna är nog både bortflugna 
och döda tror jag.
Det är ett vackert bo de får till de 
små rackarna! 
Tror det där är insidan.
Här ser man både puppor och larver.
Tycker det är trist att förstöra
det, men när jag är allergisk 
så vill jag inte ha dom så nära...
Men, det skulle bli värre....
Såg bara några dagar senare 
att getingar börjat bygga bo INNE 
i husväggen precis vid vår veranda....
Där ville jag definitivt INTE ha dom!
Så vi tog bort det med.
Veckan därefter  skulle hyresvärdan
leta efter mask, och gissa vad han hittade
efter första spadtaget?
Rätt gissat....
Jordgetingbo!
Nere på Brandval försökte jag 
att tvinga mig gå över bron.
Det är en hängbro som gungar
rejält när det kör över bilar.Finns ingen
direkt gångväg med räcke heller, 
utan det är bara en målad vit 
linje som delar vägbanan med gångbanan.
Kom bara några meter ut, sen vågade 
jag inte gå längre!
Men Glomma söderut var blå och vacker.
Glomma norrut likaså.
Gick en sväng ner under bron i stället.
Det vågar jag. Innan jag kom ner till vattnet
såg det ut så här. Här ligger badplatsen.
Nu står jag under bron.
Hör hur bilarna kör ovanför mig.
Ser hur bron gungar när
en lastbil åker över.
Kikar norrut igen. Det ÄR bara så
 vackert här nere.
Tittar söderut igen, och hör röster ifrån 
badplatsen en bit bort.
När jag närmade mig såg att det
var några flickor som badade.
Vände mig mot bron igen, 
sandstranden fortsätter bort och under
bron. Nu det var ganska vattensjukt efter 
en lång vårflom med mycket vatten.
Mycket rusk som låg kvar
på land efter att vattnet sjönk undan.
När jag gick därifrån så hörde jag
hur de pratade och skrattade 
och skulle fika.
En skön dag vid Glommas strand.
I juli. År 2013.
Dagen efter var det dags för en av de 
mest spektakulära solnedgångar jag någonsin sett faktiskt. Jag kallade den för
Solnedgången det gyllne ögat!
Man förstår det när man ser bilderna.
Visst är det vackert!
På eftermiddagen fick jag besök.
En god vän kom med hallon.
Stora, saftiga hallon!
Åt en hel korg, grannen fick ett par,
och resten for in i frysen!
Ska nog koka sylt tror jag.
Det är ju bara så gott!
Så fick besök från Nacka.
En flygande Martin dök upp!
Att han inte slog ihjäl sig förundrar mig
varje gång jag ser de här bilderna!
Flygande Martin....
Flygande Marting igen.
Jodå, han överlevde.
Han och pappa Claes skulle
vidare mot Sykkylven och
gå i fjellen där.
Här har Sykkylven och Sunnmörsalpene
verkligen en stor vän och beundrare.
Med det slänger jag ut en liten trevare....
Claes och Martin skulle övernatta där uppe
och letade efter campingen som fanns
i Sykkylven. Men nu är den visst stängd!
Så är det någon däruppe som läser det
här och vet om en bra camping i närheten
så säg till! För de här ska dit i  sommar med!
På nerturen stannade de på Brandval och
gick på Joker och handlade färska jordgubbar.
Med vispgrädde och gott te på 
verandan försvann det fort kan jag säga.
 Här ser man hur en av herrarna
njuter bären, den andra har ätit färdigt.
Att vi drack te förstår ni när ni ser vad som
står på den vita t-shirten.
Så var det hemfärd till Nacka igen då.
Men de kom inte så långt förren telefonen
ringde, då hade de glömt en del saker
som de kom och hämtade.
Men trots det, så glömde de flera saker.
Så är vi plötsligt i mars månad 
år 2014.
Det går fort när man har roligt.
jag har bakat en del, som vanligt.
Här är det hönökakor som ligger 
för att svalna. Blev jättegoda.
Här kommer receptet för den som vill ha.
50 gram jäst. 5 dl mjölk. 2 msk/ss ljus sirap.
75 gram rumsvarmt smör. 1,5 tsk brödkryddor.
1 tsk salt, 0,5 tsk hjorthornsalt, 4 dl rågsikt,
ca 8 dl vetemjöl.
Smula jästen och blanda med 
fingervarm mjölk. Tillsätt sirapen, och klicka ner
smöret. Blanda ner brödkryddor och salt.
Rör ner hjorthornsaltet med rågsikten 
och så ner i degbunken. Tillsätt vetemjölet och 
arbeta degen slät och smidig. Jäs 30-50 minuter.
Ut med den på mjölat bakbord.
Knåda den och dela den i 6 delar.
Kavla ut runda kakor, ca 23 cm i diameter.
Lägg på bakplåtpappersklädda plåtar. Nagga
dom VÄL och jäs i 30 minuter under handduk.
Grädda sen i 250 grader.
I mitten av ugnen i 5-6 minuter.
Eller tills de fått gyllenbrun färg.
Tiden är olika från ugn till ugn. 
Tänk på 
Efter besöket vi hade så blev det kvar MASSOR
av god ost.
Den njöt jag när jag var vaken en natt.
Det är bara sååååå gott med ost.
Så det ska bli mer av det hädanefter.
Mätt blev man kan jag säga.
Vi skriver mars 2014.
Redan den 4 mars, alltså i tisdags så
såg jag att rabarbern var på väg upp.
Det är tidigt det.
6 Mars då såg jag tulpanerna sticka upp sina
spetsiga knoppar ur myllan.
Den 7 mars såg jag Skerikevivan sträcka 
sina blad mot ljuset.
Ja det är en gullviva alltså. Men den är barnafödd 
på Skerike i Västerås.
Idag den 8 mars så såg jag att
påskliljorna vågat sticka 
upp sina knoppar ur backen med.
Första mars hörde vi tofsvipan/vipa.
Den andra mars såg rödhaken/rödstrupen.
Den 5 mars såg vi koltrasten.
Så nog är det vår alltid.
Det tycker vackre Mats hund med.
Idag satt vi i solen säkert en halvtimme.
Han satt och njöt av att jag masserade honom 
och jag njöt av solen.
Den härliga, varma, gula vårsolen.
ÄNTLIGEN kom du.
Men kompisen Blåst kunde du lämnat i
skogen på vägen hit.
8 Mars....
Isen har gått på Nuguren.
Vintern 2013-2014 har 
verkligen varit skum. Ingen snö
att prata om. Ingen kyla heller.
Isen på sjön la sig i mitten av januari 2014. 
Och nu då, knappt 1,5 månad senare 
så går den....
Säger som granntjejen sa idag...
Vi har ju inte kunnat åka skridskor 
på sjön än...
Och hur det ska gå med
Brandval jeger og fiskeforenings årliga
vinterfiske det  vete sjutton...
I år får de väl använda båtar!
Nu ska sätta på en kanna te.
Slappa med den och boken en stund 
i gostolen.
Tvn är avslagen. Det är inget
spännande att se på den i alla fall.
Ha nu en fin lördagsafton därute.
Här blir den fortsatt lugn.
Kram....



söndag 16 februari 2014

Sala Silvergruva. Sala Silvermine.

 En dag i höstas for vi ut på äventyr.Första stopp var i Arvika.De vackra lamporna lyste så fint på torget
denna höstmorgon.
Efter några småstopp på vägen så var vi framme vid slutmålet. Fjärdhundra och besök hos goa vänner. 
Vi tog en sväng till Sala.En liten stad som jag gärna besöker igen.
Var inne i en tobaksaffär och köpte te!
Heta stunder heter det.
Vad ni gör, stick INTE ner näsan i teburken
för att känna doften av den.
Ni kommer nysa i flera timmar efteråt.
Talar av egen erfarenhet ska jag säga.

Hittade ett mysigt fik.Här mumsade vi i oss kaffe och en helt underbart god köttbullemacka.
Strosade runt lite och tittade på den gamla staden.
Sala grundlades i samband med att man började bryta silver i Sala silvergruva.
På kullerstenstorget finnes en fonatin meden riktigt vacker lyktstolpe.
Det är inget litet torg kan jag säga.
Blundade och kunde nästan höra alla
torgmadammer och bönder som var där för 
att sälja sina grödor. Hästar som frustade, 
hästhovar som klapprade mot kullerstenarna 
och ja, det var nästan så jag kunde känna doften 
av alla blommor, alla grönsaker och hästar, folk och
allt annat som såldes på torget i Sala.
Som jag saknar en en riktigt gammal torghandel....
Jag är ingen torgmadamma då....Och nu ska vi vidare på nya äventyr!
Djupt under backen!Häng med.......
SALA SILVERGRUVA.
Här står brandmästaren själv...
Nej då, stämmer inte alls.
Det är jag som står framför den gamla 
brandsprutan de hade i gruvan. Kan lova
att den var tung att försöka pumpa med.
Att jag har hjälp på mig beror på att vi
ska ner 155 meter under backen....
Han som berättar om hur livet var som
gruvarbetare här, sitter och väntar på oss.
Han heter Anders kan vi säga.
Han sitter iklädd de kläder och skor
en gruvarbetare hade när det begav sig.
Titta på hans skor! Iklädd dessa skodon
skulle han klättra på stegar som var rangliga och hala.
Inga skyddskläder att prata om och heller
ingen fin hjälm som jag hade på mig
när vi gick nere i gruvan.
Vi kom ner till 155 meters djup med hiss.
Det tog oss 4-5 minuter.
Anders och hans kollegor måste stå i tunnor
som hissades upp och ner i rep.
Vi hade ljus och alarmknapp i hissen.
Anders blev firad ner i kolmörker 
och ofta stående på kanten av tunnan, 
där han krampaktigt höll sig fast i repet!
Tappade man taget här på väg ner 
så var det den säkra död som väntade!
Han kunde ju inte berätta själv, så han hade gett
vår MYCKET duktiga guide
Dorothea jobbet! Att lyssna på den här damen
var en ren glädje. Att vandra runt i tunnlarna 
nere i gruvan med henne före oss 
hållande i fakla och höra henne berätta 
var en upplevelse jag verkligen kan rekomendera!
Här nere var luften mycket behaglig ska jag säga.
Den gjorde gott för min hosta. Astmatiker har
märkt en stor skillnad när de kommer ner här.
Nu var det upplyst och det var många lysen i tunnlarna. Men när Anders och hans jobbarkompisar 
var här så var det endast faklor som lös 
upp det kompakta mörkret!
Här sitter några av hans kompisar och har rast.
De åt sin matsäck och drack vattnet som kom
ner i tunnor.

En större plats nere i gruvan, där 
de tog ut en ort för att se om 
den innehöll något silver.
Ljuset tränger inte så djupt in i dessa
 gruvgångar. Var glad vi hade både ficklampor och faklor.
Tänk hur det var för de som jobbade här.....
En viktig man på den här tiden
i gruvan var fältskärarn.
1729 hette han Cohlborn.
Han tillträdde i tjänsten som barberare.
Han betjänade gruvans män vid skador 
och sjukdom, och cheferna och tjänstemännen
med rakning!
Ibland hade han ett tungt jobb nere i gruvan.
På sådana här stegar klättrade Anders och hans 
arbetskamrater upp och ner i sina träskor.
Många olyckor skedde i samband med det.
Skador på underben och fötter av rasande stenar
och därnest fall från stegar var vanligast.
Här var det gruvschakt en gång.
Idag är det 130 meter djupa hålet vattenfyllt.
Ett gäng dykare håller på att utforska gruvhålet
och dess gångar. De fotar och dokumenterar 
allt de hittar här. Inget får tas med upp, då
det här numera är fredat!
Här gör de sig klara att gå i vattnet.
Det är kallt här. Man fryser ganska fort.
Tror inte det är mer än 3-4 grader här.
Här ser man gruvhålet från en annan sida.
Här ser man hur det vattenfyllda hålet ser ut, 
hur gångarna slingrar sig under jord.
Dykarna här har jobbat med att dra linor under
vattnet, för att på så vis få en sorts karta när
de jobbar under vatten. Risken är stor annars att
någon simmar fel och det kan sluta illa.
Tar luften slut i dyktankarna så är det slutet 
för dykaren oftast.
Här får heller inga dyka i okända gångar,
utan besökande dykare får följa de linor
som finns dragna redan.
Det handlar helt enkelt om säkerhet.
Klicka på bilderna så blir de större.
Undrar om vår vän Anders kunde tänka sig 
att det här skulle i gruvan flera hundra år
efter att han var borta?
Jag tror inte det! För honom var det ett jobb, 
ett slitsamt, smutsigt, dåligt betalt,
i mörker och långa arbetsdagar!
Efter varje arbetsskift slut, blev de kontrollerade
så att de inte skulle kunna smuggla med sig
ens en liten gnutta silver med sig upp från gruvan!
Nu finns det ett uppvärmt rum nere i gruvan.
Nästan i direkt anslutning till det här
stora vattenfyllda gruvschaktet.
Här kan du boka övernattning!
I en svit, med sovrum, matsal och frukost. 
Naturligtvis finns ingen telefon eller tv, eller 
andra moderniteter. Men du har en radio, så du
kan komma i kontakt med de ovan jord
som jobbar här.
Utanför det uppvärmda rummet har du även
en toalett. Eller mera som en bajjamajja ska 
kanske säga.
Så känner du dig manad, boka en övernattning 
här. 155 meter nere under backen. 
Kostar en del, men är man 
intresserad så kan det vara värt det.
Allt är i silver förstås....
Här nere i det uppvärmda rummet har du 
en kändis faktiskt. Tror det var i 
Mysteriet på Greveholm den här damen var med.
Men det finns faktiskt spöken här nere.....
Gruvfrun!
"De gamla påstår att de sett henne köra genom 
valven med fyra gloende hästar, men den som tror
på Gud kan intet ont ske".
Rädslan lever kvar än idag.
Inte många vågar sig ner i gruvan utan
att först knacka tre gånger i bergväggen!
Det sägs att om gruvfrun visade sig inför
arbetarna kunde det betyda ett varsel inför 
en förestående olycka!
Någon sa att
"hon var klädd i siden så det frasa omna!
Bergmästare Grissbach skriver i ett brev till
Axel Oxenstierna :
"ett spöke uppenbarade sig inför ett par 
gruvdrängar. Spöket har dem 
intet ont tillfogat, allenast den ene 
mäkta sjuk bleven därefter!"
Så kom ihåg...
Knacka 3 gånger i bergväggen!
Vi fortsatte vår vandring i gångarna.
Anders svävade över oss medans 
Dorothea berättade hur det var att jobba här nere!
Vi har väl alla hört och sett
Snövit och de sju dvärgarna!
De jobbade ju i en gruva. Det var lätt för dom,
de var ju så små!
Men.... Det som sägs är nog fel. Det var inga 
dvärgar! Det var barn! Barn 
var små och smidiga och kom fram överallt 
där det var trångt!
Barnarbetet i gruvan var ganska omfattande.
Jag ryser vid tanken på att många i 6-7 års ålder
blev hissade ner i detta eviga mörker för
att jobba med att få fram silver till kungen!
Här har vi den "moderna" toaletten till gäster som
besöker gruvan.  En bajjamajja 155 meter 
under jord. Nöden har ingen lag!
Ett spökligt foto på vår helt underbara guide,
Dorothea. När hon pratade så lyssnade man.
Hon är så duktig och inkluderar även
de barn som är med på turen. Hon frågar och får
barnen att fråga och känna sig delaktiga i 
allt som försigår.
Såg henne bara bli irriterad två gånger!
Det var när en gäst från Tyskland inte hade stängt av 
sin telefon, först ringde när vi stod i huset och 
hon som fick telefon stod och tjattrade så vi
inte hörde nått!
Andra gången var när vi skulle ta hissen ner. Eftersom
den tar 4-5 minuter var väg så går det liksom inte
att komma släntrande efter.
Men gästen här gjorde det!
Hon fick en telefon, som naturligtvis kom precis 
när vi skulle åka ner!
Vår guide som för övrigt talade utmärkt
tyska, sa till henne att hon fick lägga på, för 
samtalet skulle brytas när vi började åka ner!
Finns ingen täckning i underjorden liksom.
Gästen blev irriterad och fräste 
nått tillbaka och så bröts samtalet.....
Nere i gruvan hade de hästar till hjälp med 
att dra vagnar med sten som brutitis loss.
Här är en plats där man åt sin och hästarna
fick rast med vatten och mat.
Det var små hästar som kom från Öland och Gotland.
De var småväxta och sega, vilket var bra
då det inte var så högt i tak här i djupet!
Onsdagen den 24 februari 1675 firades den första 
hästen ner i gruvan.
I en snabbt ihopknåpad sele som lades runt
hästens kropp, sänktes den skräckslagna hästen 
ner i schaktet! Selen finns på museet 
i anslutning till gruvan.
Som mest var det 12 hästar där nere.
Livet gestaltade sig ganska bra för dessa gruvhästar.
Till skillnad från de hästar som skulle dra timmar 
och ved miltals ifrån, så hade gruvponnyerna
det gott!
De fick god omvårdnad och gott med mat och vatten.
Men glöm inte att på den här tiden hade varken 
folk eller fä det så väldigt gott, jämfört med idag!
Anders som följt i gruvan nickar säker instämmande,
när jag ser vad jag skriver. Han levde ett kort liv,
ett tungt liv, med att bryta silver så kungen
kunde kriga och leva rövare!
Ty så gjorde konungen den tiden!
Ett mycket spännande och intressant besökt går
mot sitt slut.
Jag kan rekomendera ett besök i gruvan om
ni är i trakten av Sala.
Nu ska jag sätta på en kopp te, försöka
slappna av inför morgondagen
då jag ska till tandläkaren igen.
Så håll till godo nu då.
Och akta er för gruvfrun!
Kram....



Related Posts with Thumbnails