Sala Silvergruva. Sala Silvermine.

 En dag i höstas for vi ut på äventyr.Första stopp var i Arvika.De vackra lamporna lyste så fint på torget
denna höstmorgon.

Efter några småstopp på vägen så var vi framme vid slutmålet. Fjärdhundra och besök hos goa vänner. 

Vi tog en sväng till Sala.En liten stad som jag gärna besöker igen.
Var inne i en tobaksaffär och köpte te!
Heta stunder heter det.
Vad ni gör, stick INTE ner näsan i teburken

för att känna doften av den.
Ni kommer nysa i flera timmar efteråt.
Talar av egen erfarenhet ska jag säga.

Hittade ett mysigt fik.Här mumsade vi i oss kaffe och en helt underbart god köttbullemacka.

Strosade runt lite och tittade på den gamla staden.

Sala grundlades i samband med att man började bryta silver i Sala silvergruva.

På kullerstenstorget finnes en fonatin meden riktigt vacker lyktstolpe.

Det är inget litet torg kan jag säga.
Blundade och kunde nästan höra alla

torgmadammer och bönder som var där för 

att sälja sina grödor. Hästar som frustade, 

hästhovar som klapprade mot kullerstenarna 

och ja, det var nästan så jag kunde känna doften 

av alla blommor, alla grönsaker och hästar, folk och

allt annat som såldes på torget i Sala.
Som jag saknar en en riktigt gammal torghandel....

Jag är ingen torgmadamma då....Och nu ska vi vidare på nya äventyr!

Djupt under backen!Häng med.......

SALA SILVERGRUVA.
Här står brandmästaren själv...
Nej då, stämmer inte alls.
Det är jag som står framför den gamla 

brandsprutan de hade i gruvan. Kan lova

att den var tung att försöka pumpa med.
Att jag har hjälp på mig beror på att vi

ska ner 155 meter under backen....

Han som berättar om hur livet var som

gruvarbetare här, sitter och väntar på oss.
Han heter Anders kan vi säga.
Han sitter iklädd de kläder och skor

en gruvarbetare hade när det begav sig.
Titta på hans skor! Iklädd dessa skodon

skulle han klättra på stegar som var rangliga och hala.
Inga skyddskläder att prata om och heller

ingen fin hjälm som jag hade på mig

när vi gick nere i gruvan.
Vi kom ner till 155 meters djup med hiss.
Det tog oss 4-5 minuter.
Anders och hans kollegor måste stå i tunnor

som hissades upp och ner i rep.

Vi hade ljus och alarmknapp i hissen.
Anders blev firad ner i kolmörker 

och ofta stående på kanten av tunnan, 

där han krampaktigt höll sig fast i repet!
Tappade man taget här på väg ner 

så var det den säkra död som väntade!

Han kunde ju inte berätta själv, så han hade gett

vår MYCKET duktiga guide
Dorothea jobbet! Att lyssna på den här damen

var en ren glädje. Att vandra runt i tunnlarna 

nere i gruvan med henne före oss 

hållande i fakla och höra henne berätta 

var en upplevelse jag verkligen kan rekomendera!

Här nere var luften mycket behaglig ska jag säga.
Den gjorde gott för min hosta. Astmatiker har

märkt en stor skillnad när de kommer ner här.

Nu var det upplyst och det var många lysen i tunnlarna. Men när Anders och hans jobbarkompisar 

var här så var det endast faklor som lös 

upp det kompakta mörkret!
Här sitter några av hans kompisar och har rast.
De åt sin matsäck och drack vattnet som kom

ner i tunnor.

En större plats nere i gruvan, där 

de tog ut en ort för att se om 

den innehöll något silver.

Ljuset tränger inte så djupt in i dessa

 gruvgångar. Var glad vi hade både ficklampor och faklor.
Tänk hur det var för de som jobbade här.....

En viktig man på den här tiden

i gruvan var fältskärarn.
1729 hette han Cohlborn.
Han tillträdde i tjänsten som barberare.
Han betjänade gruvans män vid skador 

och sjukdom, och cheferna och tjänstemännen

med rakning!
Ibland hade han ett tungt jobb nere i gruvan.

På sådana här stegar klättrade Anders och hans 

arbetskamrater upp och ner i sina träskor.

Många olyckor skedde i samband med det.
Skador på underben och fötter av rasande stenar

och därnest fall från stegar var vanligast.

Här var det gruvschakt en gång.
Idag är det 130 meter djupa hålet vattenfyllt.
Ett gäng dykare håller på att utforska gruvhålet

och dess gångar. De fotar och dokumenterar 

allt de hittar här. Inget får tas med upp, då

det här numera är fredat!

Här gör de sig klara att gå i vattnet.
Det är kallt här. Man fryser ganska fort.
Tror inte det är mer än 3-4 grader här.

Här ser man gruvhålet från en annan sida.

Här ser man hur det vattenfyllda hålet ser ut, 

hur gångarna slingrar sig under jord.
Dykarna här har jobbat med att dra linor under

vattnet, för att på så vis få en sorts karta när

de jobbar under vatten. Risken är stor annars att

någon simmar fel och det kan sluta illa.
Tar luften slut i dyktankarna så är det slutet 

för dykaren oftast.
Här får heller inga dyka i okända gångar,

utan besökande dykare får följa de linor
som finns dragna redan.
Det handlar helt enkelt om säkerhet.
Klicka på bilderna så blir de större.

Undrar om vår vän Anders kunde tänka sig 

att det här skulle i gruvan flera hundra år

efter att han var borta?
Jag tror inte det! För honom var det ett jobb, 

ett slitsamt, smutsigt, dåligt betalt,
i mörker och långa arbetsdagar!
Efter varje arbetsskift slut, blev de kontrollerade

så att de inte skulle kunna smuggla med sig

ens en liten gnutta silver med sig upp från gruvan!

Nu finns det ett uppvärmt rum nere i gruvan.
Nästan i direkt anslutning till det här

stora vattenfyllda gruvschaktet.
Här kan du boka övernattning!
I en svit, med sovrum, matsal och frukost. 

Naturligtvis finns ingen telefon eller tv, eller 

andra moderniteter. Men du har en radio, så du

kan komma i kontakt med de ovan jord

som jobbar här.
Utanför det uppvärmda rummet har du även

en toalett. Eller mera som en bajjamajja ska 

kanske säga.
Så känner du dig manad, boka en övernattning 

här. 155 meter nere under backen. 

Kostar en del, men är man 

intresserad så kan det vara värt det.

Allt är i silver förstås....

Här nere i det uppvärmda rummet har du 

en kändis faktiskt. Tror det var i 

Mysteriet på Greveholm den här damen var med.
Men det finns faktiskt spöken här nere.....
Gruvfrun!
"De gamla påstår att de sett henne köra genom 

valven med fyra gloende hästar, men den som tror

på Gud kan intet ont ske".
Rädslan lever kvar än idag.
Inte många vågar sig ner i gruvan utan

att först knacka tre gånger i bergväggen!
Det sägs att om gruvfrun visade sig inför

arbetarna kunde det betyda ett varsel inför 

en förestående olycka!

Någon sa att
"hon var klädd i siden så det frasa omna!
Bergmästare Grissbach skriver i ett brev till
Axel Oxenstierna :
"ett spöke uppenbarade sig inför ett par 

gruvdrängar. Spöket har dem 

intet ont tillfogat, allenast den ene 

mäkta sjuk bleven därefter!"
Så kom ihåg...
Knacka 3 gånger i bergväggen!

Vi fortsatte vår vandring i gångarna.
Anders svävade över oss medans 

Dorothea berättade hur det var att jobba här nere!
Vi har väl alla hört och sett
Snövit och de sju dvärgarna!
De jobbade ju i en gruva. Det var lätt för dom,

de var ju så små!
Men.... Det som sägs är nog fel. Det var inga 

dvärgar! Det var barn! Barn 

var små och smidiga och kom fram överallt 

där det var trångt!
Barnarbetet i gruvan var ganska omfattande.
Jag ryser vid tanken på att många i 6-7 års ålder

blev hissade ner i detta eviga mörker för

att jobba med att få fram silver till kungen!

Här har vi den "moderna" toaletten till gäster som

besöker gruvan.  En bajjamajja 155 meter 

under jord. Nöden har ingen lag!

Ett spökligt foto på vår helt underbara guide,

Dorothea. När hon pratade så lyssnade man.
Hon är så duktig och inkluderar även
de barn som är med på turen. Hon frågar och får

barnen att fråga och känna sig delaktiga i 

allt som försigår.
Såg henne bara bli irriterad två gånger!
Det var när en gäst från Tyskland inte hade stängt av 

sin telefon, först ringde när vi stod i huset och 

hon som fick telefon stod och tjattrade så vi

inte hörde nått!
Andra gången var när vi skulle ta hissen ner. Eftersom

den tar 4-5 minuter var väg så går det liksom inte

att komma släntrande efter.

Men gästen här gjorde det!
Hon fick en telefon, som naturligtvis kom precis 

när vi skulle åka ner!
Vår guide som för övrigt talade utmärkt

tyska, sa till henne att hon fick lägga på, för 

samtalet skulle brytas när vi började åka ner!
Finns ingen täckning i underjorden liksom.
Gästen blev irriterad och fräste 

nått tillbaka och så bröts samtalet.....

Nere i gruvan hade de hästar till hjälp med 

att dra vagnar med sten som brutitis loss.
Här är en plats där man åt sin och hästarna

fick rast med vatten och mat.

Det var små hästar som kom från Öland och Gotland.
De var småväxta och sega, vilket var bra

då det inte var så högt i tak här i djupet!

Onsdagen den 24 februari 1675 firades den första 

hästen ner i gruvan.
I en snabbt ihopknåpad sele som lades runt

hästens kropp, sänktes den skräckslagna hästen 

ner i schaktet! Selen finns på museet 

i anslutning till gruvan.

Som mest var det 12 hästar där nere.
Livet gestaltade sig ganska bra för dessa gruvhästar.
Till skillnad från de hästar som skulle dra timmar 

och ved miltals ifrån, så hade gruvponnyerna

det gott!
De fick god omvårdnad och gott med mat och vatten.
Men glöm inte att på den här tiden hade varken 

folk eller fä det så väldigt gott, jämfört med idag!
Anders som följt i gruvan nickar säker instämmande,

när jag ser vad jag skriver. Han levde ett kort liv,

ett tungt liv, med att bryta silver så kungen

kunde kriga och leva rövare!
Ty så gjorde konungen den tiden!

Ett mycket spännande och intressant besökt går

mot sitt slut.

Jag kan rekomendera ett besök i gruvan om

ni är i trakten av Sala.
Nu ska jag sätta på en kopp te, försöka

slappna av inför morgondagen

då jag ska till tandläkaren igen.
Så håll till godo nu då.
Och akta er för gruvfrun!
Kram....

En vandring genom 333 år på Kongsvinger Festning.

Jag går sakta backen upp mot fästningen.
Det rasslar i löven på backen när

vinden leker tafatt med dem, och plötsligt

virvlar de iväg högt, högt upp i luften.
Jag hör rop från människorna som en gång

gick här, som slet för att bygga det här fantastiska

byggnadsmärket. 

När jag närmar mig porten hör jag hur det skrammlar 

av hjul från de hästdragna vagnarna som

kommer med material som

arbetarna ska ha. Hästarna får kämpa för att komma

upp med all sten. Jag får kliva åtsidan för att inte be nerkörd.
Året är 1681.
Jag känner historiens vingslag 

svisja förbi mig när jag går vidare....

Utanför porten, vid den första muren möter jag

de som gjorde jobbet.
Här möter jag stenhuggarna som har det tunga jobbet med

att hugga ut sten som ska användas för att bygga hus med.
Sten som ska bli till murar och torn.
Det är ett öronbedövande oväsen!
Människor som pratar, skriker och svär.
Yxor som används för att få ner de stora träd som växer 

här på sluttningen. Hästar som gnäggar, kuskar som 

svär åt hästarna när de tappar fotfästet med sin

tunga last. Och mitt i allt så går han runt som skulle bli den 

förste kommandanten på Vinger Festning.
Georg Reichwein.
Ja den fick inte sitt nuvarande namn på en gång.
1683 blev det till slut Kongsvinger Festning.

Nedanför festningen växte det upp en liten stad, Leiren/Lägret.
Men spikraka gator, det var med tanke på kanonerna 

på fästningen.
En liten kåkstad med alla dessa som jobbade 

på att få färdigt festningen. 

Murarna, snickarna, kockar och kokerskor.
Drängar och kuskar.
Jag hör hur vardagen går sin gång nere i gränderna.
Hur frun i det ena huset slänger ut skitvattnet 

genom fönstret, hur pojken på 6 år leker med en sten 

på den leriga gatan.
Nere vid värdshusen, som öppnades redan 1706, ja det var 3 stycken, 

 kommer det skrål och sång ut genom fönster

och öppna dörrar. En full dräng som bråkat

 lite för mycket blir utslängd av en kraftig värdshusvärd.

Inne på fästningsområdet var det ganska fattiga levnadskår

för de som kom dit för att bli soldater.
Det var kallt och rått, men det hjälpte nog inte att klaga.
Fanns nog inga fönster då, bara fönsterluckorna,

och med vetskapen om hur kallt det blir här på 

vintern, så ryser vid jag tanken på att leva så här
under flera år. Tror det härjade sjukdommar och 

många soldater omkom.

Jag går vidar in på fästningsområdet.
Utsikten är helt otroligt och nu under 2013 så har

de tagit ner en hel massa skog, för skogen var så tät att

man inte hade någon direkt utsikt.
Här kan jag nästan se hur soldater stod på vakt, i ur och

skur. Hur de frös på vintern, svettades i sina varma uniformer

på sommaren, med geväret på axeln.
Stod någon här så såg han mot norr och Kirkenär.
Nedanför rinner Glomma, nå som du. Men jag undrar om de någon

gång var nere där, just där sandbanken syns och tog sig ett

skönt bad om sommaren?
Hösten 2013, var det väldigt lågt vattenstånd i Glomma.
Jag funderar på om det var lika mycket bruten mark då på 

1690 talet som nu?

Bönderna slet nog på den tiden, för jag tror

att de fick hålla armen med mat.
Men Hedmark är ett bördigt landskap så det

var nog inga stora problem.

Kanonerna som stod på fästningen användes tre gånger.
Kan tänka mig hur det såg ut när soldaterna skulle

ladda och skjuta.
Jag ställer mig vid den här moderna utgåvan och blundar.
Hör alla ljud som förekom, hör hur det skriks och så smällen.
Just den här kanonen och ett par till likadana används 

 att skjuta salut med, till 17 mai och kungliga födslar

och annat. Men idag var de tysta.

Jag ser ner över Kongsvinger och funderar på hur

den såg ut från fästningen år 1700.
Säkert mindre bebyggelse, inte så många fina vägar.
Ja, fina och fina.. Med dåtidens ögon är nutidens vägar
VÄLDIGT fina....

De sista åren har det pågått renovering och ombyggning av

husmassan på fästningen.
Så skedde även under 1700 talet.
Fästningen förstärktes, och kommendanthuset 

och bageriet finns kvar i sitt ursprungsskick idag. Men

annars valde man att bygga högre byggnader.
I bageriet var det ett hårt arbete. Det skulle bakas bröd till 

många soldater. Jag kan nästan se hur bagaren och

hans bagarläringar sliter, med att elda i ugnen, hämta ved, 

och baka ut bröd. Varje dag till många hundra personer. Springpojkar

som löper fram och tillbaka med bröd, mjöl och vatten.
Under 1800 talets början fram till 1814 blev

det till slut runt 1200 man som höll till

på fästningen.

 1709 utbröt någon man kallar det stora nordiska kriget.
Det höll på helt 1720.
Då befann sig över 6500 soldater från Norge och Danmark på fästningen.
Kan tänka mig hur trångt det måste varit. Att

leva så många här uppe, i kalla steninga byggnader. Men 

man hade inte så stort val. Fienden fanns där bortom 

bergen. Hotet kom från Sverige!

Svenska kungen Karl XII var i Eda. Flera gånger!

Han funderade på hur och när han skulle gå in i Norge.
Kongsvinger låg ju där och väntade, så nära...
Men....
Han insåg att fästningen var nästan helt ointaglig och 

la om sina planer. Han tog med sig sin armé och

red söderut, till Halden. Där gick han över gränsen och

försökte ta Norge.
De flesta vet ju vad som skedde där, men det är en helt annan historia.
Jag sitter på en bänk och funderar på hur de som bodde och 

levde här på fästningen tänkte, över hotet från svensken....

När jag sitter där så tänker jag på hur de som 

blev sjuka behandlades. Fanns ju inga sjukhus här.
Läkare, eller fältskären fanns ju att tillgå.
Men redan 1792 öppnades Hedmarkas första sjukhus i Leiern.
Huset finns där idag med. Här fick befolkningen hjälp.
Det var regementsfältskären Rasmus Hess som 

grundlade sjukhuset. Syfilis var den stora sjukan då.
Den härjade säkerligen på fästningen med, eftersom han 

mot mångas vilja öppnade sjukhuset.
Tänker när jag ser ner över staden på vad de allra flesta hade att

kämpa emot. Det var en daglig kamp för att få mat och blev man sjuk 

så vad fanns det för hjälp att få?
Idag lyfter vi bara telefoen, sänder en sms eller mail 

till doktorn så får vi en tid.
Undrar vad 1790 tals människan skulle ha sagt om de

kunnat se in i framtiden.....

Både de som befann sig på fästningen och de som bodde

i Leiren behövde ju mat, kläder, hästar och verktyg.
Så redan 1798 hölls den första Kongsvinger marken 

nere i Övrebyen. På kyrktorget.
Nu var Kongsvinger på väg att bli en stad.
Vi har marknad här idag med. Men inte på kyrktorget!

Inte är det på samma sätt som på 1798 talet heller.
Här säljs inga djur, väldigt lite matvaror, men kläder av

dålig kvalitet hänger på nästan vart och vartannat marknadstånd.
Nu har den flyttat ner i stan. Den förresten, det är två! En på våren 

och en på hösten! Med tivoli och en massa nymodigt krafs med

runt hörnet garanti! Var säkert inte så illa på den första marknaden.

Jag vandrar vidare....
Nu är murarna nyrenoverade, och säkra. Borta är

tonvis med jord, gräs och annat som tyngt ner

murarna under flera hundra år.
De höll på att rasa ut! Så därför höll de och håller fortfarande 

på med att slutföra renoveringen av fästningen.
Murarna plockades ner, sten för sten, allt fotograferades, 

märktes och lagrades. Man letade till och med efter 

rätt recept på murbruk. Samma som de använde när de startade 

bygget av fästningen i 1689.

Det befann sig säkert många fångar på fästningen

under de här åren. Jag kikar in i ett rum, mörkt, kallt och 

med ett golv som består av jord, sand och sten.
Försöker föreställa mig hur det kunde varit

att sitta här, på vatten och bröd...I kyla på vintrarna och

heta sommardagar. Måste varit både fuktigt och kallt....
Tänk, 25 minus och fuktiga kläder som inte får en

möjlighet att torka ordentligt!
Jag drar min jacka tätare runt mig och går vidare....

Den viktigaste perioden i Kongsvinger Festnings histora börjar på 1800 talet.
Då härjade en viss herre som hette Napolen, runt om i Europa.
Kongsvinger blev han nordvästra utpost.
Han härjade villt över allt, men det fanns två länder

han aldrig fick en chans att ta.
England och Sverige.
Han försökte pressa Sverige från flera håll,
men det gick inte. Sverige däremot, satte pressen 

på Kongsvinger!
Jag tycker mig höra hur soldater slåss och 

det skjuts i skogarna runt om...Det är vinter och kallt.

Efter ett långt år, utan resultat, så red en svensk 

kapten upp till Festningen. Han ville meddela att

Sverige var nära undergång, på grund av sin kung.

 Kungen då, var Gustav IV Adolf.
Han var inte speiellt populär.
Militär och adel ville avsätta honom för att rädda landet.

Svenskarna ville ha en Icke angripsavtal så

att den svenska hären kunde återvända till Stockholm

utan att bli anfallna av norrmänen.
Det här blev senare känt som Kongsvingeravtalen år 1809.
Så var statskuppen i Sverige ett faktum!
Jag undrar i mitt stilla sinne vad den kaptenen kände när han

red upp till fästningen? Hur han trodde att det skulle sluta..

Så kommer vi till en ny tid i fästningens historia.
Som faktiskt ska firas i år.
På Eidsvoll samlades en grupp med norrmän för att

skriva Norges egna grundlag.
Sågs inte med blida ögon av Sverige.
Så ett kort krig blev resultatet av det.
I år firas det jubileet. Det är 200 år sen.
1814 fick Norge sin första grundlag.
Och Norge fick sin nationaldag, 17 mai!
Jag sitter och ler lite när jag tänker på alla skriverier 

det varit om att svenska kungen inte skulle komma, 

för att sen ändra sig och komma i alla fall.
Undrar om det kunnat förekomma på 1700-1800 talet?
Det här är ju en del av VÅR gemensamma historia.
Resultatet blev ju vår union med Sverige.

Jag sitter och tittar på kommendatens hus.
Han, för då var det en han, bodde väldigt fint i

förhållande till soldaterna. Här bodde han med sin

familj. Idag är det restaurang på festningen. Men det 

återkommer jag till.
Utsikt och egen trädgård hörde med. Här

såg han ut över Glomma, mot Sverige och fienden.

Han såg årstiderna skifta, såg hur Glomma slingrade sig genom 

terrängen. Då var det garanterat skog på andra sidan. Några

gårdar låg det säkert där.

Glommas vattennivå var ibland så låg att man nästan kunde gå torrskodd

över. När fästningen blev byggd så var Glomma en naturlig vattengrav

som hindrade fienden att komma över.
Då fanns inga broar, utan man fick ro över.
Idag går det två broar över vid Kongsvinger.
Så det är enkelt numera.

Jag vandrade här uppe en klar och varm höstdag.
Solen sken och man mådde gott.
Men jag tror inte de som höll till här på 1700-1800 talet

hade tid att tänka på utsikt, sol och vackra dagar.
Deras dagar bestod nog mest i att träna krigsföring.
Tror jag säger jag, för jag vet inte.

Men det är väl det mest troliga eftersom fästningen var i bruk

på den tiden.

Kan inte låta bli att njuta av utsiken en stund till.
Höstfärgerna är så vackra.
Undrar om folk hade tid att se sånt här förr, när 

de höll till på festningen.

På dagens bilder ser man hur gårdar, vägar och byggnader 

byggdes i närheten av Glomma. Vattenvägen 

var en viktig del här. Det var ju ingen regulering 

på 1700-1800 talet av Glomma. Inga kraftverk som

spärrade vägen för båttrafiken, som de gör idag.
Så jag kan tänka mig att båttrafiken var 

omfattande på Glomma förr.

Idag ser man riksvälg 2 på andra sidan av Glomma.
Tänker på hur de tog sig fram förr.
Häst och vagn, på smala grusvägar, i snö, regn och sommarhetta.

Så kommer jag tänka på 1905 när jag sitter under kastanjen.
Då förklarade sig Norge självständigt och unionen med

Sverige opplöstes.
Men faran för krig mot Sverige fanns kvar.
Det sågs inte med blida ögon att Norge blev självständigt.

I Kongsvingerområdet går mer än 5000 norska 

soldater i försvarsställning, mot en dubbelt så stor

svensk här.
När de så småningom kommer till fredsförhandlingar i Karlstad

så går statsminister Christian Mikkelsen med på att

demolisera alla norska försvarsanläggningar längst med gränsen!

Alla utom en, Kongsvinger!

Det var ett unikt beslut i en totalt fredlig unionsupplösning.
Jag funderar igen, på vad soldaterna som låg i försvarsställning 

under den här tiden tänkte, vad fördrev dem tiden med?

Det har varit tusenvis av soldater och andra människor på fästningen 

under alla år den stått där.
Jag undrar om folk har brytt sig om vad som försigick där

uppe under åren?  Hur folk levde och mådde?

Unionsupplösningen genomfördes fredligt och

de som låg i försvarställning kunde avsluta och många

fick resa hem.

 Så kom andra världskriget så småningom.....

Kongsvinger Festning har varit ockuperad EN gång.

Det var under andra världskriget.
När tyskarna närmade sig Kongsvinger så 

hade ett kompani med Finlandsfrivilliga, bland

annat Max Manus och Shetlands Larsen gått i försvarsställning

vid Gullbekksfortet och gav tyskarna hårt motstånd innan de drog

sig tillbaka.

Inte långt från Kongvinger och fästningen finns

en plats som heter Rustad.
Där kom den tuffaste och blodigaste kampen

på östlandet, mot tyskarna att ske.
Där mötte tyskarna ett kompani norska 

soldater, som leddes av kapten Magnus Vangerud.
Det här var 1940. 

Under resten av kriget är stora tyska styrkor 

placerade på fästningen.
Den användes som kurslokaler för de 

norska germanska SS soldaterna.
Jag tänker för mig själv där jag går, 

att om dessa stenmurar kunde tala...
Vad skulle de berätta för oss, om vad som 

försigått här under alla år.
Men på nått vis inbillar jag mig att den här perioden 1940-1945

var den tuffaste och grymmaste perioden.

Det fanns även ett fångläger som gick under Grini här.
Ett fångläger för speciellt utvalda idrottsfångar!
Bland dem backhopparna Birger och Asbjörn Ruud.

Det blev lugnt på fästningen efter andra världskriget.
Men minnena sitter nog kvar i väggar, i varje sten i murarna 

vill jag tror.
Befälskolan för fältarteleriet tar över 

fästningen fram till 1959.
Måste ha varit speciellt att göra sin utbildning på

fästningen. Att känna historiens vingslag när

man såg alla bilder från förr som hängde

i mässen. Såg en del av dom när det var kafé där

för några år sen. 

När befälsskolan försvann, så tog Heimevernet över 

och blir där helt fram till 2005.
Kommendanten såg till att portarna öppnades och stängdes

på rätt klockslag. Man hörde klockan som

ringde, då visste man att man fick sno sig på. För

då låstes porten.
Även flagghissningen sköttes av kommendanten.
2005 är Kongsvingers militära tid slut.
Helt plötsligt så kommer jag på mig med att

tänka vad de som byggde fästningen skulle sagt

om de levt idag. De som slet, kämpade och många gånger

säkert både frös och svalt för att Kongsvingers fästning skulle

bli det den är idag. 

2009 blev fästningen fredad. Inga skott avlossas varken mot eller

ifrån fästningen. Det enda som det skjuts med är turisternas kameror.

Men inte bara dom. Även vi som bor här i Kongsvinger 

är där stadigt och fotar, går runt, tänker och njuter.
Njuter av ett sånt enastående bygg, som stått i 

flera hundra år, ja faktiskt helt sen 1689 då den stod

färdig. Färdig att försvara Norge mot fiender. 

Idag, i vår tid, så har det skett stora förändringar

på fästningen. Borta är det militära. Helt borta!
Kommendantbostaden har blivit restaurang, i det gamla

proviantmagasinet ligger fästningsmuseet.
En tur dit kan jag rekomdera.
Den gamla kasernen har gjorts om till hotel.
Där finns numera 26 hotelrum med

modern standard. Undrar vad de gamla 

soldaterna hade tänkt om det när de levde....

Efter promenaden ner från fästningen, där jag passerar Aamodtgården

där det idag är museum, går ner den branta gatan som är

kantad med höstgula vackra träd. Så kommer jag fram till Herdalsparken.
Här är det många aktiviteter under året.
Liv i leiern. Med torghandel, loppisar, husarer på besök i 

sina fina uniformer och underhållning.

Sista helgen i november är det julmarknad, en riktigt 

gammeldags sådan. Med marknadsstånd, glögg, kaffe och pepparkaka.
Tomtar, barnkörer som sjunger och mycket mera.

Vinterfestivalen i februari.
Då går det undan vill jag lova.
Då har man pulkaåkning ner genom de ganska branta gatorna, underhållning för 

både barn och deras vuxna som är med.
Kan säga att de inte bara är barnen som åker pulka, kälke eller 

vad slags åkdon de föredrar nerför gatorn.
Här är alla barn, just då.

Så har vi Kongsvingerfestivalen.
Men konserter på fästningen, Många stora band kommer

och uppträder. Mycket bra musik, god stämning och gott humör.
Det arrangeras även utställningar på fästningen.
De hålls oftast i Arsenalet.
Där inne förvarades krut, och annat som kunde smälla. Nu är det 

mest utställningar.

Jag avslutar min tur på fästningen och i

den vackra stadsdelen Övrebyen, med all sin historia

får forna dagar, på Fru Balchens kafé.
En härlig hallonpaj och en kopp kaffe ute i

solen, en helt vanligt oktoberdag i 2013.
Vem Fru Balchen var?
Ja det är en helt annan historia.
Som jag kan berätta en annan gång.

Det blev ett långt inlägg det här.
Har du orkat läsa helt ner hit är du bra.
Men det här fantastiska byggnadsverket förtjänar det.
Det har stått där och vakat över oss, i över 333 år,  över gränsen,

mot fiender, hyst ockupationsmakten under några 

år och många norrmän har suttit där i tyskt fångläger under kriget.
Det bär med sig historia i varenda sten som finns däruppe.
Jag ska erkänna att Kongvinger festning har en stor plats 

i mitt hjärta. Jag har kommit att älska den här platsen, för vad

den en gång var, och vad den betydde för oss här uppe.
Jo jag är nog en fästningsvän.
Jag länkar till en video jag sett om och om igen, där

jag fått mycket nyttig information om Kongsvinger Festning.

Se den gärna.

Nu ska jag ta mig en varm glögg.
Sätta mig ner och ta det lugnt.
Hoppas ni får en fin kväll därute.
Kram.