Translate

tisdag 3 november 2009

Madeira. Tur österut.

Lördagen kom och det var dags för en
ny färd ut i det okända.
Vi skulle till Santana.
Vi tog vägen över Pico do Ariero.
Backigt, trångt och uppåt...
Det kan väl sammanfatta färden med
bussen den här dagen.
Jag är imponerad över dessa yrkesförare
som klarar att manövrera en buss på
de här gatorna utan att skada varken
bussen, bilar som är parkerade
eller mötande trafik.
Jag tar av mig hatten för dem.
När vi kommit en bit upp
så såg man ner mot Funchal.
Dagens cruisebåt hette
Costa Luminosa.
Den skulle vi se flera gånger under dagen.
Pico do Ariero ligger på 1818 meters höjd.
Man ser byggnaden som innehåller
ett café och souvernirbutik.
När vi kom upp hit fick vi
höra att de portugisiska myndigheterna
vill bygga en radarstation här uppe.
Det skulle innebära slutet för en stor
turistatraktionMadeira.
Medans vi närmade oss toppen, pico
så passade jag på att ta flera bilder.
Det var så vackert här uppe.
Man funderade på hur myndigheterna på
fastlandet tänkte som ville
stänga den här platsen.
Nästan uppe och visst är det den stora
cruisebåten som ligger i hamnen i Funchal
som vi ser här uppifrån.
Det var nästan helt otroligt.
Hit upp kan man ta taxi om man vill vandra
längst med flera olika levador.
Det går inte några bussar hit upp.
Vi vandrade inte här.
Det tar vi nästa gång vi återvänder
till den här vackra ön.
Men det kom flera taxibilar med
folk som skulle vandra.
Taxi är billigt här.
Man kommer ofta överense med taxichauffören
om ett pris. Så kör han dit ni vill.
Det kan ta en hel dag att vandra härifrån
till nästa topp. Men man bestämmer en
tid med sin chaufför och då står
han där och väntar på en när man
kommer fram. Ett smidigt sett att
se sig om på Madeira.
På toppen där borta ser man vindkraftverk.
Det är det vanligste sättet att få
energi här på Madeira. Det billigaste också...
Solenergi som jag trodde skulle vara billigt här
kostar en förmögenhet.
Det är solcellerna som är dyra.
Det mörka bandet som man ser på bilden
är en levada.
Det finns många levador man kan gå på.
Men är man höjdrädd ska man välja någon som
inte har så mycket branta vägar.
Som jag är....
Efter en stund häruppe så
fortsatte vi ner mot naturreservatet Riberio Frio.
Vi passerade en igloo på vår väg ner.
Det snöar inte så ofta på Madeira.
Men här uppe på topparna kan det
komma lite grann ibland på vintern.
Igloon blev byggd här av den anledningen.
Här lagrade man nämligen is.
Is till sjukhuset nere i Funchal.
Is till hotellen och turisternas drinkar...
När man behövde ha is så
fick några stackars lokala män gå hela vägen
upp, hämta isen. För att sen
gå hela vägen ner igen.
Funchal syns långt där nere på bilden...
I Riberio Frio upptäckte vi till vår
stora förvåning en fiskodling.
Öring är de som driver med här.
Så här såg deras bassänger ut.
Här ser man öringen i alla växtstadier och
storlekar. Inte så vi har det på
kusten i Norge direkt...
Efter en styrketår men Poncha i den
lokala puben var det dags för en liten
vandring på en levada.
Poncha ja...
Det är något starkt, sött, gott och
väldans farligt!
Det är gjort på det lokala brännvinet
som heter aguardente.
En riktig blandning av aguardente, honung och
citron ger drycken poncha.
Det är en väldigt stark dryck, så nöjd dig med
en eller två.
Råkar du säga att du är förkyld
så kan jag lova att han bakom
bardisken kommer med en poncha.
Det är en riktig underverksdryck.
Hjälper mot allt...
Efter några kilometers vandring kom vi fram
till något som de kallar balcones.
Det var en utsiktspunkt.
Vi var ganska högt uppe.
Långt där borta ser man en massa hus.
Det var ganska disigt när vi var där.
Men vackert...
Efter en stund vandrade vi vidare ner mot
parkeringen där bussen stod.
Det var en härligt tyst plats att
vandra på.
Jag plockade några blåbär när vi gick här.
Kan väl säga att man slapp att böja sig ner.
Det är samma typ av blåbär vi har hemma.
Men med en stor skillnad.
Här får man sträcka på sig rejält för att
plocka de blåa goda bären.
De växer på buskar som
är både 2 och 3 meter höga!
Helt sant.
Jag försökte ta en bild på dem, men
det blev inga bra bilder.
De växte längst med stigen vi gick på.
Där nere såg vi bussen som väntade på oss.
Knallgul och bekväm.
Det heter ju Solia/Solresor.
Klart bussen ska vara solgul då...
Sista biten på väg ner.
Här går stigen förbi hus och
gårdar. Här såg vi
vindruvor, äpplen och
annan frukt som växte.
Det var en skön promenad ska jag säga.
På ett av hustaken såg vi en fredsduva.
De vassa piggarna såg man här med.
Inte lätt att vara smådjävul och landa
på taken här inte....
Så här kan man torka majs.
Åter i bussen för vidare färd ner mot
en by som heter Santana.
Plötsligt hojtar guiden till...
Det är en julstjärna som precis har börjat
blomma nu. Den var stor, men det
är inte lätt att fota när man sitter i buss
som dessutom rör sig.
Men man blir lite full i skratt
när man tänker på de små stackarna
som vi har hemma på köksbordet till jul,
när man ser den här...
Landskapet är bergigt här. Man märker
att det är en vulkanö.
Här en liten by med kyrkan i mittpunkt
som alltid i de här små katolska byarna.
Byn Santana som ligger på norra delen
av Madeira vid kusten har en speciell
byggnadsstil. Inte alla hus då, men
många äldre hus ser ut så här.
Trekantiga, med halmtak.
De är byggda så med tanke på de "kalla"
vintrarna här.
Förr hade man då boskapen på undervåningen
om vintern. Medans man själv bodde på
andra våningen.
Boskapen gav värmen åt de som bodde i
huset, för den stiger som
bekant uppåt.
Däremot, toalett och kök hade man
inte inne. Toalett var inte hygieniskt och
köket var för farligt eftersom det
är halmtak på huset, och
det brinner som bekant ganska lätt.
Man funderar lite på det där med hygien.
Ingen toa inne, men djuren går bra...
Nu är det inte många som bor så längre.
Men de har husen kvar som
sommarbostäder.
Det kostar dock en del att underhålla dem.
För de är kulturmärkta.
Bara att lägga om taket, som enligt lag
ska göras vart fjärde år kostar en förmögenhet.
Mellan 2000-4000 euro får de betala för det.
Halm finns det inte heller så gott om
på Madeira. Så det är nog inte enkelt
alla gånger.
Visst blir man glad över den här
vackra färgen..
En sådan vill jag ha med.
Nu började iallafall jag att bli hungrig.
Vi skulle äta en trerätters middag på en
vingård som heter Quinta do Furao.
Här var det vackert dukat
och själva restaurangen var rustik och mysig.
Maten var inte sämre den.
Den blev serverad på tallrik här.
Inte som på andra stället vi åt alltså.
Efter middagen gick vi en skön promenad
för att njuta av omgivningarna.
Att vi var ganska högt upp såg jag.
Fann en vacker blomma som jag inte känner igen.
Långt där nere är atlanten
härligt blå och inbjudande...
Sandbotten, men hur tar man sig ner....
Kusten är klippig och brant här.
Undrar hur de tänkte de som kom
i sjönöd och försökte ta sig iland här...
Havet jag älskar....
Oändligt stort....
Här kunde jag stått kvar ännu...
Det är långt ner....
Blått, vått och vackert.
Kan inte se mig mätt
på det stora blå...
Jag älskar havet. Det har nog de flesta
förstått vid det här laget.
Det här var bara halva dagen av den
näst sista på Madeira.
Men fick dela av för annars har
det blivit allt för långt...
Så det kommer mera...

torsdag 29 oktober 2009

En tur i parken och besök på en vingård mitt i stan.

Fredagen kom med lika vackert väder som
under den gångna veckan.
Idag hade vi planlagt en tur till parken.
I Funchal finns det otaliga parker som
är värda ett besök.
Den här parken som heter
St Catarina parken låg några hundra meter
från vårt hotell så det
passade ju bra.
Som allt i Funchal
så gick även den här parken uppåt,
eller neråt beroende på från vilket håll
man kom förstås.
Vi fick gå uppför trapporna....
Utsikten mot marinan var strålande.
Madeira har några systeröar ute i havet.
De som ligger där borta och ser ut som
drakryggar heter Desertas.
De är helt obebodda.
Av människor alltså.
På de öarna finns det bara djur.
Vilda getter och en art av tarantella.
Nedanför parkens utsiktsplats står det
en helikopter klar.
Vet inte om det är för turister eller
om den har något med sjöräddningen att göra.
Vi såg den uppe några gånger när vi var på
taket och badade.
När vi såg den här båten, kom vi
på vilken kanal på tvn vi saknar mest.
National Geographic båten.
Det vara många spännande båtar inom Funchal
den veckan vi var där.
Parken ja...
Här upptäckte vi något som åtminstone jag
kände igen.
En liten trafikskola...
Hemma i stan, Norrköping alltså.
Fanns det i Folkets park en liknande del
där man kunde gå med lekis eller lågstadiet och
lära sig trafikregler och trafikvett...
Hoppas barnen i skolorna här på
Madeira utnyttjar den här lekskolan.
Det var raka gator och mycket grönt inne
trafikskolan. Men vi såg inga barn där...
Jag tittade uppåt och fastnade med blicken i
den här rosa himlen.
Det var så vackert...
Här står det en staty av en man som vi
nog känner till allihopa.
Han heter Cristovad Colomb
portugisiska.
Men vi känner honom som Cristopher Columbus.
Han som med sitt skepp St Maria
seglade och upptäckte Amerika
år 1492. Han trodde han ville komma till Indien.
Tänk om hade haft en GPS...
Han fick jobb i den portugisiska handelsflotten
och seglade till Madeira 1478 för att köpa socker.
Madeira var under den perioden
en stor producent av socker..
Mellan palmer och träd såg vi upp på fjällsidan
av Funchal. Molnen gick lågt.
Men det gjorde inget, för det var lika
varmt och behagligt som tidigare under veckan.
Gröna ytor där man kunde sätta sig ner och njuta
av solen och utsikten.
En damm fanns det här.
Här ligger även en liten servering där man kan
köpa sig en kaffe och en glass och
bara sitta ner och njuta.
Ett tulpanträd med några blommor kvar i sin krona.
Tänk, ett sådant vill jag ha hemma...
I dammen simmade det några svanar som
säkerligen inte svälter.
Fontänerna var inte igång just då.
Vi upptäckte att alla
fontäner i Funchal
slogs av med jämna mellanrum.
Var glad att den utanför vårt hotell inte var
på om nätterna....
Andra små gynnare var de här små
firfirslerna/ödlor som fanns överallt..
Försökte få en upp i handen.
Men det här var det närmsta jag kom.
Visst är det fina...
I byggnaden till vänster på bild
finns ett av Funchals alla köpcenter.
Det heter Marina shopping...
Där mitt i bild ser man ännu en fontän.
Inte heller den var på just det här ögonblicket...
Huvudgatan går därifrån.
Den heter Avenida Arriaga.
I parkens mångfald av blommor fann jag
den här för mig helt okända växten.
Någon som vet vad det är?
Här fann vi även en annan av parkens
innevånare.
En något stympad dam som låg på en bänk i
en liten damm.
Maken ser något förundrad ut....
Det fanns ingen skylt som talade om för oss vem
denne damen var....
Det var lite synd.
Säger bara det, det är tur det är varmt
året om där nere....
Säkert en väldigt igenkännlig blomma för
många som varit utomlands.
Det är en strelitsia eller papegojblomma.
I alla parker, så även här såg vi
folk som jobbade med att vattna, rensa och plantera
nya växter, ta bort gamla och överblommade växter.
Här var det några som fick sig en slurk vatten.
Vattenslangen låg som en tjock boaorm överallt i
parken. Kan dock trösta er som är ormrädda med en sak.
Här på Madeira finns inga ormar! Inga alls.
Så har ni ormrädsla är detta rätta platsen.
Parken var full av små terrasser, trappor och gångar.
Ingen speciellt stor park,
men de hade klarat att få in massor av vackra
växter här. Måste försöka komma ner på våren...
När vi började närma oss hemgång såg
vi mörka moln.
Såg oroväckande ut.
Men det var falskt alarm.
Kom inte en droppe regn.
Idag heller....
Alla fortau/trottoarer var stenlagda.
I vackra mönster och härliga färger.
Men jag tror det blir halt när det regnar.
Att vara stenläggare här är nog en dröm.
Hur mycket jobb som helst....
I den här vackra byggnaden finns en bank.
Lite längre upp ligger posten.
Som vi letade efter....
Mitt i gatan stod det plötsligt en stege...
Några kommunanstälda stod och pekade och
pratade högljudt med någon uppe bland trädgrenarna...
Ser ni den lyckligt lottade mannen?
Han skulle såga ner en gren från trädet...
Ja då, det gick bra..
Det ligger en vacker kyrka i änden av gågatan.
Vi var inom för att titta.
Det var fullt av folk där.
Man får ta bilder, men det är något som
tar emot när det finns så många besökare
i kyrkbänkarna.
Men vackert var det med alla ljus som brann.
Maken kände sig plötsligt väldig hemma...
En postbil dök plötsligt upp från ingenstans.
Eller rättare sagt, den stod parkerad, tom
framför ett rödljus..
Inte enbart Norge som röda postbilar har.
Vi letade ju efter postkontoret för att köpa frimärken...
Tänkte att det måste ju heta något med post i.
Men ikke sa Nicke...
Correios heter alltså post på portugisiska.
Man lär sig något nytt varje dag...
Gillar deras brevlådor.
Så snälla postverket, låt oss få så fina brevlådor,
och gärna en sådan fin postryttare på bilarna i Norge.
Ta bort det nya i Norge som ser ut som en pocemonboll
och låt oss få något så här vackert istället....
Efter en stunds vila så var det dags för ett besök
på väldans bra ställe om man törstig...
Dörren är öppen.
Välkommen in.
Man blir lite full i skratt när man möts
av den här skylten....
Vi ska hit in, på vinmuseum.
Här, mitt i Funchal finns det ett gamalt kloster
som numera fungerar som vingård.
Här får man följa med på en spännande tur genom
lagerlokaler, får historian bakom vinerna
och avslutar med ett litet smakprov på ett
par olika sorters madeiravin.
Så häng med, för nu börjar vi....
Här berättas historian om hur fyra familjer från
England kom till Madeira och började
laga vin.
De fick vindruvor från norra Madeira.
Eller druvjuice är nog mera rätt att säga.
De har anställda som gör vintunnorna på plats.
Den här är dock inte i bruk som vintunna.
Vi går in så ser vi...
Här finns fyra glasrör med vin i.
Det är dock bara tre på bilden.
Ett var på reparation sa guiden.
Det är madeiravin i rören.
Ju mörkare, ju äldre...
Här står några tunnor med vin i.
Det är lagrade på ekfat.
Om jag nu kommer ihåg rätt så står det översta
talet för antal liter vin i tunnan.
Talet i den svarta rutan är årtalet
vinet blev lagrat.
Här står det 809. Ta bort siffran 0 så har
du årtalet 89.
Siffrorna längst ner är nummret på tunnan.
Här ligger det och lagras tills de tappas upp
på flaskor. Det sker genom slangar i taket.
Här är en annan sorts tunna.
I den lagras och åldras vinet INTE.
Utan det sker bara i de små tunnorna.
Så ser de stora tunnorna ut innuti.
Den här skulle repareras, för den hade
börjat läcka...
Inte så kul med 9000 liter vin på golvet....
Juicen till vinet blev buret ner till Funchal i de här
säckarna. Det var män som bar dem ner från
norra sidan. Det är säckar av getskinn.
Guiden sa att säcken var inte så full, men männen var
fullare när de kom fram till slutdestinationen.
Kan tro det....
I museet finns det räkenskapsböcker och massor
av annat sedan starten av vingården.
Här är biblioteket.
Vår guide som hette Diana, står här vid en press
som användes förr.
Beklagar bildens kvalitet.
Men här är ett bevis på att svenska kungahuset
förstod att värdesätta det goda vinet.
De har en avdelning där de har lagrat
vin som de kallar för vintageavdelningen.
Här finns det madeiravin från 1800 talet.
Jag letade efter en flaska från 1961...
Blir ju 50 om lite drygt 1,5 år..
Men så heldig var jag inte.
Madeiravinet ska lagras stående. Inte liggande.
Om man köper en flaska som lagrats i 15 år, tar
den med hem. Ställer den i skåpet hemma i ytterligare 15
år så tror man ju att man har ett vin som är 30
år gammalt. Så fungerar det inte med
madeiravintet.
Det blir bara 15 år. För lagringstiden
är den tiden det lagras på ekfaten INNAN de buteljeras.
Vi köpte med några flaskor hem.
Från Blandys, där vi var.
Madeiravinet är ett vin som ska drickas som en apertif.
Alltså inte som om man tar sig ett
glas rödvin till maten.
Det var en spännande omvisning på
vinmuseet, som gjorde mig mera
intresserad av vinet från tropiska atlanthavsön
Madeira....
Det här var den fjärde rapporten från
den härliga ön Madeira.
Det kommer nog ett par till
om ni orkar hålla ut....
Related Posts with Thumbnails