Translate

måndag 26 oktober 2009

Madeira. Turen går västerut.

Så var det dags för en heldagstur
med bussen. Vi skulle västerut
den här torsdagen.
Vi skulle först upp till en klippa.
Vägen gick genom banan och vinmarker.
Alla bilder är klickbara.
Vår guide berättade att vägen är
ganska ny.
Det är privata som samlat ihop pengar till
den. Så har de fått bidrag från EU för
att bygga den klar.
Den är inte mer än ett par år gammal.
Solen var uppe och speglade sig i Atlantens
blåa vatten när vi närmade oss....
Det här var vårt första stopp.
Utsikten är enorm.
Långt där nere ligger små terrasser av odlingar.
Atlantens blå vatten smeker stranden och
man kunde höra vågbrus helt hit upp.
En av mina favoritbilder....
Vart går gränsen mellan havet och himlen?
Så lämnade vi Cabo Girão
och åkte vidare mot en liten by på kusten som
heter Riberia Brava.
Nej det är ingen ubåt där nere.
Det är en lavaformation.
Långt där nere ligger byn Riberia Brava.
Här ser man en av de konstgjorda pirerna
som ska skydda byn mot havets vrede
när det stormar.
Här ser man dessutom hur älven rinner ut i havet.
De pirerna som är byggda här är som sagt för att
skydda byn och dess befolkning mot flom
och översvämning Vi såg några bilder på hur
det såg ut för en del år sen när
havet och älven lekt med den lilla byn.
Ingen vacker syn ska jag säga.
Ni som upplevt översvämningar och
älvar som blivit flomstora och forsat ner
genom fjällsidan och dragit med sig allt i dess
väg vet nog vad jag menar.
Men tack vare alla de olika pirarna
så har det gått bra nu.
Älven rinner genom hela byn.
Men nu var det inte mycket vatten i den.
Jag var äntligen vid mitt älskade hav.
Stod här och lyssnade på hur det
rasslade i stenarna när havet drog
sig tillbaka efter att ha kastar
stora vågor upp mot land.
Det var en härlig känsla...
strosade vi upp mot centrum av Riberia Brava.
Hittade en skylt som jag verkligen gillar....
Kolla in den nedersta.
Här som i andra byar på Madeira
är det smala, trånga gator.
Här har vi en gågata.
Även här låg kyrkan i centrum.
Den är väldigt viktigt för de katolska små
byarna över hela ön.
Vi var inne.
Men där rådde fotoförbud.
Så det blir den här bilden.
Framför ingången till den lilla parken såg
vi stadsvapnet i sten.
Inne i parken blommade hortensian.
Jag börjar förstå varför jag vill
ha dessa blommor hemma i min trädgård.
Finns det något vackrare än ett hav
av blåa hortensior?
Här fann vi ett träd med röda pärlor på.
Vi tror det är ett falskt kaffeträd.
Är det någon annan som vet, så tar jag
gärna emot den informationen.
Vackert var det iallafall.
Så skulle vi lämna Riberia Brava för att ta
oss upp i höjden.
Vi körde mot Encumeadapasset.
På väg upp såg vi en kanin på hustaket.
Att smycka sina hus på det här viset är normalt på Madeira.
Guiden berättade att man gör det bland annat
för att hålla smådjävlarna undan.
På en del tak sitter det små spetsiga
figurer vid takkanten.
Skorstenen sitter inte heller mitt
på taket som hon oss.
Det är nämligen så att
när de små onda djävlarna landar på taket
så ska de inte få fäste, utan
ska glida ner mot kanten.
Och vad finns där?
Japp, de spetsiga figurerna...
Så där slutar alltså resan för
en liten stackars djävul..
Vad kaninen däremot ska betyda var ingen säker på.
Men som de flesta vet är ju kaninen en liten
rackare på att få ungar....
Resten får ni tänka ut själva....
Men söt var den där den satt på taket.
Vi stannade till på 1000 meters höjd.
Utsikten var enorm.
Här står maken och ser ner mot havet på
norra sidan om Madeira.
En sak som jag ledsnade över ganska fort
var alla dessa som stod och spelade panflöjt
över allt.
Spelade de inte själva, så var det
färdig inspelade skivor.
Hade inget sagt om de spelade typisk
panflöjtmusik. Men de som tjatades till
leda var The last farewell,
och annan schlagermusik.
Det blev liksom lite förmycket.
På strandpromenaden, 1000 meter upp i fjället.
Nere i trånga gator. Vid linbanan osv.
Se på honom i skinnväst...
Så var det dags att åter närma sig kusten igen.
Nu blev nästa stopp byn São Vicente.
Återigen en vacker kyrka.
Den fick man ta bilder inne i.
Jag älskar dessa vackra byggnader,
med sina utsmyckningar.
Den här trappan var så vacker
med alla sina blomkrukor.
Återigen med sina blåa hortensior.
Nu började det kurra i magen ska jag säga.
Så vi fortsatte ner mot en by som heter
Porto Moniz.
Här körde vi på den nya vägen.
Den gamla är avstängd. Det har gått
så mycket ras och droppen var nog
när det skedde en dödsolycka.
Ett rad drog med sig en bil ner i havet.
För oss som bor/bott på
västlandet i Norge är detta
ett välbekant fenomen.
Återigen en blå bild...
Vägen gick längst med kusten och havet
var knallblått....
Himlen liksaå.
I Porto Moniz har de bassänger med havsvatten.
Det är naturens eget påhitt.
Men människan har hjälpt till litegrann.
Här kostar det dock en liten summa att gå
in för att bada.
Vi skulle däremot äta en tre rätters middag.
Här på Restaurang Orca.
Porto Moniz har varit en valfångstby förr.
Men idag är det ingen sådan aktivivet här.
Middagen avlöpte utan större jubel.
Vi fick stek eller kyckling.
Med ris, pommes frites och sallad.
Dryck till maten var vitt eller rött vin,
öl, läsk eller vatten.
Så var det dessert och kaffe.
Mitt i maten kom det en stackars tjej med
folkdräkt på sig.
I sällskap med en fotograf.
Då skulle vi bli fotade och få med som souvernir hem.
Måster erkänna att sådant är bland det värsta jag vet.
Vi sa nej, men det hjälpte föga.
Bilden blev tagen...
Maten ja...
På en skala till 10..
2.
Så var det dags att åter börja röra på sig.
Vi for vidare upp i höjden igen.
Nu åkte vi mot Fonte do Bispo.
Här var vi högt uppe.
Molnen var faktiskt under oss...
Här går det en av alla de otaliga levadorna.
Tror den heter levada do Paùl.
Här uppe finns även Madeiras största
och vilda djur.
Ni kommer le när jag säger vad det är.
Det är nämligen
KANIN.
Så här kommer madeirianerna varje veckoslut
för att jaga kanin.
Här på ön finns det nämligen inte ormar/slanger.
Inga vilddjur.
Nästan inga insekter.
Anledningen till det är eukalyptusträden
som växer frodigt på Madeira.
Koalan skulle inte trivas här trots det.
För det är fel sorts eukalyptus.
Vi fortsatte resan ner vidare.
Till en by som heter Calheta.
Här finns det en sandstrand.
En konstgjord.
Sanden är hittagen från sahara.
Så här kan man bada från en härlig sandstrand.
Flaskborstträdet blommade med sina röda blommor.
Man kunde följa kusten med blicken så
långt bort.
Det blåa havet är nästan oändligt...
Från Calheta följde vi kusten hela vägen
tillbaka till Funchal.
Den gick genom många tunnlar.
Men strax innan vi kom in i Funchal
såg jag de här terrasodlingarna.
De var väldigt tomma.
Vet inte helt vad de ska odla där.
Men det stod några pinnar och väntade....
Hemma igen på hotellet
så tog vi oss en liten siesta.
En svalkande dusch och lite kall öl.
Så gjorde vi oss klara för att
gå och äta middag.
Det blev vår restaurang A Soleira.
Igen.
God mat, gott vin
och trevlig atmosvär.
Vi hälsade på "gamla" bekanta som satt
där när vi kom in genom dörren.
Vi hade möts där förut.
Det var skönt att vara "hemma".
Vi strosade ner mot marinan.
Skymning föll och luften blev sval.
Restaurangbåten var upplyst.
Från piren såg man ut över hela Funchal.
Fontänen i strandpromenaden var
det sista vi såg innan vi
vandrade upp till vårt hotell
för att krypa i säng....
Det var ännu en rapport från resan till
den lilla ön ute i Atlanten...
Men håll utkik.
Det kommer mera.
Under tiden kan ni se och lyssna på den här...

http://www.youtube.com/watch?v=ABEGYYmkJw4

torsdag 22 oktober 2009

Madeira. Nunnornas dal och linbanan till Monte.

Den här dagen var det dags för en tur med
buss till Nunnornas dal.
Problemet var att vi inte helt visste
vart bussen gick ifrån.
Guiden vi pratat med var så dålig
på att visa på kartan.
Det var hennes egna ord.
Men vi fann till slut rätt
plats och där stod vi och
väntade tills bussen kom.
Medans vi stod där kom killen
med tidningen. Här var det livlig kommerse.
Bilarna stannade till vid rödljuset och tutade
till, vips så hade de tidningen i näven.
Tror den var gratis, såg aldrig någon som betalade.
Efter en slingrig busstur, först upp i höjden,
så ner i dalen. Guiden berättade varför det heter
Nunnornas dal.
Det var Nunnorna i Funchal som flydde hit
när Madeira blev attackerat av pirater i början
1400 talet.
De hade ett kloster nere i Funchal och
fick med sig alla värdefulla
föremål hit upp. Det var nog en lång och tuff vandring
men damerna klarade det.
Här är en bild inne från kyrkan.
Det är så vackert i de katolska kyrkorna.
Framme vid altaret låg vår vackra jord på
en röd sammetskudde.
Jag fick mig en liten tankeväckare när
jag såg det. Det är nog
så vi ska behandla vår vackra planet
tror jag. Innan det är försent.
Men även här har turismen smugit in
med en del smaklösa inslag.
Ska erkänna att jag föll för det.
Själva dalen är inte så stor.
Den ligger djupt nere i en dalgång.
Här kommer solen nästan inte åt
alls under dagen.
Här finns några caféer och en liten
butik, samt ett litet torg.
Kyrkan dominerar som i de allra flesta
små katolska byar.
Efter ett litet stopp for vi upp i höjden igen.
Vi befann oss nu på 1053 meters höjd.
Inte heller här var det mycket sol.
Långt där nere ligger den lilla byn.
Solen når liksom inte ner.
Vid staketet kan man se ner i dalen.
Det får lodrätt ner.
Husen syns som små vita prickar långt
där nere. Vi tittade en stund sen vandrade
vi ner till bussen igen.
Där nere fanns den sedvanliga turistfällan.
En liten souvernirbutik, en bar, där de
för övrigt bjöd på en honungskaka och
ett glas körsbärslikör som var på över 40%.
Kakan var ganska söt och
likören gjord på sura körsbär.
Gott?
Nja så där..
Efter en stund fortsatte vi ner mot kusten igen.
Men vi tog av och körde mot den stora
sevärdheten här för de som är glada i
vackra blommor och exotiska växter.
Jardim Botanico.
Här var det ovanligt många blommor
och träd som fortfarande blomstrade.
För även här på Madeira är det höst nu.
Det finns tre sorters monstera här.
Den här är den enda som bär frukt.
Ätbar frukt.
Den ser ut så här.
Utsikten ner mot havet och Funchal
var helt otrolig.
Just den här dagen låg världens
största cruisbåt inne i Funchal.
Den heter Independece of the sea.
För er som bor
i Norge så har den varit inne
även i den trånga Geirangerfjorden.
Vi gick runt en bra stund och tittade på blommor
och njöt av den härliga utsikten.
Den här saken fann jag plötsligt.
Vet inte helt vad det är, men
man ser Iallafall världen upp och ner i den.
Parken Jardim Botanico ägdes först av en
privat familj på Madeira. Men 1960
så skänkte familjen parken till
den portugiska eller Madeiranska regeringen
att förvalta.
Här finns exotiska träd, blommor av alla de
slag och även djur. Mest fåglar.
Här kände jag mig som Alice i underlandet.
Labyrinter och buskar formade till
olika figurer.
Här en vacker blomma...
Är urdålig på blomväxter, så
är det någon som vet namnet är jag tacksam.
En rosa skönhet...
Ett falskt kaffeträd.
Den här kallade vår guide för
spindelblomma.
Hoppas ni förstår varför när ni ser den.
Men vackert blå är den.
Flaskborstträdets blomma.
Till slut en stor och ståtlig
hortensia.
Det växte enormt med hortensia överallt.
Väl hemma på hotellet tog vi
oss en liten höneblund.
Efter det en dusch och så ut för att
intaga lite föda.
Vi hade fått tips av en i receptionen
på vårt hotell om den här restaurangen
Borde ha anat ugglor i mossen.
Vi blev mottagna och fick ett bord.
Utsikten var det inget fel på.
Så kom de med menyn.
Vi läste och funderade.
Så beställde vi biff.
Vi fick in vår öl.
Så kom den goda förrätten.
Ett bröd som är så gott,
med vitlökssmör på. Som värms upp
i ugnen.
Enkelt, javisst.
Men så gott.
När vi beställde vår biff, så frågar
kyparen om vi vill ha ris eller spagetti till...
Jag kommer ihåg att jag funderade över det.
Tänkte det är kanske något special här.
Så kom äntligen maten.
I en gryta!
Grillad biff i en gryta?
Kyparen tar av locket och börjar ösa upp.
Jag tror jag stirrade ganska länge på tallriken.
Det var så långt ifrån biff man kan komma.
Det var som en typ av paella.
Men i tomatsås...
Musslor, blåmusslor, tigerräkor och vanliga små räkor.
Allt var säkert väldans gott.
Men jag är skaldjursallergiker...
Försökte få kyparens uppmärksamhet.
Men det var omöjligt.
Började peta bort alla skaldjur.
Maken fick mina räkor.
Jag petade i mig lite ris, paprika och drack min öl.
Glad för att vi fått det brödet som förrätt.
Vi åt lite till och så betalade vi och gick.
Nere vid småbåtshamnen finns det många restauranger
vid sidan av varandra.
Där möts du av kypare när du går förbi.
Alla vill ha dig som gäst.
När de fått in dig vid ett
bord så är du inte
så viktig längre. Då får du maten och
äter och betalar. Sen fångar de nya kunder.
Vi gick inte dit igen.
Christofer Columbus båt, Santa Maria ligger
ute i hamnen.
Det är en kopia ska jag väl säga.
Den kan man följa med
på en tur ut.
Man får lite gott att äta och gott att dricka.
Men vi höll oss på land.
Kvällen avslutades i hotellbaren.
Maken njöt en kall öl och jag något som heter
Pimms nr 1.
Det var gott.
Doftade som trocadero.
Dagen efter skulle vi upp i luften.
I Funchal har de linbanor.
De går upp till toppen Monte.
Dit hade vi tänkt oss.
Linbanan tog en kvart upp.
Utsiken var magnifik.
Vi delade gondol med ett par från Portugal
tror jag.
Här har vi nog kommit halvvägs upp.
Starten är nere vid vattenkanten.
Långt där uppe är slutstationen.
Man ville bara ta bild på bild.
Men det skulle bli mycket av det samma som motiv.
Det var väldigt skönt att glida fram helt
ljudlöst och nästan utan en rörelse i gondolen.
Man kände när vi passerade stolparna.
Även här uppe har man en park man
besöka om man vill.
Den går mer åt det asiatiska hållet.
Parken heter Jardim Monte Palace.
Vi gick inte in. Strosade runt och tittade
och njöt av allt runt om istället.
Även här finnes en vacker katolsk kyrka.
Den heter
The church of Nossa Senhora do Monte.
Kan bara konstatera att damen ifråga hade
en magnifik utsikt från sin kyrka.
Inne såg det ut så här framme vid altaret.
Utsmyckningen är enorm.
Här finns det alltid färska blommor.
Inte bara vid dop, eller begravninar eller bröllop.
Nerfärden var valfri.
Linbana, buss, taxi eller släde.
Vi funderade på släde, men avstod.
Vi gick ner till Funchal.
Det tog en timme och
var nästan bara nerför hela tiden.
Träningsvärken innfann sig dagen efter....
Här blev vi förbi åkta av ett
par i en av de fina korgslädarna.
Inte för att det gick så väldigt fort,
men de kör på vägar där det är biltrafik.
Ska passera korsninar, och det är skarpa
svängar på den vådliga nerfärden.
Inte åker man hela vägen ner heller.
Utan ungefär halvvägs.
Sen kan man välja buss, taxi eller gå.
Det var flera taxibilar som stannade
till vid vår sida och frågade om vi ville
åka ner. Men vi gick ner.
Det var ganska många som valde det.
Vi hade ju ett köpcenter inte långt från vårt hotell.
Hit gick vi varje dag för att köpa vatten.
Det fanns inget kylskåp på vårt rum så det
var inte så kallt.
Vi hade med oss på våra utflykter.
Bättre med vatten än med massa söt läsk.
Ser ni den torkade fisken som ligger på bilden?
De flesta norska läsare vet vad det är.
Den kommer från Norge och exporteras till
bland annat Portugal.
Där gör man något som heter bacalao.
En fiskrätt som är helt underbar.
Ska leta fram recept om någon vill ha.
Vi träffade ett par som bodde på vårt hotell.
De sa att de varit och ätit middag på
en liten resturang som heter A Soleira.
De sa att ville vi ha god mat skulle vi gå dit.
Klart man vill ha det...
Så vi gick dit.
En liten mysig resturang och bar.
Små vackert dukade bord med
blommor, servetter och ljus på.
Kommer ni ihåg tv serien Pang i bygget med
John Clese?
Kommer ni Manuel i den?
Det var kyparn på den här resturangen.
Han var så lik Manuel, men inte lika klumpig.
Mannen som sitter på en pall och ser på tvn är
ägaren till den här lilla mysiga resturangen.
En otroligt trevlig man ska sägas.
Maten som hamnade på våra tallrikar den här
kvällen blev en härligt god Tornedo.
Ett stort lass med färska goda
grönsaker. Pommesfriten var hemmagjord
och smakade gott.
Det var en lyckad middag ska jag säga.
Vi fick även här det goda brödet med
vitlökssmör som förätt.
Så kom då huvudrätten.
Till den drack vi gott rödvin.
En flaska vatten hör till.
Så till efterrätt blev det fruktsallad och
chockladmousse.
En kopp bica och ett glas madeiravin.
Madeiravinet fick vi när vi betalat.
Compliments of the house som
han uttryckte det.
En helt underbar måltid som avslutade
en helt underbar dag.
Det var rapport nummer två
från den härliga semesterresan.
Det kommer flera....


Related Posts with Thumbnails