Leråkervägen ute på landet.

Så här ser det ut nedanför oss idag.
Eller i går rättare sagt.
För det här är bilder från min promenad igår.
Jag tänkte försöka hålla igång nu.
Det är en liten, liten snöfläck kvar på
åkern. Men tror den blir borta idag.
Solen är här.
Äntligen, den gula varma planeten där
högt ute i rymden.
Nu sänder den sina varma strålar ner på
oss här igen.
Blir nog sjutton en fika på verandan sen.
Med nybakade bullar....

Jo, promenaden igår som sagt.
Tänkte jag skulle vara snabb och fota hur
vägen ser ut nu. Men någon hann före mig.
Blev förbikörd av den här traktorn med
skrapan efter sig.
Välbehövligt kan jag säga.
Men om det hjälper....
Inte en aning.

Erri ser lite fundersam ut.
Ska vi verkligen gå här.
Jag säger som Bodil skrev i sin kommentar
till mig nyss.
Muddseason!
Det stämmer så bra så...

Vägen är inte så rolig just nu. Har inte bott här i så
många år ännu, men jag tror inte jag sett den så illa
som just nu.

Några blommor som kommit såg jag inte.
Men bildäcken har redan slagit ut i full blomst.
Vi måste ha nya sommardäck i år.
Undrar om det kommer flera här.
Kanske kan plocka dom....
Näe det blir nog lugnast att fara ner till
Terje tror jag. Då vet vi vad vi får.

Vi fortsatte en bit.
Mötte traktorn med skrapan.
Kille såg helt uppgiven ut.
Det förstår jag.

Jag passade på att smita in i skogen för att
se hur det såg ut med Skasenåa.
Det såg inte helt ok ut.
Den stolpen står normalt på land.
Så vattnet har redan börjat stiga.

Ut på vägen igen.
Traktorn kom tillbaka och passerade oss igen.
Jag undrade om han skulle köra hela dagen
på den här vägstumpen.
Det behövdes då, så inte för det.
Men det är så mjukt i vägen så
första bil jag mötte sen, sjönk ju ner lika långt
som innan han skrapade vägen.

Så kom våra postis.
Hon är ganska less dåliga vägar kan jag säga.
Men vad ska de göra?
De kör på all slag underlag.
I alla tänkbara väder.
Snöstorm som spöregn.
Sommar och vinter.
Posten skall fram heter det ju.
Med de flinka postbud vi har här
i Kongsvinger så gör den det.
Glad ni finns där.

Så smet jag ner mot ån igen.
Måste ju se...
Jodå, den hade stigit ganska bra.
Fortsätter det så här så
blir snart vägen översvämmad.
Snön smälter i höjderna, förs ner med
bäckar och älvar.
Går ut i vår sjö, som rinner ut i Glomma.
Som svämmar över i sin tur...

Vägen ja...
Plötsligt kom
traktorn igen. Nu hade den varit och vänt
och körde ytterligare en vända...
Ett evighetsjobb...

Tror det är bättre underlag ute på åkrarna.
Där vet man ju att det ska vara lerigt...
Det ska bli spännande i september.
Då ska vi visst få vägen fixad...

Här rinner det ut en liten bäck i
Skasenåa. Isen är inte helt borta än.
Men det blev en läcker bild.

Tja...

Vatten, ån är full av vatten...

När vi äntligen kommit til veis ende,
så gick jag ner och satte mig vid ån.
Den här blå bänken stod där
och väntade på mig.
Satt nog där i 10 minuter och bara njöt.
Erri däremot ville fortsätta.
De får snart flytta den här bänken längre upp,
för ån steg faktiskt medans jag satt där.

På vägen tillbaka såg jag den här
lilla livliga bäcken.
Den var så ivrig att komma ner
till ån att den inte visste
hur fort den skulle forsa på.

Snön låg nedanför, men
ju mer vatten det kom på
den desto mindre blev den.

Så rann den under vägen, ner mot
det lilla skovelhjulet.
Fortare och fortare.
Den ville så gärna ut i stora vida världen.
Så ut i ån, vidare ner mot Nuguren.
Som rinner ut i Glomma.
Tänk, man kan få se hela världen bara
genom att rinna ut i en å.
För Glomma rinner ut i Fredrikstad och
så vidare ut i Oslofjorden.
Så innan bäcken vet ordet av, är hon i Danmark.

Efter att jag funderat ut den historien
så gick vi vidare.
Plötsligt försvann min ena fot.
Rakt ner!
Nästan en halvmeter ner...
Drog upp foten och såg ner i hålet.
Där rann det faktiskt vatten med.
Man ser vattnet nere i hålet.
Jag fann en reflexpinne som jag satte ner
i hålet för att varna de som kom med bil.
Om det hjälpte vet jag inte.
För traktorn kom ännu en gång.
Hoppas han såg det där.

Vattnet under vägen rann säkert ut i ån
det med. Men det var inte lika sprudlande
som vattnet i bäcken.
Tänk så olika det kan vara....

Så plötsligt lyste gult emot oss
där vi gick.
Näe det var inte den solen.
Utan det var många solar.
Väldigt små om man tänker på den riktiga solen.
Men så absolut lika viktiga som den
stora solen.
Jag kan inte hjälpa att jag blir glad i
hjärtat när jag ser dessa envisa gula vackra
blommor som envist tittar upp
från de mest otroliga ställen.
Tror jag vill bli en tussilag/hestehov
i mitt nästa liv.
Detta är våren för mig.
Små gula solar som ler emot mig vart jag ser.

Kom väl hem till slut.
Stod och pratade med grannen en stund först.
Vi pratade fölning och väg.
Det kommer ett nytt liv till världen
hos dem i början av juni.
Ska bli spännande att se om
den nya lilla pållen får
sin mors och systers blåa ögon.
Hemma såg jag att jag faktiskt varit ute
och gått i nästan 2,5 timme.
Gått och gått!
Trampat i lervälling.
Sjunkit i lera.
Det såg ut som jag hade fläcktyfus på byxbenen.
Hoppat över stenar som skrapan dragit upp ur leran.
Jag sparkade dom ner i diket.
Lite synd om det kom en bil och traff dem.
Men jag var nöjd efter min dag ute.

I morse såg det ut så här när
klockan var 06.05.
Ingen kanonbild, men jag gillar den ialla fall.

Nu ska jag kosa mig med en kaffe
och nybakade bullar på verandan.
Solen skiner och nu är det inte tid
att vara inne.
Öppna dörren och släpp in våren.
Det är dax för det nu.
Tjing på er.

Hompetitten, hompetatten, hompetitten tejja......

Melkeruta kommer over
Åverud på heia....
Det homper opp og homper ned....

Ja den slagdängan passar in
på vår väg vilket ni snart ska få se.
Men för att inte skrämma bort er helt
så visar jag en bild från igår morse.
Då var det vackert här vill jag lova.

Jag skulle med bussen till Kongsvinger igår.
Så därför gick jag ner.
Det är ca 4,5 km.
Det var ganska skönt att gå
för vädret var lagom varmt.
På vägen såg den här stubben.
Den är visst makan till de jag har hemma.
Men den här får stanna kvar.
Den är för tung.

Ska du komma på besök till oss nu,
så vill jag ge dig ett gott råd.
Ingen låg bil, absolut INTE rentvättad.
Och väldans goa stötdämpare...
Den är ganska hoppig, sjunkig och lerig.
På vissa ställen har de lagt på sprängsten.
Men det hjälper inte stort.

Bäst jag gick där så hörde jag ett frustande
långt bort.
Vände mig mot ljudet.
Det var en av grannarna som kom.

Vi pratade några ord innan han satte fart igen.
Jag kunde några minuter senare konstatera att
häst var nog det bästa framkomstmedlet
på vår väg just nu....

Med jämna mellanrum såg det ut så här....

På andra ställen såg den ut så här...
Vår lilla vägstump är en knapp mil lång.
3 knappa km är asfalt. Resten är grusväg.
Fast den här tiden är det mest lera.
Man får köra slalom på vägen när det
är så här.
De stackare som kommer och tror man kan gasa på
här nu, får nog tro någon annanstans.
Nu har vi blivit lovade asfalt på hela vägen
till hösten. Men jag och andra som bor längst
med vägen tror det inte förren vi ser det.
De har nämligen lovat det i ca 30 år....

Snösmältningen är i full gång.
Det märks på bäckar och vattendrag.
De svämmar över.

Jag fick lägga på ett kol nu såg jag.
Klockan närmade sig bussavgång.
Men det är inte långt till bussen härifrån.
Men så fort orkade jag inte gå.
Någon måtta får det väl vara...

Medans jag väntade vid busstoppet så tog jag
en bild på kyrkan i bygden.
Brandval Kyrka.
Den ligger ganska vackert till där.
På precis lagom avstånd från att bli
översvämmad om Glomma stiger hoppas jag.

Väl inne i Kongsvinger så
gjorde jag det jag skulle.
Fick min allergispruta bland annat.
Så skulle jag gå för att möta maken.
På vägen dit såg något som blänkte i en buske.
Påskharen har tappat några karameller här tror jag....

Väl hemma igen så
gjorde vi oss middag.
Blev en slappar stund framför tvn innan
det var dax att hoppe i loppekassa...

Får avsluta med en bild från morgonen igår.
Efter alla trista bilder på vägen kan
det vara skoj att vila ögonen på nått vackert.

Tog med mig Erri och gick en promenad idag med.
Men de bilderna kommer i morgon.
Nu en dusch, så Niklas mat på tvn.
Han lagar mat utan tillsatser.
Heder åt dig Niklas..
Du visar vägen.
Ha det gött....
Tjipp på er.

Att sitta på en bänk och tänka......

Igår gick jag en promenad.
Den blev utan maken för han var inte hemma.
Men hade ju självklart Erri med.
Det är en fröjd att ha den damen med sig.
Hon njuter lika mycket som jag
av våra turer.

Solen var inte framme igår alls.
Utom på en en enda liten fläck.
Kunde ju inte gå förbi utan stannade
och kameran åkte fram.
Visst ser ni handen ni med?
Det är en högerhand tror jag.

Inte visste jag när jag tog den här bilden
att helt längst bort i bild, där
stubbåkern liksom slutar,
att det var där vi skulle komma ut.

Men innan vi kom så långt så skulle vi
ju börja gå.
Vi gick upp här.
Det är inte så vackert för det ligger en
massa fälld skog överallt.
Här var det tät skog för några år sen.
Vi plockade svamp här.
Vart den tog vägen vet jag inte, men det har
ialla fall inte kommit upp någon
svamp efter att skogsmaskinerna varit här.
Som ni ser så har vi snö kvar i skogen.

Vi siktade på den här stigen.
Det är så fint här ute.
Mitt ute på landet så finns det eldsjälar
som märker upp stigar och fixar till
så att man ska kunna gå en skön promenad.
Heder åt dem.

Stigen är ganska bred. Tror det är en gammal
körväg egentligen.
Men nu är det länge sen det kördes något här.
Man går och man rider.

Vi stoppade vid den här myrstacken.
Ännu var det inte mycket liv i den.
Tack och lov. För då har inte
jag stannat här och tagit kort hehe...
Den är som synes ganska stor.
De många kanske inte vet är att den är minst
lika stor, om inte större under marken.
Myror är flitiga och duktiga små kryp.
Men di bits alltså....

Efter vi gått en stund så kom vi till den
här bänken. Vi satte oss en stund och lyssnade på
fåglarna som sjöng och kvittrade.
Det doftade mossa och fuktig skog.
Jag satt där och tänkte på en
svårt sjuk bloggvän.
Du ska veta att du var med mig där ute Maggan.

Efter en skön paus så gick vi vidare.
Snön låg fläckvis och det var ganska halt
ibland, men det gick bra.
Erri gick med näsan upp i luften och snusade
nästan hela tiden.
Undrar om det var någon älg som stod och såg på oss.

Det var ganska kul att gå i snön, för den var
så lös och blöt.
Kul för att mina vandrarskor, eller egentligen
jägarskor höll fukten ute.
Så skönt att gå med torra fötter hihi...

Det växte många småtallar över allt.
Det som jag föll för här, det var dropparna på
grenar och barr.

Se bara på den här grenen.
Jag tycker den är så vacker.
Dropparna hänger på spetsen av barret och
man väntar bara på att den ska ramla ner.

Stillheten var så rofylld.
Dofter och fågelljud avlöste varandra.
Så hörde man emellanåt en gren som knäcktes
så vi var nog inte helt ensamma där ute i
det stora gröna.
För det var grönt.
Se bara på den här mjuka mossan...
Kan lova att den doftade gott.

Så kom vi fram till den berömda stubbåkern då....
Borta vid husen stod jag och tog den första bilden.
Den på åkern...
Här tänkte jag att vi skulle gå över, men
det kan jag säga att det gick inte....
Det var blött och lerigt.
Så vi letade efter en stig i kanten.
Vi fann en som vi började gå på.

Det gick bra en god stund. Så började problemen.
Det blev blött.
Inte bara blött...
Vatten, massor av vatten...
Robban Broberg snurrade i skallen...
Vatten, stan är full av vatten...
Men vi var ju i skogen.
Stigen försvann, skogen tätnade och vi fick nästan
krypa under grenar och snår.
Vi fick till slut gå ut på åkern en bit.
Här har vi inte mött vattnet ännu...

Det var mjukt, lerigt och blöt snö.
Men vi travade på med gott humör.
Så såg jag plötsligt att det var en
gräns mellan gärdena.
Bara det inte var vatten i tänkte jag.
Men vi hade tur.
Vi kom över, fick slå oss fram under ett ikullfallet träd.
Erri såg lite konstigt på mig just här.
Hon kom ju under....
Åkern här var inte lika blöt, så det
gick bra att gå i kanten.
Så såg jag en stig vid sidan om.
Vi gick upp där och började gå mot vägen.
Vi hade det skönt där vi gick.
Kom till slut ut på vägen igen.

Nu undrar ni varför jag fotat en reflexpinne.
Enkelt...
De är rätt och slätt farliga.
De går lätt av, och det blir
oftast en liten bit av pinnen kvar i jorden.
Den är inte så kul kan jag säga...
De är farliga för små mjuka hundtassar.
Två dagar i rad nu har Erri trampat på dom.
Det gör ont ända in i hjärteroten
att höra när hon skriker till.
Som tur är har hon inte skadat sig.
Men det är ju bambu och de splittras ju
när pinnen går av.
Så kolla vägrenen noga där era fyrbenta vänner går.
Tack och lov har det gott bra för Erri.
Men man blir lite orolig. Det är inte alltid
man ser att det är en pinne där heller.
Många har försvunnit och det som blir kvar finns
djupt nere i leran.

Sista biten hem gick utan problem ialla fall.
När jag passerade postkassen så tog jag
med mig posten in.
Det var ett stort rör i postkassen.
Det var en bild jag vann hos Maria Berg med
bloggen Allt kan grönska.
Jag ska köpa en ram och sätta upp den.
Då ska jag ta bild på den.
Tusen tack Maria för den vackra bilden.
Den kom fram utan problem.

Idag ska jag till stan. Går hemifrån vid
12 tiden tänker jag.
Har ett besök jag ska på.
Får ta en stärkande promenad ner till bussen.
5 km med leråker...
Ja, vägen är så alltså.
Så det blir en fuktig trasa med så man
kan torka av både byxben och kängor
när man kommit fram till buss stoppet.
Kikar in till er andra under eftermiddagen.
Tjenixen på er.