tisdag 14 januari 2014

En vandring genom 333 år på Kongsvinger Festning.

Jag går sakta backen upp mot fästningen.
Det rasslar i löven på backen när
vinden leker tafatt med dem, och plötsligt
virvlar de iväg högt, högt upp i luften.
Jag hör rop från människorna som en gång
gick här, som slet för att bygga det här fantastiska
byggnadsmärket. 
När jag närmar mig porten hör jag hur det skrammlar 
av hjul från de hästdragna vagnarna som
kommer med material som
arbetarna ska ha. Hästarna får kämpa för att komma
upp med all sten. Jag får kliva åtsidan för att inte be nerkörd.
Året är 1681.
Jag känner historiens vingslag 
svisja förbi mig när jag går vidare....
Utanför porten, vid den första muren möter jag
de som gjorde jobbet.
Här möter jag stenhuggarna som har det tunga jobbet med
att hugga ut sten som ska användas för att bygga hus med.
Sten som ska bli till murar och torn.
Det är ett öronbedövande oväsen!
Människor som pratar, skriker och svär.
Yxor som används för att få ner de stora träd som växer 
här på sluttningen. Hästar som gnäggar, kuskar som 
svär åt hästarna när de tappar fotfästet med sin
tunga last. Och mitt i allt så går han runt som skulle bli den 
förste kommandanten på Vinger Festning.
Georg Reichwein.
Ja den fick inte sitt nuvarande namn på en gång.
1683 blev det till slut Kongsvinger Festning.
Nedanför festningen växte det upp en liten stad, Leiren/Lägret.
Men spikraka gator, det var med tanke på kanonerna 
på fästningen.
En liten kåkstad med alla dessa som jobbade 
på att få färdigt festningen. 
Murarna, snickarna, kockar och kokerskor.
Drängar och kuskar.
Jag hör hur vardagen går sin gång nere i gränderna.
Hur frun i det ena huset slänger ut skitvattnet 
genom fönstret, hur pojken på 6 år leker med en sten 
på den leriga gatan.
Nere vid värdshusen, som öppnades redan 1706, ja det var 3 stycken, 
 kommer det skrål och sång ut genom fönster
och öppna dörrar. En full dräng som bråkat
 lite för mycket blir utslängd av en kraftig värdshusvärd.
Inne på fästningsområdet var det ganska fattiga levnadskår
för de som kom dit för att bli soldater.
Det var kallt och rått, men det hjälpte nog inte att klaga.
Fanns nog inga fönster då, bara fönsterluckorna,
och med vetskapen om hur kallt det blir här på 
vintern, så ryser vid jag tanken på att leva så här
under flera år. Tror det härjade sjukdommar och 
många soldater omkom.
Jag går vidar in på fästningsområdet.
Utsikten är helt otroligt och nu under 2013 så har
de tagit ner en hel massa skog, för skogen var så tät att
man inte hade någon direkt utsikt.
Här kan jag nästan se hur soldater stod på vakt, i ur och
skur. Hur de frös på vintern, svettades i sina varma uniformer
på sommaren, med geväret på axeln.
Stod någon här så såg han mot norr och Kirkenär.
Nedanför rinner Glomma, nå som du. Men jag undrar om de någon
gång var nere där, just där sandbanken syns och tog sig ett
skönt bad om sommaren?
Hösten 2013, var det väldigt lågt vattenstånd i Glomma.
Jag funderar på om det var lika mycket bruten mark då på 
1690 talet som nu?
Bönderna slet nog på den tiden, för jag tror
att de fick hålla armen med mat.
Men Hedmark är ett bördigt landskap så det
var nog inga stora problem.
Kanonerna som stod på fästningen användes tre gånger.
Kan tänka mig hur det såg ut när soldaterna skulle

ladda och skjuta.
Jag ställer mig vid den här moderna utgåvan och blundar.
Hör alla ljud som förekom, hör hur det skriks och så smällen.
Just den här kanonen och ett par till likadana används 
 att skjuta salut med, till 17 mai och kungliga födslar
och annat. Men idag var de tysta.
Jag ser ner över Kongsvinger och funderar på hur
den såg ut från fästningen år 1700.
Säkert mindre bebyggelse, inte så många fina vägar.
Ja, fina och fina.. Med dåtidens ögon är nutidens vägar
VÄLDIGT fina....
De sista åren har det pågått renovering och ombyggning av
husmassan på fästningen.
Så skedde även under 1700 talet.
Fästningen förstärktes, och kommendanthuset 
och bageriet finns kvar i sitt ursprungsskick idag. Men
annars valde man att bygga högre byggnader.
I bageriet var det ett hårt arbete. Det skulle bakas bröd till 
många soldater. Jag kan nästan se hur bagaren och
hans bagarläringar sliter, med att elda i ugnen, hämta ved, 
och baka ut bröd. Varje dag till många hundra personer. Springpojkar
som löper fram och tillbaka med bröd, mjöl och vatten.
Under 1800 talets början fram till 1814 blev
det till slut runt 1200 man som höll till
på fästningen.
 1709 utbröt någon man kallar det stora nordiska kriget.
Det höll på helt 1720.
Då befann sig över 6500 soldater från Norge och Danmark på fästningen.
Kan tänka mig hur trångt det måste varit. Att
leva så många här uppe, i kalla steninga byggnader. Men 
man hade inte så stort val. Fienden fanns där bortom 
bergen. Hotet kom från Sverige!
Svenska kungen Karl XII var i Eda. Flera gånger!
Han funderade på hur och när han skulle gå in i Norge.
Kongsvinger låg ju där och väntade, så nära...
Men....
Han insåg att fästningen var nästan helt ointaglig och 
la om sina planer. Han tog med sig sin armé och
red söderut, till Halden. Där gick han över gränsen och
försökte ta Norge.
De flesta vet ju vad som skedde där, men det är en helt annan historia.
Jag sitter på en bänk och funderar på hur de som bodde och 
levde här på fästningen tänkte, över hotet från svensken....
När jag sitter där så tänker jag på hur de som 
blev sjuka behandlades. Fanns ju inga sjukhus här.
Läkare, eller fältskären fanns ju att tillgå.
Men redan 1792 öppnades Hedmarkas första sjukhus i Leiern.
Huset finns där idag med. Här fick befolkningen hjälp.
Det var regementsfältskären Rasmus Hess som 
grundlade sjukhuset. Syfilis var den stora sjukan då.
Den härjade säkerligen på fästningen med, eftersom han 
mot mångas vilja öppnade sjukhuset.
Tänker när jag ser ner över staden på vad de allra flesta hade att
kämpa emot. Det var en daglig kamp för att få mat och blev man sjuk 
så vad fanns det för hjälp att få?
Idag lyfter vi bara telefoen, sänder en sms eller mail 
till doktorn så får vi en tid.
Undrar vad 1790 tals människan skulle ha sagt om de
kunnat se in i framtiden.....
Både de som befann sig på fästningen och de som bodde
i Leiren behövde ju mat, kläder, hästar och verktyg.
Så redan 1798 hölls den första Kongsvinger marken 
nere i Övrebyen. På kyrktorget.
Nu var Kongsvinger på väg att bli en stad.
Vi har marknad här idag med. Men inte på kyrktorget!
Inte är det på samma sätt som på 1798 talet heller.
Här säljs inga djur, väldigt lite matvaror, men kläder av
dålig kvalitet hänger på nästan vart och vartannat marknadstånd.
Nu har den flyttat ner i stan. Den förresten, det är två! En på våren 
och en på hösten! Med tivoli och en massa nymodigt krafs med
runt hörnet garanti! Var säkert inte så illa på den första marknaden.
Jag vandrar vidare....
Nu är murarna nyrenoverade, och säkra. Borta är
tonvis med jord, gräs och annat som tyngt ner
murarna under flera hundra år.
De höll på att rasa ut! Så därför höll de och håller fortfarande 
på med att slutföra renoveringen av fästningen.
Murarna plockades ner, sten för sten, allt fotograferades, 
märktes och lagrades. Man letade till och med efter 
rätt recept på murbruk. Samma som de använde när de startade 
bygget av fästningen i 1689.
Det befann sig säkert många fångar på fästningen
under de här åren. Jag kikar in i ett rum, mörkt, kallt och 
med ett golv som består av jord, sand och sten.
Försöker föreställa mig hur det kunde varit
att sitta här, på vatten och bröd...I kyla på vintrarna och
heta sommardagar. Måste varit både fuktigt och kallt....
Tänk, 25 minus och fuktiga kläder som inte får en
möjlighet att torka ordentligt!
Jag drar min jacka tätare runt mig och går vidare....
Den viktigaste perioden i Kongsvinger Festnings histora börjar på 1800 talet.
Då härjade en viss herre som hette Napolen, runt om i Europa.
Kongsvinger blev han nordvästra utpost.
Han härjade villt över allt, men det fanns två länder
han aldrig fick en chans att ta.
England och Sverige.
Han försökte pressa Sverige från flera håll,
men det gick inte. Sverige däremot, satte pressen 
på Kongsvinger!
Jag tycker mig höra hur soldater slåss och 
det skjuts i skogarna runt om...Det är vinter och kallt.
Efter ett långt år, utan resultat, så red en svensk 
kapten upp till Festningen. Han ville meddela att
Sverige var nära undergång, på grund av sin kung.
 Kungen då, var Gustav IV Adolf.
Han var inte speiellt populär.
Militär och adel ville avsätta honom för att rädda landet.
Svenskarna ville ha en Icke angripsavtal så
att den svenska hären kunde återvända till Stockholm
utan att bli anfallna av norrmänen.
Det här blev senare känt som Kongsvingeravtalen år 1809.
Så var statskuppen i Sverige ett faktum!
Jag undrar i mitt stilla sinne vad den kaptenen kände när han
red upp till fästningen? Hur han trodde att det skulle sluta..
Så kommer vi till en ny tid i fästningens historia.
Som faktiskt ska firas i år.
På Eidsvoll samlades en grupp med norrmän för att
skriva Norges egna grundlag.
Sågs inte med blida ögon av Sverige.
Så ett kort krig blev resultatet av det.
I år firas det jubileet. Det är 200 år sen.
1814 fick Norge sin första grundlag.
Och Norge fick sin nationaldag, 17 mai!
Jag sitter och ler lite när jag tänker på alla skriverier 
det varit om att svenska kungen inte skulle komma, 
för att sen ändra sig och komma i alla fall.
Undrar om det kunnat förekomma på 1700-1800 talet?
Det här är ju en del av VÅR gemensamma historia.
Resultatet blev ju vår union med Sverige.
Jag sitter och tittar på kommendatens hus.
Han, för då var det en han, bodde väldigt fint i
förhållande till soldaterna. Här bodde han med sin
familj. Idag är det restaurang på festningen. Men det 
återkommer jag till.
Utsikt och egen trädgård hörde med. Här
såg han ut över Glomma, mot Sverige och fienden.
Han såg årstiderna skifta, såg hur Glomma slingrade sig genom 
terrängen. Då var det garanterat skog på andra sidan. Några
gårdar låg det säkert där.
Glommas vattennivå var ibland så låg att man nästan kunde gå torrskodd
över. När fästningen blev byggd så var Glomma en naturlig vattengrav
som hindrade fienden att komma över.
Då fanns inga broar, utan man fick ro över.
Idag går det två broar över vid Kongsvinger.
Så det är enkelt numera.
Jag vandrade här uppe en klar och varm höstdag.
Solen sken och man mådde gott.
Men jag tror inte de som höll till här på 1700-1800 talet
hade tid att tänka på utsikt, sol och vackra dagar.
Deras dagar bestod nog mest i att träna krigsföring.
Tror jag säger jag, för jag vet inte.
Men det är väl det mest troliga eftersom fästningen var i bruk
på den tiden.
Kan inte låta bli att njuta av utsiken en stund till.
Höstfärgerna är så vackra.
Undrar om folk hade tid att se sånt här förr, när 
de höll till på festningen.
På dagens bilder ser man hur gårdar, vägar och byggnader 
byggdes i närheten av Glomma. Vattenvägen 
var en viktig del här. Det var ju ingen regulering 
på 1700-1800 talet av Glomma. Inga kraftverk som
spärrade vägen för båttrafiken, som de gör idag.
Så jag kan tänka mig att båttrafiken var 
omfattande på Glomma förr.
Idag ser man riksvälg 2 på andra sidan av Glomma.
Tänker på hur de tog sig fram förr.
Häst och vagn, på smala grusvägar, i snö, regn och sommarhetta.
Så kommer jag tänka på 1905 när jag sitter under kastanjen.
Då förklarade sig Norge självständigt och unionen med
Sverige opplöstes.
Men faran för krig mot Sverige fanns kvar.
Det sågs inte med blida ögon att Norge blev självständigt.
I Kongsvingerområdet går mer än 5000 norska 
soldater i försvarsställning, mot en dubbelt så stor
svensk här.
När de så småningom kommer till fredsförhandlingar i Karlstad
så går statsminister Christian Mikkelsen med på att
demolisera alla norska försvarsanläggningar längst med gränsen!
Alla utom en, Kongsvinger!
Det var ett unikt beslut i en totalt fredlig unionsupplösning.
Jag funderar igen, på vad soldaterna som låg i försvarsställning 
under den här tiden tänkte, vad fördrev dem tiden med?
Det har varit tusenvis av soldater och andra människor på fästningen 
under alla år den stått där.
Jag undrar om folk har brytt sig om vad som försigick där
uppe under åren?  Hur folk levde och mådde?
Unionsupplösningen genomfördes fredligt och
de som låg i försvarställning kunde avsluta och många
fick resa hem.
 Så kom andra världskriget så småningom.....
Kongsvinger Festning har varit ockuperad EN gång.
Det var under andra världskriget.
När tyskarna närmade sig Kongsvinger så 
hade ett kompani med Finlandsfrivilliga, bland
annat Max Manus och Shetlands Larsen gått i försvarsställning
vid Gullbekksfortet och gav tyskarna hårt motstånd innan de drog
sig tillbaka.
Inte långt från Kongvinger och fästningen finns
en plats som heter Rustad.
Där kom den tuffaste och blodigaste kampen
på östlandet, mot tyskarna att ske.
Där mötte tyskarna ett kompani norska 
soldater, som leddes av kapten Magnus Vangerud.
Det här var 1940. 
Under resten av kriget är stora tyska styrkor 
placerade på fästningen.
Den användes som kurslokaler för de 
norska germanska SS soldaterna.
Jag tänker för mig själv där jag går, 
att om dessa stenmurar kunde tala...
Vad skulle de berätta för oss, om vad som 
försigått här under alla år.
Men på nått vis inbillar jag mig att den här perioden 1940-1945
var den tuffaste och grymmaste perioden.
Det fanns även ett fångläger som gick under Grini här.
Ett fångläger för speciellt utvalda idrottsfångar!
Bland dem backhopparna Birger och Asbjörn Ruud.
Det blev lugnt på fästningen efter andra världskriget.
Men minnena sitter nog kvar i väggar, i varje sten i murarna 
vill jag tror.
Befälskolan för fältarteleriet tar över 
fästningen fram till 1959.
Måste ha varit speciellt att göra sin utbildning på
fästningen. Att känna historiens vingslag när
man såg alla bilder från förr som hängde
i mässen. Såg en del av dom när det var kafé där
för några år sen. 
När befälsskolan försvann, så tog Heimevernet över 
och blir där helt fram till 2005.
Kommendanten såg till att portarna öppnades och stängdes
på rätt klockslag. Man hörde klockan som
ringde, då visste man att man fick sno sig på. För
då låstes porten.
Även flagghissningen sköttes av kommendanten.
2005 är Kongsvingers militära tid slut.
Helt plötsligt så kommer jag på mig med att
tänka vad de som byggde fästningen skulle sagt
om de levt idag. De som slet, kämpade och många gånger
säkert både frös och svalt för att Kongsvingers fästning skulle
bli det den är idag. 
2009 blev fästningen fredad. Inga skott avlossas varken mot eller
ifrån fästningen. Det enda som det skjuts med är turisternas kameror.
Men inte bara dom. Även vi som bor här i Kongsvinger 
är där stadigt och fotar, går runt, tänker och njuter.
Njuter av ett sånt enastående bygg, som stått i 
flera hundra år, ja faktiskt helt sen 1689 då den stod
färdig. Färdig att försvara Norge mot fiender. 
Idag, i vår tid, så har det skett stora förändringar
på fästningen. Borta är det militära. Helt borta!
Kommendantbostaden har blivit restaurang, i det gamla
proviantmagasinet ligger fästningsmuseet.
En tur dit kan jag rekomdera.
Den gamla kasernen har gjorts om till hotel.
Där finns numera 26 hotelrum med
modern standard. Undrar vad de gamla 
soldaterna hade tänkt om det när de levde....
Efter promenaden ner från fästningen, där jag passerar Aamodtgården
där det idag är museum, går ner den branta gatan som är
kantad med höstgula vackra träd. Så kommer jag fram till Herdalsparken.
Här är det många aktiviteter under året.
Liv i leiern. Med torghandel, loppisar, husarer på besök i 
sina fina uniformer och underhållning.
Sista helgen i november är det julmarknad, en riktigt 
gammeldags sådan. Med marknadsstånd, glögg, kaffe och pepparkaka.
Tomtar, barnkörer som sjunger och mycket mera.
Vinterfestivalen i februari.
Då går det undan vill jag lova.
Då har man pulkaåkning ner genom de ganska branta gatorna, underhållning för 
både barn och deras vuxna som är med.
Kan säga att de inte bara är barnen som åker pulka, kälke eller 
vad slags åkdon de föredrar nerför gatorn.
Här är alla barn, just då.
Så har vi Kongsvingerfestivalen.
Men konserter på fästningen, Många stora band kommer
och uppträder. Mycket bra musik, god stämning och gott humör.
Det arrangeras även utställningar på fästningen.
De hålls oftast i Arsenalet.
Där inne förvarades krut, och annat som kunde smälla. Nu är det 
mest utställningar.
Jag avslutar min tur på fästningen och i
den vackra stadsdelen Övrebyen, med all sin historia
får forna dagar, på Fru Balchens kafé.
En härlig hallonpaj och en kopp kaffe ute i
solen, en helt vanligt oktoberdag i 2013.
Vem Fru Balchen var?
Ja det är en helt annan historia.
Som jag kan berätta en annan gång.
Det blev ett långt inlägg det här.
Har du orkat läsa helt ner hit är du bra.
Men det här fantastiska byggnadsverket förtjänar det.
Det har stått där och vakat över oss, i över 333 år,  över gränsen,

mot fiender, hyst ockupationsmakten under några 
år och många norrmän har suttit där i tyskt fångläger under kriget.
Det bär med sig historia i varenda sten som finns däruppe.
Jag ska erkänna att Kongvinger festning har en stor plats 
i mitt hjärta. Jag har kommit att älska den här platsen, för vad
den en gång var, och vad den betydde för oss här uppe.
Jo jag är nog en fästningsvän.
Jag länkar till en video jag sett om och om igen, där
jag fått mycket nyttig information om Kongsvinger Festning.
Se den gärna.

Nu ska jag ta mig en varm glögg.
Sätta mig ner och ta det lugnt.
Hoppas ni får en fin kväll därute.
Kram.











7 kommentarer:

  1. Wow! Historia, funderingar och talande bilder, det kan knappast bli bättre! Så spännande, tack Synne!

    SvaraRadera
  2. Ja,du kan ta en välförtjänt glögg efter ditt fina reportage.
    Det är nog snart dags för ett besök i Norge. I din blogg har du berättat
    och visat så fina bilder.
    Tack för det.
    Kram Viola

    SvaraRadera
  3. Fantastiskt! Tack bästa Du för att du tog oss med på din vandring i tiden. Mycket intressant och många fina bilder.

    TACK!

    Kram och god fortsättning!

    Monika

    SvaraRadera
  4. Vilken fantastisk historieberättare du är Synne! Det hörs att du är fäst vid fästningen, som kan få oss att nästan vara med ibland stenmurarna för flera hundra år sedan. Inte nog med det: Fotona är briljanta! Att det är så fint med höst! Tack för detta reportage! Du kan ju göra en bok om Kongsvinger färstning, vet jag.
    Kram på dig

    SvaraRadera
  5. Det var den finaste historielektion jag varit på.

    Kram Maidi

    SvaraRadera
  6. Som gammal historielärare har jag bara njutit utav din text, superintressant läsning, tack för det, ha en fin helg, kram

    SvaraRadera
  7. Vilken berättare du är, helt fantastiskt. Och vilka bilder sen.
    Kram

    SvaraRadera

När du ändå är här, så lägg gärna igen ett tassavtryck så jag kan besöka dig och din blogg.

When you are here, so please write a comment, then I know who Im going to visit.

Bakgrund.

Related Posts with Thumbnails