måndag 26 oktober 2009

Madeira. Turen går västerut.

Så var det dags för en heldagstur
med bussen. Vi skulle västerut
den här torsdagen.
Vi skulle först upp till en klippa.
Vägen gick genom banan och vinmarker.
Alla bilder är klickbara.
Vår guide berättade att vägen är
ganska ny.
Det är privata som samlat ihop pengar till
den. Så har de fått bidrag från EU för
att bygga den klar.
Den är inte mer än ett par år gammal.
Solen var uppe och speglade sig i Atlantens
blåa vatten när vi närmade oss....
Det här var vårt första stopp.
Utsikten är enorm.
Långt där nere ligger små terrasser av odlingar.
Atlantens blå vatten smeker stranden och
man kunde höra vågbrus helt hit upp.
En av mina favoritbilder....
Vart går gränsen mellan havet och himlen?
Så lämnade vi Cabo Girão
och åkte vidare mot en liten by på kusten som
heter Riberia Brava.
Nej det är ingen ubåt där nere.
Det är en lavaformation.
Långt där nere ligger byn Riberia Brava.
Här ser man en av de konstgjorda pirerna
som ska skydda byn mot havets vrede
när det stormar.
Här ser man dessutom hur älven rinner ut i havet.
De pirerna som är byggda här är som sagt för att
skydda byn och dess befolkning mot flom
och översvämning Vi såg några bilder på hur
det såg ut för en del år sen när
havet och älven lekt med den lilla byn.
Ingen vacker syn ska jag säga.
Ni som upplevt översvämningar och
älvar som blivit flomstora och forsat ner
genom fjällsidan och dragit med sig allt i dess
väg vet nog vad jag menar.
Men tack vare alla de olika pirarna
så har det gått bra nu.
Älven rinner genom hela byn.
Men nu var det inte mycket vatten i den.
Jag var äntligen vid mitt älskade hav.
Stod här och lyssnade på hur det
rasslade i stenarna när havet drog
sig tillbaka efter att ha kastar
stora vågor upp mot land.
Det var en härlig känsla...
strosade vi upp mot centrum av Riberia Brava.
Hittade en skylt som jag verkligen gillar....
Kolla in den nedersta.
Här som i andra byar på Madeira
är det smala, trånga gator.
Här har vi en gågata.
Även här låg kyrkan i centrum.
Den är väldigt viktigt för de katolska små
byarna över hela ön.
Vi var inne.
Men där rådde fotoförbud.
Så det blir den här bilden.
Framför ingången till den lilla parken såg
vi stadsvapnet i sten.
Inne i parken blommade hortensian.
Jag börjar förstå varför jag vill
ha dessa blommor hemma i min trädgård.
Finns det något vackrare än ett hav
av blåa hortensior?
Här fann vi ett träd med röda pärlor på.
Vi tror det är ett falskt kaffeträd.
Är det någon annan som vet, så tar jag
gärna emot den informationen.
Vackert var det iallafall.
Så skulle vi lämna Riberia Brava för att ta
oss upp i höjden.
Vi körde mot Encumeadapasset.
På väg upp såg vi en kanin på hustaket.
Att smycka sina hus på det här viset är normalt på Madeira.
Guiden berättade att man gör det bland annat
för att hålla smådjävlarna undan.
På en del tak sitter det små spetsiga
figurer vid takkanten.
Skorstenen sitter inte heller mitt
på taket som hon oss.
Det är nämligen så att
när de små onda djävlarna landar på taket
så ska de inte få fäste, utan
ska glida ner mot kanten.
Och vad finns där?
Japp, de spetsiga figurerna...
Så där slutar alltså resan för
en liten stackars djävul..
Vad kaninen däremot ska betyda var ingen säker på.
Men som de flesta vet är ju kaninen en liten
rackare på att få ungar....
Resten får ni tänka ut själva....
Men söt var den där den satt på taket.
Vi stannade till på 1000 meters höjd.
Utsikten var enorm.
Här står maken och ser ner mot havet på
norra sidan om Madeira.
En sak som jag ledsnade över ganska fort
var alla dessa som stod och spelade panflöjt
över allt.
Spelade de inte själva, så var det
färdig inspelade skivor.
Hade inget sagt om de spelade typisk
panflöjtmusik. Men de som tjatades till
leda var The last farewell,
och annan schlagermusik.
Det blev liksom lite förmycket.
På strandpromenaden, 1000 meter upp i fjället.
Nere i trånga gator. Vid linbanan osv.
Se på honom i skinnväst...
Så var det dags att åter närma sig kusten igen.
Nu blev nästa stopp byn São Vicente.
Återigen en vacker kyrka.
Den fick man ta bilder inne i.
Jag älskar dessa vackra byggnader,
med sina utsmyckningar.
Den här trappan var så vacker
med alla sina blomkrukor.
Återigen med sina blåa hortensior.
Nu började det kurra i magen ska jag säga.
Så vi fortsatte ner mot en by som heter
Porto Moniz.
Här körde vi på den nya vägen.
Den gamla är avstängd. Det har gått
så mycket ras och droppen var nog
när det skedde en dödsolycka.
Ett rad drog med sig en bil ner i havet.
För oss som bor/bott på
västlandet i Norge är detta
ett välbekant fenomen.
Återigen en blå bild...
Vägen gick längst med kusten och havet
var knallblått....
Himlen liksaå.
I Porto Moniz har de bassänger med havsvatten.
Det är naturens eget påhitt.
Men människan har hjälpt till litegrann.
Här kostar det dock en liten summa att gå
in för att bada.
Vi skulle däremot äta en tre rätters middag.
Här på Restaurang Orca.
Porto Moniz har varit en valfångstby förr.
Men idag är det ingen sådan aktivivet här.
Middagen avlöpte utan större jubel.
Vi fick stek eller kyckling.
Med ris, pommes frites och sallad.
Dryck till maten var vitt eller rött vin,
öl, läsk eller vatten.
Så var det dessert och kaffe.
Mitt i maten kom det en stackars tjej med
folkdräkt på sig.
I sällskap med en fotograf.
Då skulle vi bli fotade och få med som souvernir hem.
Måster erkänna att sådant är bland det värsta jag vet.
Vi sa nej, men det hjälpte föga.
Bilden blev tagen...
Maten ja...
På en skala till 10..
2.
Så var det dags att åter börja röra på sig.
Vi for vidare upp i höjden igen.
Nu åkte vi mot Fonte do Bispo.
Här var vi högt uppe.
Molnen var faktiskt under oss...
Här går det en av alla de otaliga levadorna.
Tror den heter levada do Paùl.
Här uppe finns även Madeiras största
och vilda djur.
Ni kommer le när jag säger vad det är.
Det är nämligen
KANIN.
Så här kommer madeirianerna varje veckoslut
för att jaga kanin.
Här på ön finns det nämligen inte ormar/slanger.
Inga vilddjur.
Nästan inga insekter.
Anledningen till det är eukalyptusträden
som växer frodigt på Madeira.
Koalan skulle inte trivas här trots det.
För det är fel sorts eukalyptus.
Vi fortsatte resan ner vidare.
Till en by som heter Calheta.
Här finns det en sandstrand.
En konstgjord.
Sanden är hittagen från sahara.
Så här kan man bada från en härlig sandstrand.
Flaskborstträdet blommade med sina röda blommor.
Man kunde följa kusten med blicken så
långt bort.
Det blåa havet är nästan oändligt...
Från Calheta följde vi kusten hela vägen
tillbaka till Funchal.
Den gick genom många tunnlar.
Men strax innan vi kom in i Funchal
såg jag de här terrasodlingarna.
De var väldigt tomma.
Vet inte helt vad de ska odla där.
Men det stod några pinnar och väntade....
Hemma igen på hotellet
så tog vi oss en liten siesta.
En svalkande dusch och lite kall öl.
Så gjorde vi oss klara för att
gå och äta middag.
Det blev vår restaurang A Soleira.
Igen.
God mat, gott vin
och trevlig atmosvär.
Vi hälsade på "gamla" bekanta som satt
där när vi kom in genom dörren.
Vi hade möts där förut.
Det var skönt att vara "hemma".
Vi strosade ner mot marinan.
Skymning föll och luften blev sval.
Restaurangbåten var upplyst.
Från piren såg man ut över hela Funchal.
Fontänen i strandpromenaden var
det sista vi såg innan vi
vandrade upp till vårt hotell
för att krypa i säng....
Det var ännu en rapport från resan till
den lilla ön ute i Atlanten...
Men håll utkik.
Det kommer mera.
Under tiden kan ni se och lyssna på den här...

http://www.youtube.com/watch?v=ABEGYYmkJw4

Bakgrund.

Related Posts with Thumbnails